Tågresan med stort T
Text: Carla Ingmari Dickens – Photo by Marcus Wallis on Unsplash

Så stod jag då där på perrongen i Sydney, redo att äntra Indian-Pacific, tåget som skulle ta mig tvärs över kontinenten från Sydney vid Stilla Havet till Perth vid Indiska Oceanen. Jag skulle få se hela Australien passera revy – en 4352 km lång revy som skulle ta 4 dagar/3 nätter.

För mitt inre öra kunde jag höra det knastriga utropet på Stockholms Central: ”Resande med persontåget mot Östersund… byte i Krylbo…” och jag kände 10-åringens pirr av glad förväntan, trots att jag var så långt bort i tid och rum som jag kunde komma här i världen.

Jag klättrade ombord för att gå husesyn i mitt hem de kommande fyra dagarna. Vad hade jag väntat mig? En miljö som skulle föra tanken till den gamla goda tiden då samhällets grädda färdades i pösig lyx och förfining? Mörk mahogny och djupröda sammetsdraperier? En restaurangvagn där allvarsamma hovmästare bugande serverade delikatesser på silverfat? En röksalong där man kunde dra sig tillbaka och ondgöra sig över ungdomens förfall med likasinnade? Skulle Hercule Poirot dyka upp med sin pipa och lösa ”Mordet på Orientexpressen”?

Hej vad jag bedrog mig! Restaurangen var ren och avskalad, med blond möblering, och maten serverades av gladlynta ungdomar enligt nouvelle cuisine´s sparsmakade design. Min   hytt var liten men naggande god: En fåtölj som kunde förvandlas till en säng och en dold handfat-toa-anordning som kunde fällas ut på ett genialiskt sätt och faktiskt fungerade. Men det viktigaste var förstås fönstret där jag skulle få blicka ut över hela detta vidsträckta, solbrända land. Mina medpassagerare var av typen ”grå nomader”, välbeställda pensionärer som föredrog att utforska sitt eget land framför att åka på kryssning som alla andra.

Dags för avgång! Spännande! Det nästan kilometerlånga tåget slingrar sig genom Sydneys förstäder och ett alltmer glesbebyggt, platt landskap innan vi närmar oss Blue Mountains gröna kullar, dramatiska bergsformationer och kanjoner – ett dragplåster för turister. Tåget stannar så att vi får se oss omkring innan vi ger oss in i de 10 tunnlar som för oss vidare genom the Great Dividing Range, bergskedjan som skiljer Australiens ostkust, sjudande av liv och tillväxt, från the Outback, de oändliga och oländiga ödemarker som utgör större delen av landet.

På vägen dit gör vi ett uppehåll i Broken Hill, staden som byggts runt en silvergruva och fortfarande har en Vilda Västern-atmosfär som lockar filmskapare och turister. Genom tågets högtalarsystem har vi fått lära oss platsens brokiga historia ända fram till våra dagars BHP Billiton (Broken Hill Proprietary Company, världens största gruvföretag).

Här huserar också Royal Flying Doctors, de luftburna läkarmottagningarna som har hela det ödsliga Australien som upptagningsområde – och därmed även vårt tåg! Tryggt att veta.

Nu börjar det verkliga Outback, en annan värld. När nybyggarna väl hade fått fotfäste runt Sydney ville man veta vad som fanns bortom bergen. Gick det att leva där? Fanns det vatten och odlingsbar jord? Några äventyrslystna män gav sig iväg på upptäcktsfärd – och de som kom tillbaka med livet i behåll kunde berätta om de mest fruktansvärda umbäranden och strapatser. Deras öden har blivit legender i Australiens folklore och städer har uppkallats efter dessa hjältar. The Outback var inte att leka med; där krävs fortfarande dödsoffer bland dumdristiga turister som inte förstår hur obevekligt grym den australiska naturen kan vara.

Vi tuffar vidare och efter Barossas böljande vindistrikt anländer vi till South Australias huvudstad Adelaide och gör en rundtur som bekräftar varför den kallas ”kyrkornas stad”. Allt är mysigt och småskaligt, med en påtaglig touche av Sydfrankrike.

I Port Augusta möter vi The Ghan, turist-tåget som korsar Australien från norr till söder, 2 979 km genom en liknande ödemark, även den med sevärda avbrott som inte liknar något annat, t ex opalstaden Coober Pedy där man bor under jorden och den märkliga monoliten Uluru som har blivit ett av Australiens emblem.

Nu väntar Nullarbor, världens längsta raksträcka. Namnet betyder ”inget träd”, och det är precis vad det är: trädlös öken i 478 spikraka kilometer. Här är man ”in the middle of nowhere”, mitt i ingenstans. Totalt tomt bortsett från taggiga spiniflex-buskar och några vilsekomna, förvildade kameler och de små spökstäder som finns kvar efter de forna rallar-lägren. Däremot finns inga kängurus här eftersom det inte finns någon skugga de kan söka skydd i under den brännande solen och tryckande hettan på dagtid.

