Bushwalking i Sydney

Text: Gunnar L. Olsson Foto: Lars Wallin

Har du döttrar så håll dom ifrån kiwi och aussiepojkar! Om du vill ha dom kvar i Sverige vill säga. Efter en tid down under med sin nya kille kommer dom på vilket förfärligt klimat vi lever i Sverige. Och så sticker dom. Med sin kille. Och kommer inte tillbaka! Nåväl, det kanske inte är så tokigt att ha dom där nere. Man får ju lov att ta långa semestrar. Under vår kalla och mörka vinter.  Min äldsta dotter Emma träffade en kiwipojke och följde honom till Christchurch och pluggade ekonomi i 5 år. Sedan åkte hon hem. Snart kom kiwipojken efter. Efter tre år tröttnade dom. Inte på varandra men på Sverige. Dom bara drog till Sydney. Utan jobb, utan någonstans att bo. Dom hade dock ett socialt nätverk av vänner som spelade volleyboll på Manly Beach. Dom fick snabbt bra, välbetalda jobb och bor nu i en fin vill i Northern Beaches i Alambie Heights. Jag åker dit 6-8 veckor varje vinter – min fru stannar ett par månader till, men jag måste hem och jobba. Jag brukar säga att ja skulle träffa Emma med familj mycket mindre om dom hade flyttat till Skåne. Vi bor i ett litet gästhus på villatomten, där finns även andra gäster, som ibland för ett herrans liv på taket. En opussum (fig1)

Som en hängiven vandrare vill man ju se vad Sydney har att erbjuda. Det visade sig vara fantastiska möjligheter för fina vandringar. Många vandringar är klassiska och mycket besökta – den kanske mest kända är mellan Bondi och Cogee beach. Den går utmed kustklipporna och är spektakulär. I södra änden av Bondi Beach (Fig 2) ligger en badanläggning med pool. Sådana, ofta uthuggna ur klipporna s.k. rockpools finns vid många av beacherna i Sydney. Just denna används av tradition av Bondi Icebergs Winter Swimming Club. Dock förutom att det kan vara extra kallt i vattnet p.g.a. att man slängt i stora isblock i poolen så kan högvatten, vind och vågor göra bad livsfarliga. Fig 3

Efter den spektakulära vandringen, mest på cementtrottoarer och brädgångar, avslutas vandringen lämpligen med en lunch på The Pavillon på Cogee Beach. Sen blir det buss eller taxi tillbaka till Circle Quay

Vill man vandra i lite vildare natur finns mycket erbjuda.  Sydney harbour, som har ett ganska smalt inlopp från Stilla Havet består av ett otal vikar, sund, öar och beacher. På norra sidan Sträcker sig Lane Cove in i landet. Där viken tar slut övergår det till en bäck. Här är naturen vild. I dalgången som sträcker sig upp mot förortssamhället Thornleigh är växligheten prunkande. Jag ställde en gång bilen i Thornleigh och cyklade genom förorter ner till Fullers Bridge och vandrade tillbaka till bilen. Det var 18 km och en kraftig regnskur överraskade mig.  Man kan tro att man går i en oändlig urskog på Borneo. På sidorna om stigen på båda sidor så är det ogenomtränglig växtlighet och några hundra meter åt sidorna är det branta stup. Ovanför detta är det villatomter och förortsliv. Känns lite konstigt! Det finns mängder av dessa väl iordningsställda stigar (tracks). Många områden i förorterna är avsatta som naturreservat. Man går på dessa stigar – att gå rakt genom skogen är omöjligt. Det är täta ogenomträngliga buskage och branta stup. Mycket annorlunda jämfört med Sveriges skogar där man på de allra flesta håll kan gå rakt fram genom skogen utan stig. Sen är juen del även rädda för ormar och spindlar. Det är inte jag.

En vandring jag gjorde härom året tänkte jag berätta lite mer om: The Sphinx Track – Cowan Creek Track – Giberagong Track. Den går genom Ku-rin-gai Chase Natural Park som tar vid norrut där de norra förorterna tar slut. Från Pacific Highway tar man av Bobbin Head Road.

En tidig morgon släppte jag av hustrun på Wakehurst Golf Club för spel med klubbens damer.

