High Tea på Chateau Tongariro

Text: Gisela de Hollanda Foto: chateau.co.nz/

Jag sippar på fläderblomstéet och blickar ut över den stiliga toppiga vulkanen Ngauruhoe genom salongens magnifika panoramafönster. Sänder ett stilla tack till Ngati Tuwharetoa-stammens chef Te Heu Heu Tukino för att han en gång i tiden överlämnade det alpina området med sina mäktiga bergstoppar till det Nya Zeeländska folket att bli Tongariro nationalpark. Efter att ha avnjutit den fluffiga runda lilla laxblinin greppar jag efter en fyrkantig grönrandig liten bakelse med tången. Sneglar på min mer salongsfäiga väninna, kollar så att jag gör rätt. Hon har ju trots allt bott i det brittiska imperiets huvudstad i många år och lärt sig att dricka kolonisatörernas favoritdryck med finess.

Det går bra, men då har jag ännu inte vidrört den delikat chokladbeklädda tryffelklubban…

Det är nyårsdagen 2021 och min väninna har bokat in oss för High Tea på Chateau Tongariro. Jag tittar runt på gästerna bland borden och konstaterar att vi är alla mer eller mindre vithyade, flera även med vitt hår och troligtvis med rötterna i Europa. Undrar om de första gästerna som tog in på det nybyggda Chateau Tongariro 1929 var européer, om de drack té, och om deras träskidor stod i vestibulen…?

Det är ett hotell med anor, en neo-georgiansk fyravåningarsstruktur i American Colonial Revival stil minsann, lär jag mej av Wikipedia. Sisådär ett hundra rum. Uppfört med syftet att hysa skidgäster, men under dåliga tider fungerade hotellet som tillflyktsort för psykiskt sjuka vars institution i Wellington raserats av jordbävning. Naturkatastroferna förföljde de inlagda och redan efter ett par år fick de överge sitt alpina paradis när askan från vulkanen Ruapehus utbrott 1945 stack dem i ögonen.

Lagom till att berget svalnat och askan lagt sig var det återvändande soldater från andra världskriget som kom för att vila upp sig i Chateau Tongariros rum, innan skidturismen åter tog fart. Numera ägs hotellet av ett globalt investmentföretag med malaysiska förtecken, vilket den Malaysiska flaggan, vajandes i takt med den Nya Zeeländska framför den pampiga entrén, vittnar om.

Den gamla brittiska traditionen att avnjuta té med diverse små snygga goda grejor, alltså ”High Tea”, visar sig vara ett ganska nytt påfund här i de nya zeeländska alpernas fina salonger, och definitivt nytt för mej. Tre våningars kakfat med sötsakerna på toppen, snittar och andra osöta saker på mellanfatet och scones med grädde och sylt på nedersta fatet. Allt är litet och delikat och definitvt inget för den vrålhungrige. Inramningen känns autentisk och trovärdig. Tékannor och fat bärs fram av en lång smal stilig servitör klädd i svart. Stora kristallkronor hänger i det höga taket och vita pelare med guldkanter delar av rummet. Mörkröda sammetsgardiner och soffgrupper. Vi sitter så gott som längst fram vid panoramafönstret, bara ett par skymmer utsikten något vid bordet framför oss. Trots placeringen ser hon missnöjd ut, den smala kvinnan i de tajta jeansen och den också tämligen tajta blå-vitrandiga toppen.

Hennes långa orangemålade naglar och hennes upptouperade hår kanske berättar om vem hon vill vara, egentligen…?? Mannen i beiga byxor och mörkmönstrad skjorta verkar något frånvarande, lämnar bordet åtminstone två gånger medan jag och min väninna avnjuter vårt té. De är nog liksom vi i 50-årsåldern, men ack så trötta och uttråkade. Känner att det här med att vara singel kanske inte är så dumt ändå.

Så äntligen, är det dags för tryffelklubban. Jag använder inte tången den här gången, trotsar reglerna och greppar tag i tandpetaren direkt med fingrarna. Ser på min väninnas lätt menande blick att det inte var riktigt bra, men oh, vad god den är, tryffeln! Så när jag bitit av halva händer det. Den andra delikata halvan flyger iväg och en lätt duns avslöjar att den landar på heltäckningsmattan någonstans bakom min stol. Men var? Ett par sekunder senare kommer mannen tillbaka från en av sina utflykter och riktar sina steg mot sin plats framför oss. Tänk om tryffelhalvan hamnade under hans sko??? Jag och min väninna leker med tanken hur jag skulle gå fram till honom med en bordskniv, vänligast be att få titta under hans sko och sedan snabbt skrapa av tryffeln och kasta i mig den.

Skrattet bubblar upp och över. Sen hittar jag tryffelhalvan, alldeles otrampad på, bakom min stol. Känner mig iakttagen och lyckas med viss självbehärskning plocka upp läckerbiten utan att stoppa in den i munnen. I nästa ögonblick reser sig mannen upp igen för att ta det oligatoriska fotot av sig själv och sin fru med den stolta vulkanen i bakgrunden. Min väninna, alltid redo att hjälpa, häver sig framåt och hasplar ur sig ”Excuse me, would you like me to…”, men mannen verkar inte höra, tar kortet och sätter sig ner igen. ”…of you?” fortsätter hon litet tystare och så tuggar vi fnissigt i oss de sista smulorna av vårt High Tea på Chateau Tongariro. Tämligen dyra smulor, cirka 270 kronor var kostade det fashionabla eftermiddagsfikat. Efteråt går vi som det sig bör ut för att spatsera i omgivningarna; en och en halv timmes vandringsled

genom grå lavalandskap, grön ormbunksskog och förbi vackert brusande vattenfall.

Vi går också förbi några slitna träbyggnader mittemot chateabyggnaden. Kanske var de en gång vackra personalbostäder, men nu har målarfärgen flagnat och trasiga tyllgardiner med nedre fållarna svarta av mögel hänger slafsigt i fönstren. Där står en mörkhyad man i turban och röker framför ett av husen. Troligtvis arbetar han på Chateau Tongariro och troligtvis mot en minimilön. Undrar om han skulle välja att lägga nästan tre timmars lön på en High Tea…?

State Highway 48 Whakapapa Village, 3951 Mt. Ruapehu New Zealand  Phone +64 7 892 3809  reservations@chateau.co.nz