Hej då Sverige – G´day Australia!

Text: Carla Ingmari Dickens Foto: Lars Wallin

”Gamla människan!”

När folk säger så och ruskar på huvudet vet jag att just det de ogillar (avundas?) mår jag extra bra av. Det må gälla äventyrsresor, skydiving eller att fräscha upp kärlekslivet: Gamla människan – go for it!

Jag hade fyllt 55 och det svenska höstrusket och tungsinnet började kännas som missväxt i själen. I några år hade jag gått i somrigt vinteride hos mina båda söner i Sydney och blivit frälst: Ljuvliga sandstränder mitt i stan, färgsprakande tropisk lummighet, glada människor, solsken, palmer och en saltmättad bris från Stilla havet. Det var så nära paradiset man kunde komma.

Och varför skulle inte paradiset vara för mig?

Efter diverse vånda och gamla-människan-tänkande gjorde jag det enda raka: Jag bröt upp. För gott. Här skulle vändas blad för ett nytt, spännande kapitel i tillvaron – i en ålder då så många redan har slagit igen boken och lever på minnen i stället för drömmar.

Ajöss dystra novembermörker, nedisade vindrutor, skatteklagan, sura miner. G´day smekande värme, livsbejakande framtidstro och no worries.

I min Australienkoffert finns en lägligt utfallande pensionsförsäkring som ger mig det dagliga brödet, en laptop att skriva ihop till smöret på samt kilovis med gamla brev, fotoalbum och halvfärdiga manus – inget mer. Inget utom jäklar anamma, tålamod, humor och god vilja att ta seden dit jag kommer. Det behövs.

När jag ändå är i farten byter jag namn.

I Stockholm lämnar jag den frusna Ingmari klafsande i snömodden; i Sydney dansar jag, Carla, salsa på ett soldränkt torg, barfota och brunbent. Identitetskris? Inte alls, det gäller bara att skriva rätt på de myriader blanketter man drabbas av.

För det gör man, även i ett paradis där två snälla söner tar emot med öppna famnar och krattad manege. Jag behöver inte spetta sten och bryta stubbar i mitt nya land, men den byråkratiska snårskogen känns ibland lika jobbig.

Jag måste också lära mig de subtila koder som får vardagen att fungera. Vad svarar jag när jag står i hissen med Crocodile Dundees dubbelgångare och han säger ”Owyergoin?” (australiska för ”Läget?”). Vad tar jag med mig till grillfesten? Vad bör jag inte skämta om? Hur är jag rätt klädd? Småsaker – men viktiga. Att ha stelnat i gamla vanor och ovanor duger lika lite som att köra högertrafik här. Jantelagen får jag också lämna hemma.

Så jag bjuder till så gott jag kan.

Jag har ryggsäcksluffat runt landet och insupit atmosfär. Jag har läst in Australiens korta men intensiva historia. Jag plöjer dagstidningar, följer TV-serier, lär mig nya kändisnamn och samtalsämnen. Jag har öppnat mig på ett sätt som jag kanske aldrig gjorde hemma. Jag har lärt mig leva med kackerlackor (i faxen), ludna spindlar (i bilen) och ölmagade australiensare (på puben) som inte alls för tanken till Crocodile Dundee.

Att byta land och kultur är en komplicerad process som jag ingalunda har avslutat. Kanske vaknar jag en morgon och vill ge alla Sydneys palmer för en björk som står vit och sommarfager. Kanske visar sig min dröm vara en mardröm, ett meningslöst försök till flykt från mig själv? Kanske blir längtan för svår, längtan efter de vänner som fortfarande kallar mig Ingmari.

Men än så länge smakar mango och papaya sötare än gröna små äpplen. Sen får vi se. Jag har i alla fall gett mig en sportslig chans att göra en ny människa av den ”gamla människan”…