I timme efter solstekt timme kan man bara skåda horisonten, där den blekblå himlen möter den roströda öknen, men nattmörkret bjuder på en gnistrande stjärnhimmel som tar andan ur en. Ibland stannar vi för att invänta tågmöte och vi resenärer får gå ut och ta bensträckare i över 40 graders värme. Vi är noga tillsagda att hålla oss tätt intill tåget; om vi förirrar oss därifrån är vi dödens lammungar.

De många, långa, enformiga timmarna gör mig kontemplativ och filosofisk. Där jag sitter i min luftkonditionerade lyx grips jag av tankar som gör mig överväldigad. Jag tänker på dem som från början har öppnat, betvingat, befolkat och bebyggt detta enorma land och gjort min resa möjlig: Kedjefångarna från London som fick Sydney att fungera hjälpligt, britterna som skickade båtlast efter båtlast med förnödenheter, verktyg och maskiner… här fanns ju absolut ingenting! Ingenting annat än en urbefolkning som levde under stenåldersförhållanden helt avskilda från världen i övrigt, plus konstiga växter och farliga djur.

Det måste ha varit som att utforska och bosätta sig på Mars!

Sedan kom guldgrävarna, lycksökarna, farmarna, rallarna, ingenjörerna… alla de som på drygt 200 år har gjort detta till ett av världens mest framgångsrika, beboeliga, dynamiska och livsbejakande länder.

De kom, de som sprängde tunnlarna genom Blue Mountains, de som slog läger i öknen med sina hackor och spadar, hästar och kameler och lade några kilometer räls per dag i olidlig hetta… De oumbärliga men obesjungna kvinnorna som höll ihop det hela och fick hushålla med det livets nödtorft som fraktades från Perth.

Järnvägen ingick i ett intensivt nationsbygge som kostade otaliga människoliv, blod, svett och tårar – samtidigt som vi i Europa bombade vår kontinent sönder och samman. 

Nationsbygget pågår fortfarande, men inte bara inom landet: Australien vänder sig ut mot världen och gör avtryck inom politik, kultur och inte minst sport. Från att ha varit en okänd avkrok Down Under har Australien blivit ett land att räkna med, ett land som gör sin röst hörd.

Tåget stannar en stund för möte i Cook, ett f d rallarläger där en handfull invånare fortfarande klamrar sig fast innan det förvandlas till ännu en spökstad. Nästa stopp blir desto mer imponerande: Kalgoorlie, staden med den svindlande storslagna guldgruvan. Mina manliga medresenärer tittar storögt på det kvinnliga inslag som gör ett gruvsamhälle möjligt: Bordellerna ligger tätt och i barerna serverar yppiga skimpy barmaids i bara bh och trosor.

Kalgoorlie kom till och överlever tack vare en snillrik ingenjör som tänkte ut en 526 km lång pipeline som pumpar vatten från Perth vid kusten. Det var ett djärvt projekt som omgavs av så mycket krångel och bråk att ingenjören själv tog livet av sig innan det stod färdigt 1903. Det var och förblir Kalgoorlies livlina.

Nu följer vi vattenledningen vidare västerut, mot slutmålet Perth, Australiens västra utpost, som en gång var så bortom fjärran man kunde komma. Nu välkomnas vi av grönskande trädgårdar som varslar om civilisation ochmänskligt liv. Tack och lov! Jag har fått mitt lystmäte flera gånger om av öken, så nu är jag beredd att falla på knä, kyssa marken och ropa ÄNTLIGEN!

Från kolonisationens början verkade Perth vara dödsdömt och nybyggarna var nära att ge upp av svält, sjukdomar och umbäranden. Nu är det en levnadsglad stad där man skrattar hela vägen till banken tack vare Western Australias omätliga naturtillgångar. Var man än sätter spaden i jorden här stöter man på ådror mättade av allt från järn och guld till strategiska metaller och allt det där konstiga som den nya avancerade tekniken kräver, typ litium och rare earth.

_ _ _ _ _ _ _ _

Det har varit en lång resa, mycket lång, och det har varit glest mellan de dramatiska upplevelserna och intrycken; det är liksom poängen med hela resan. Jag har mest suttit stilla, tittat ut och funderat. I detta unga land finns varken renässans eller barock att studera, men här finns historien om ett färgstarkt folk som kommit från all världens hörn och envisats och stretat mot alla odds för att skapa ett bättre liv för sig själva och sina efterkommande. Jag kan inte bli annat än ödmjuk när jag tänker på dessa män – och kvinnor, inte att förglömma!

Det här var en gång den gudsförgätna kontinenten, kontinenten som Gud glömde när han skapade jorden.

Nu säger man att Gud är död, men jag tror nog han har flyttat hit…



Ny bok av Ingmari Dickens
Ingmaris kåserier som ni har kunnat följa i Down Under finns nu samlat tillsammans med godbitarna bland ca 30 års skrivande under titeln ”Blandade praliner”.  Boken är på Den är på 277 sidor och bjuder på 91 kåserier i vitt skilda ämnen – roliga, tänkvärda, lite beska, underfundiga… Boken skickat till Sverige för 375:- per ex, kontakta författare för mer info: C_I_Dickens@hotmail.com