Freycinet National Park – Ett mycket vackert vandringsområde

Text & Foto: Tomas Eisner och Margot Garmelius

Efterbesöket i Queenstown på västkusten styrde vi kosan österut mot Freycinet National Park. Mestför att vi läst att det är en vacker del av Tasmanien med fantastiskta vandringsleder. Vädret på västkusten varrätt kalltmed enstaka plusgrader så vi såg verkligen fram emot lite varmare väder. Vi hade dryga fyra och en halv timmes resa framför oss såvi satte kurs mot Swansea där vi bokat övernattning på ett motell. Att ta en bensträckare på vägen är ju nödvändigt sånär vi tittade på kartan för att planera vår resvägsåg vi att det fanns något som heter ”The Wall in the Wilderness”. Det lät spännande så vi bestämde oss för att göra ett stopp där och åtminstone se vad det kunde vara. Det visade sig varaväl värt ett stopp.

En skulpterad vägg i trä som är tre meter hög och över 100 meter lång, uthuggen i det Tasmanska träslaget Huon Pine. Skulptören Greg Duncan började på skulpturen/väggen 2005 och han håller fortfarande på att slutföra arbetet. Väggenär täckt med många olika motiv från Tasmanien,djur, människor, träd mm. Det var mycket fascinerande att gå runt och titta på detta mäktiga konstverk. Vi stannade en god stund för att imponeras av den skicklighet som denna konstnär uppvisar. Det var strängeligen förbjudet att ta foto så tyvärr inga bilder men sök gärna på ”the wall in the wilderness ” på Google så förstår ni vad vi menar.

Efter dettabesökfortsatte vi mot Swansea. Att vi valde just Swansea som stopp för vårt besök i Freycinet beroddemest på prisbilden. Att övernatta i, eller väldigt nära nationalparken kostar mer än dubbelt så mycket som att bo i Swansea. Det tar i och för sig nästan en timme att bila dit från Swansea men det tyckte vi det var värt. Motellet vi checkade in på hette Swansea Motor Inn och låg vid havet nära centrum iSwansea. Motellet var enkelt men rent och snyggt. Efter incheckning och uppackning tog en behövlig promenad genom den lilla staden. Skönt att få lite frisk luft och kolla in utbudet av restauranger inför middagen. Att folk är mycket vänliga fick vi åter igen bevis på. När vi kom till restaurangen vi valt fick vi beskedet att det var fullt. Ett äldre par som sitter i närheten hör detta och säger ”ursäkta men vi är strax klara så ni kan ta vårt bord” Paret sitter kvar och pratar en stund med oss medan dom dricker upp det sista av vinet. Frågar intresserat var vi kommer ifrån, vad som får oss att komma till Tasmanien och slutligen betalar och önskar oss en trevlig kväll. Visst blir man glad av den typen av människor.

Nästa dag blev det en tidig uppstigning för att köra till Freycinet National Park. Vi åt frukost på vägen, närmare bestämt i Coles Bay som är närmaste ort innan parken. Vi hade läst om ett ställe värt att prova, Geographe Restaurant som visade sig vara väl värt ett besök.

Nästa stop varVisitors Centre för att köpa ett entrépass och starta vår vandring. Entrépass är något man måste köpa innan man kör in i parken. Utan väl synligtentrépass i bilrutan riskerar man böter.

Parken är belägen på Tasmaniens östkust, ca 125 kilometer nordost om Hobart. Den upptar en stor del av Freycinethalvön. Nationalparken grundades 1916 och är en av Tasmaniens äldsta nationalparker. Freycinetbestår bland annat av den avskilda bukten Wineglass Bay som är en av höjdpunkterna på vandringarna. Eftersom vi definitivt ville se Wineglass Bay valde vi en av de längre ledernasom tog oss via Wineglass Bay Lookout till Wineglass Bay och sedan tillbaka till parkeringen via Hazards Beach. Denna vandring räknas som medelsvår och är 11 km. Det är viktigt att ta med sig gott om vatten och mat då det inte finns någonstans att fylla vatten eller proviantera.

Vi fick en fantastisk dag. Soligt men inte alltför varmt. Turen upp till utsiktspunkten gick ordentligt uppför i en dryg halvtimme men det var väl värt mödan. Utsikten över Wineglass Bay och resten av parken var imponerande. Därifrån var det sedan bara nedför mot bukten och en helt underbart fin strand och ett inbjudande hav men vattnet var kallt så det blev inget dopp. Bara runt 14 – 15 grader i vattnet. Vikunde i alla fall njuta av att gräva med tårna i den fina, varmasanden innan vi fortsatte vår vandring mot Hazards Beach och nästa strand. Vi noterade snabbt att de flesta som vandrade i parken gick t/r till Wineglass Bay så vi kunde nästan på egen hand vandra mot HazardBeach. Väl därmöts vi en lång och nästan helt vit sandstrand som dessutom är näst intill folktom. Inget annat att göra än njuta av stillheten, utsikten och plocka med oss några fina snäckskal och självklart ta massor av foton.

Härifrån hade vi sedan dryga fyra km genom en snårig och ibland stenig led tillbaka till bilen.  Efter totalt fem timmars vandring kom vi glada och nöjda tillbaka till startpunkten.

Ett stopp i Coles Bay på väg tillbaka för att äta en välbehövlig lunch och njuta av en god glass innan vi styrde färden tillbaka till Swansea. Sammanfattningsvis en mycket fin vandring som definitivt är värd att göra om man har tid och möjlighet.