Det vackra Tasmanien – än en gång

Text & Foto: Tomas Eisner och Margot Garmelius

I vår artikel ”Lite av en drömresa – Down Under” i nr 1 23- berättade vi om den långa resan på åtta veckor vi planerade att göra så snart pandemin var över och gränser öppnade. Som vi beskrev där ville vi se mer av Tasmanien. Förra resan vi gjorde innefattade ett besök i Hobart (huvudstaden på ön) samt ett besök i nationalparken Cradle Mountaini nordväst för att få vandra i det fantastiska landskapet. Detta gav mersmak så denna gång ville vi utforska lite andra delar av ön, som är den minsta av de sex delstaterna i Australien. Vi läste på en del och bestämde oss för att starta vår rundresa på den sydvästra sidan.

Vi flög vi in på Launceston på norra delen av ön från Melbourne. Plockade ut en hyrbil och startade vår veckolånga tripp runt ön. Intressant att notera är att trots att vi flög inrikes kunde vi inte ta med frukt. Slarvigt nog hade vi inte noterart skyltarna om detta så vi blev burdust påhoppade när hunden sniffade extra mycket på min påse med bananer. Tack o lov kunde vi avvärja en bot för vår förseelse. Vi var ju så långt hemifrån och trodde blint att vi fortfarande var i Australien. 

Vi hade nu dryga tre timmars bilfärd sydväst framför oss. Det bor närmare 550 000 personer på Tasmanien varav nästan hälften bor i Hobart. Då ön är ungefär lika stor som Irland så förstår ni att det är bitvis ärväldigt ödsligt. Vi körde långa stunder utan att se varken huseller människor, men däremot en hel del skog längs slingriga vägar. Vi hade inte velat få fel på bilen här så det var bara att lita på att den hyrbil vi fått, och det gjorde den.

Centralorten här heter Queenstown, precis som den kända orten på Nya Zeelands sydö.  Namnet är det samma men ingen övrig likhet finns. Området här var, sedan mitten av 1800-talet, knutet till gruvindustrin. Detta bergiga område utforskades första gången 1862 och i och med att man gjordeguldfyndigheteroch senare också kunde utvinnakoppar blev starten på en era av gruvdrift. Snart insåg man att det också fanns stora rikedomar i virket från despeciella tasmanska träslag som växer i skogarna runt Queenstown. Därför inleddes även en kraftig skogsavverkning. På 1900-talet var Queenstown centrum för gruvnäringen här och det fanns flera smältverk, tegelbruk och sågverk. Invånarantalet år 1900 var dryga 5 000 personer i staden. Idag är det inte fler än 1 800 som bor i området och stora skogsområden är ett minne blott.

På 1980-talet byggdes några vattenkraftsdammar i området vilket nu skapat populära fiske- och rekreationsområden som nu lockar en del turister. Att dammarna lades här beror nog mest på att det regnar närmare 2,5 meter om året.Tack och lov hade vi tur. Inte mycket regn men mycket fuktigt och kallt. De få varma kläder vi hade med oss kom till användning här. 

Vårt boende i Queenstown var en enkel lägenhet på ett motell mitt i byn. Det fanns inte många matställen att välja på men vi hittade en liten Thai restaurang där vi kunde få middag och även ett trevligt samtal med ägaren av restaurangen. Han gav oss bra tips på ställen att besöka. Han nämnde att vi inte fick missa att besöka ett litet café utanför staden, Linda Café. Här kunde vi äta en bra frukost berättar han.  Nästa morgon åkte vi på en slingrig väg upp för berget för att ta oss till caféet.  På väg kunde vi se hur mycket skog som avverkats här. Vi passerade också ett mindre vattenfall så vi valde att göra ett stopp och vandra en bit för att njuta av utsikten. Väl framme vid caféet trodde vi först att vi kommit fel. Men uttrycket ”att man inte ska döma hunden efter håren” visade sig stämma här. Vi stiger in i ett trevlig välkomnande café. Fräscha blommor på borden, varmt och skönt och trevlig personal som serverar en utsökt frukost. Vädret var okej men ganska kallt. Bara några få plusgrader så vi njöt av värmen. Vi var både imponerade och definitivt överraskade. Det tog oss en stund att åka dit men det var väl värt resan.

Från Linda styrde vi sedan kosan mot kusten och byn/staden Strahan. Vi hade läst att det fanns mycket att se här. Bland annat kryssningar på Gordon River där mankan se ökända Hells Gates där Gordon River möter Indiska Oceanen samt utforska ruinerna av Sarah Island, en fruktad straffkoloni en gång i tiden. I Strahan finns också slutstationen för West Coast Wilderness Railway.En 35 km lång tåglinje som skeppade malm från berget ner till kusten. Numera är det en museijärnväg som drivs av ideella krafter. Tyvärr missade vi båda attraktionerna då kryssningen tar 6 timmar och avgår tidigt på förmiddagen och tåget endast går några få dagar i veckan och förstås inte den dagen vi var där. Vi fick i alla fall ett trevligt stop medpromenad som avslutades med en trevlig lunch.

Kvällen avslutades sedan på en av stadens hotellrestauranger.Ingen gourmetmat men mätta blev vi för portionerna var mycket väl tilltagna. Dagen efter var det dags att fortsätta vår färd. Vi skulle korsa ön och ta oss till östkusten för att göra en vandring i Freycinet National Park.