I North Turramurra stannade jag vid ett litet köpcenter.Där det låg ett litet café. Jag hade ju mina kalla drycker, men inget att äta. Jag planerade äta lunch vid Bobbin Head som ligger nere vid Cowan Creek som är ett stort viksystem i det inlopp som ligger närmast (ca 3 mil) norr om Sydney Harbour. Här mynnar den långa och mäktiga Hawkesbury river. Det finns bilväg ner till Bobbin Head och där finns krog och stor marina. Man kan cykla dit men det blir  

jobbigt tillbaka då man ska upp 250 meters stigning. Jag kunde inte vara säker på att Bobbin Inn var öppet varför jag ämnade köpa lite reservmat. Läckra snittar och någon god paj valdes ut på caféet. Då jag skulle betala: var är min plånbok? Jag rusar ut i bilen – inte där heller. Jag har glömt plånboken hemma! Att åka hem för att hämta plånboken skulle ta 2 timmar tur och retur. Snopet lunkar jag in på caféet igen och berättar att jag inte kan betala. Då får jag min mat gratis! Vilka människor! Dom räddade min dag. Senare har jag åkt tillbaka för att tacka och för att göra rätt för mig.

Några kilometer norr om köpcentret börjar nationalparken. Jag parkerar utanför ingångsgrinden. Vem vet om grinden skulle vara stängd då jag kommer tillbaka. Här börjar den första etappen av dagens vandring. The Sphinx Track. Varför heter stigen så? Några hundra meter från stigens startpunkt finner man The Sphinx War Memorial. Detta skapades helt av en man som deltagit i första världskriget där han svårt gasskadades.  PTE W.T. Shirley 13th Batallion.. Monumentet skars ut ur ett klippblock och det tog 1,5 år att få det färdigt Det gjordes för att hedra de kamrater som stupat som i första världskriget.

Vid The Sphinx börjar Sphinx track. Bara nerför. Ofta trappsteg av trä. Känns i knäna att gå neför men annars lättvandrat. Så kommer man ner till Cowan creek och vandrar utmed denna. Det ser inte badvänligt ut – brunt och gyttjigt – men vackert att se.  (fig 6). Efter ca 4 km kommer man fram till Bobbin Head. Först möter man en jättestor marina. Där finns en krog där man kan ät gott (om man har plånbok) (Fig 7). Alternativs äter man på Bobbin Inn (Fig 8) där jag fick sitta i trädgården och äta mina läckra snittar från North Turra Murra Café.

Därefter börjar man vandra The Giberagong Track. Lederna är vanligen väl utmärkta och skyltade (fig 9). Den börjar utmed creeken över ett stort platt gräsfält som utgör ett stort picnicområde och därefter en väbyggd boardwalk genom ett mangroveträsk. Sedan börjar man klättra upp och kommer till en plats med lämnaingar av aboriginals (fig 10)

Den går utmed Cockle Creek och är de första kilometerna mycket kuperad utmed bäcken. Sen går det uppåt, och uppåt. Paus vid en rockpool. Bäcken Cockle creek har bildat några små naturliga pooler där man kan ta sig ett bad om man är hågad. (fig 11) På bilden syns min lilla kylbox. Ovärderlig vid vandring i detta varma klimat. Jag fick den av presidenten i Wakehurst Golf Club. Han använde den för att ha kall öl i under golfrundan. En trevlig man som nog fått i sig några öl under rundan. Själv har jag 6 st 50 cl plastflaskor i den. Två med fruset vatten och fyra med läskande drycker – utan alkohol – det går inte att göra en sådan här vandring onykter. Sedan fyller jag resten av boxen med iskuber. Iskalla drycker är för mig ett måste vid vandring i Sydneys sommarklimat.

Från rock poolen går en led upp mot förortsbebyggelsen. Här är det delvismycket brant uppåt och om jag inte hade stavar skulle jag få använda händerna. Så småningom kommer jag upp till Giberagongleden start/slut (fig 12). Nu återstår ett par km promenad genom villakvarter tillbaka till bilen.

13,32 km tog 4 timmar och 55 minuter (+ pauser) med genomsnittshastighet 2,7 km i timmen – 250 m höjdskillnad från start till Bobbin Head + allt upp och ner på stigarna. Det går inte så fort i denna kuperade nationalpark.

Utrustning: bar vandrarskor. Stavar. Ryggsäck med: minikylväska, matsäck, regncape – denna är till för cykling men är utmärkt när man går med stavar. Om det regnar. En regnskur tycker man vanligen bara är skönt då det blir lite svalare, men man vill ju inte bli genomblöt.

Telefon med appen ”Sports Tracker” (fig 13) har jag alltid då jag vandrar. Jag använder även en Polar sportklocka som visade bland mycket annat att jag gått upp och ner 570 m vilket beskriver att det var mycket upp och ner, särskilt Cowan Creek track och början av Giberagong track. Medelpulsen var 117.