Familjens bilresa från Sydney till Cairns
Text & Foto: Mikael Wåhleman

En vecka i en stad som Sydney är ju alldeles för kort tid, men mer blev det inte denna gångför det var dags för nästa del – den klassiska roadtripen. Sydney´s metro känns inte helt anpassad för våra stora väskor när vi tog oss mot uthyrarlokalen.

Det hade börjat smådugga när vi fått vår lilla campervan som skulle vara vårt hem i lite mindre än tre veckor. På den tiden skulle vi ta oss ända upp till Cairns. Vart vi skulle stanna längs vägen var inte särskillt planerat. Bättre att bara känna in vad som känns spännande och kunna ha möjlighet att ändra sig om något speciellt dyker upp. Östkusten har så mycket, så många ställen att uppleva. Tre månader hade gjort de cirka 270 milen mer rättvisa.

Dottern fick hoppa in som co-driver och kartläsare när jag något nervös svängde ut i trafiken på ”fel” sida vägen, med dåligt väder och obekanta vägar. Jag skulle inte råda någon att starta den första biten genom trånga, högtrafikerade gator, tvingad att åka genom hela de centrala  delarna av Sydney innan det till slut blev lite lugnare på M1 norrut. En detalj hade totalt undsluppit min uppmärksamhet, att på denna tiden på året går solen  ner mycket tidigare än hemma och antalet körtimmar därmed kraBigt reducerades. Detta  blev en liten stressfaktor i början då ett första mål var att få lite mera värme på nätterna.

Redan den andra natten var det ok nattkyla. Vi hade lyckats ta oss ända till Yamba 66 mil norr om Sydney. Efter den första nattens huttrande var det nu en helt ok temperatur som omgav oss på kvällen. Campingen låg en bit utanför det lilla samhället och det var en stjärnklar natt så vi hade en underbar canvas i himlen att beskåda när vi rörde oss utanför vår campervan. I fälten runt omkring syntes flera små wallabies.

För att hålla de yngre i resesällskapet glada så sökte jag aktivt efter campingar med lite bättre faciliteter, då inte minst en pool för att öka stämningen när det var dags att stanna till för natten. Detta är ju inte samma utmaning som hemma i Sverige men det finns ändå en viss skillnad i kvalitén skulle det visa sig.

Från förarsidan flöt milen på bra, jag njöt varje minut av varje liten sak, en liten buske som inte  finns hemma, ett träd som jag kom ihåg sedan tidigare resor, köra på fel sida etc. Jag älskade  det och jag visste att det var ändligt så jag sög i mig det än mer. Men med all denna medvetenhet visste jag att även slutet närmade sig. Fortfarande en bra bit bort men den irriterade min känsla av att ligga och köra på dessa vägar igen. Jag är mera gjord för årsutlykter.

Strax norr om Brisbane lyckades jag styra upp ett möte med en dansk kille jag träffat i Cairns 2003, när vi tog dykcert tillsammans. Nu 20 år senare stod vi öga mot öga igen, och det kändes som nästan ingen tid passerat, visst vi var visserligen något mer grånade i håret.

En bit norrut ligger Steve Irwins Australia Zoo som jag valde istället för det i Sydney som är alldeles för trångbott för min smak, här finns det bra ytor för djuren att röra sig på. Det fanns ställen där man kunde interagera lite med vissa av djuren. Att klappa kängururna och koalorna var såklart en stor upplevelse.

Vanen tuggade på, mil efter mil. Vi började så smått kunna skönja en mer tropisk fauna. Det var grönt och frodigt var än man Tittade. Vi hittade en trevlig liten camping i South mission beach. Vägskyltarna varnade för Cassowary. Jag tänkte att det var nog lika stor chans att få syn på en sådan som älgarna hemma. Men det tog inte många kilometer innan den första siktades vid vägkanten. Ett synnerligen intressant djur. Senare på campingen såg jag en liten folksamling längre bort. Ytterligare en fågel var på besök på campingen, gick in i förtälten, nosade efter mat. Tycktes försöka förstå hur man använde vissa köksredskap som den lokaliserade. Efter ett tag fick det räcka med människor och den gick tillbaka in i skogen. Något dylikt möte hade jag aldrig varit med om och var definitivt en av mina topp tre på denna resa.

Så här långt norrut hade även andra varningsskyltar börjat dyka upp, stingers, box jellyfish och krokodiler. En påminnelse om att man är någon helt annanstans än vanligt. En bild i mitt huvud spelades upp från zoobesöket och krokodilerna som låg blixtstilla i varsin liten damm. Då vi stod lite högre så syntes det väl, men hade det varit ute i naturen och man kommit fram till dammen hade det varit bra mycket svårare att se dem. Brrrr, bilden ger mig alltid en liten rysning.

När vi sedermera kom fram till Cairns var det nog störst upplevelse för mig. Tre månader jobbade jag här under mitt backpacker år, och varje gång jag åkt tillbaka har jag alltid besökt Cairns. Skönt att alltid kunna ha shorts. Vi strövade omkring i den botaniska trädgården och förundrades av alla annorlunda vackra växter. Bristen på en bra strand i centrala Cairns är ju sedan över tjugo år löst med deras esplanad lagoon som var nästan ny när jag besökte staden första gången, och denna plats var vi på så mycket vi kunde. Så skönt med en offentlig gratis badplats mitt i stan.

Är man här så är ju ett besök till revet ett måste, även detta är något jag gjort varje besök i staden så jag började få rutin på detta. Men för första gången så var det en hel del sjögång ut till revet. I incheckningen sålde de åksjukepiller. Utresan var olik allt jag tidigare upplevt, personalen stod vända mot oss som satt i båtens riktning och höll koll på vilka som behövde påsar. Det blev många påsar innan vi var framme. Några av de längre timmarna jag upplevt. När vi väl kommit fram släppte lyckligtvis bilderna som nyss utspelats mot allt det spännande som fanns under ytan. Barnens tidigare oro för eventuella hajar försvann också. Tiden försvann väldigt fort. Inte bara tiden på revet, nu var det också de sista dagarna av resan.

Flyget tillbaka till Sydney gick nästa kväll. Eller skulle ha gått. Piloten tyckte att det var något som var fel på planet så det blev taxi tillbaka till staden för en ”bonusnatt”. Detta gjorde att vi missade lite i Sydney men jag antar att på det hela stora så var en sådan försening inget att gnälla för mycket på.

Så en exakt månad eBer flyget lyfte från Landvetter så stod vi där igen, fyllda med fantastiska minnen. Och jag misstänker att barnen kommer försöka ta sig dit igen när de är vuxna. Det har jag förstått av alla kommentarer om hur dom missar det ena än det andra. Så vi får se om det är jag som kommer och besöker dom nästa gång, när dom hittat en utbildning i Sydney eller är ute på en ett års backpackingresa