Intervju med fotbollsprofilen Ali Riley
Text: Erwin Apitzsch. Foto: FC Rosengård

Jag träffar fotbollsspelaren Ali Riley, eller Alexandra som hon är döpt till, på FC Rosengårds träningsanläggning på Malmö Idrottsplats vid lunchtid i början av april. Ali har nyss avslutat ett träningspass och föreslår att vi sätter oss på läktaren för intervjun. Jag föredrar dock att sitta i värmen inomhus och det går Ali med på.

Ali föddes i Los Angeles 1987 och har en nyzeeländsk pappa och en amerikansk mamma och därmed dubbelt medborarskap. Som 18-åring debuterade hon i Nya Zeelands U20-lag 2006, följande år i A-landslaget, där hon sedan förra året är lagkapten. I dagsläget har Ali spelat mer än 100 landskamper, exakt hur många har hon inte koll på. Till FC Rosengård kom hon 2012 och har med sin klubb vunnit Damallsvenskan tre gånger, 2013, 2014 och 2015.

När började din idrottskarriär?
– Jag var fem år då jag började spela fotboll och gillade lagidrotter, men jag har också spelat tennis. Min pappa var tränare i fotboll och jag var ganska duktig. Det ledde till att jag spelade i två klubbar innan jag fick stipendium att gå på Stanford University. Där spelade jag i fyra år innan jag blev proffs i Amerikanska ligan. Jag började som forward, men gjorde inte så många mål. Jag gillade att springa, men gick inte på mål. Sedan fick vi några duktiga forwards till klubben och då blev jag vänsterback. Då gällde att träna upp vänsterfoten, springa längs kanten och göra inlägg mot mål.

Hur kom det sig att du valde att spela för Nya Zeeland och inte USA?
– Då jag var 20 är fick jag veta att Nya Zeeland skulle starta ett U20-lag, så jag trodde att jag hade större chans att få plats där än i USAs lag. Jag anmälde mitt intresse för att vara med och blev uttagen som högerback i Nya Zeelands första U20-lag någonsin. Efter debuten i A-landslaget den 6 februari 2007, som Australien vann med 5-0, har jag tillhört A-landslaget och spelar numera vänsterback både i landslaget och i FC Rosengård.

Hur är det att spela i landslaget jämfört med i FC Rosengård?
– I FC Rosengård har jag nummer 5 på tröjan, i landslaget nummer 7. Det har bara blivit så och det är jag nöjd med. FC Rosengård är ett lag i världsklass och har ett spel som jag trivs med, det vill säga att jag ska anfalla så mycket som möjligt. Det är riktigt coolt att spela i Champions League. I landslaget är det tuffare, vi anfaller inte lika mycket. Det blir mest försvarsspel och landslaget har svårt för att göra mål. En annan stor skillnad är att i Malmö är jag i princip hela året. Med landslaget är jag på turneringar under en begränsad period. Det finns ingen professionell liga i Nya Zeeland, så 10 av 11 startspelare är proffs utomlands.

Hur har det gått för dig i Nya Zeelands landslag?
– Jsg har varit med i VM 2007, 2011 och 2015 och i OS 2008, 2012, då vi nådde kvartsfinal, och 2016. Sedan 2017 är jag lagkapten i landslaget. Framgång är för mig att förbättra situationen för fotboll i Nya Zeeland. Från och med i år har landslagen för herrar och damer samma ekonomiska kontrakt, och det är glädjande När vi spelar landskamper på hemmaplan i Auckland eller Wellington har vi inte mer än ett tusental åskådare på plats, så det hoppas jag blir fler framöver.

Vad har du för relation till Nya Zeeland?
– Min familj är från Christchurch och där har jag varit varje år för att träffa mina släktingar. Numera är jag mest med landslaget då jag är i Nya Zeeland. Jag gillar stränderna och möjligheten till naturupplevelser till exempel Milford Track. När jag har slutat med fotboll ska jag resa mycket, men inte i juni och juli då det är vinter och dåligt väder.

Hur ser du på rivaliteten mellan Nya Zeeland och Australien?
– Jag har aldrig varit emot dem, för man lär ju känna spelarna i motståndarlaget. När man inte bor i Nya Zeeland blir man inte så berörd, men det stör mig om folk inte vet skillnaden mellan Nya Zeeland och Australien.

Vilka är dina erfarenheter av kulturella skillnader?
– I Sverige är alla så hälsosamma. Jag älskar det. Man gympar ute och springer. Godis äter man bara på lördagar medan man har problem med befolkningens fetma i USA. Här har man pappaledighet och kan se pappor som är ute med barnvagn, men i Los Angeles är det ovanligt där jag bor. Och så har man fem veckors semester i Sverige. Men jag kan sakna leenden och har förstått att man ofta inte känner sina grannar. I USA passar man hundar åt varandra.

Vilken användning har du av att ha studerat psykologi
– Jag har en Bachelor of Arts (akademisk grundexamen) i psykologi från Stanford University och har nytta av det i det dagliga livet. Jag tänker på hur andra har det, hur de reagerar och hur kulturen påverkar människan. Det blir uppenbart när man som jag har erfarenhet av skillnader i kulturen mellan Amerika, Nya Zeeland och Sverige.
Nät det gäller fotbollsspel gäller det att agera som ett lag. Jag tycker om att vi spelar som ett lag, att vi hjälper varandra och att vi har blick för vad de andra behöver förbättra. Alla vill slå oss och då gäller det att jobba ännu mera med det mentala och fokusera på hur vi spelar.

Hur ser din framtid ut?
– Mitt kontrakt med FC Rosengård går ut i november i år. Sedan får vi se hur det blir. Så länge jag utvecklas som fotbollsspelare vill jag fortsätta att spela. Jag blir bara bättre för varje år, så jag fortsätter så länge jag kan. Med landslaget vill jag spela VM 2019 och OS 2020. I slutet av karriären vill jag gärna spela i ett land med mycket sol och en kort säsong.
Efter fotbollskarriären ska jag göra det jag vill göra. Kanske går jag tillbaka till studier i psykologi. Jag gillar att jobba med folk, hjälpa människor och att föreläsa. Jag trivs i Sverige och som det ser ut nu kommer jag att bo här ganska länge.