Uluru – ett naturens underverk

Uluru, ett av urinvånarnas ord som betecknar de parallella, räfflade fåror som de skär ut i sina träarbeten. Fårorna påminner mycket om de rännor som tiden skurit in på klippans topp. Namnet är mycket mer passande än Ayers rock, som den fick av sin första vita upptäckare William Gosse år 1873. Klippan som påstås vara den största monoliten i världen, är inte en enda stor klippa som tippats av på den röda öknen slätten, utan den jämna toppen på ett delvis begravt sanstensmassiv, vars synliga del är cirka en mil i omkrets och ungefär två kilometer bred vid den bredaste delen i väster. Från öst til väst mäter den ca 3,5 kilometer och med väggar som reser sig i 80 graders vinkel. Alltför brant på de flesta ställen för att man ska kunna klättra uppför och ungefär 350 meter hög.

Den ser ut att bestå av en homogen massa, men i själva verket består den av flera lager kornig, fältspatrik sandsten, vilken har ådrats av hopgyttrade småstenar, som bildar ränder. Denna sandsten avlagrades sent under den prekambriska perioden i horisontala lager, men vid en senare landhöjning vändes de till nästan vertikala lager. Nu syns de forntida avlagringarna bäst uppe på toppen, där djupa parallella rännor som skurits ut av regnvattnet löper mellan sandstensskikten. Då jorden inte kan få något fäste på klippans runda yta, har de flesta växter inte kunnat slå rot där, bara få fikonträd, sega akacior och tuvor av spinifexgräs har funnit fäste högt ovanför sitt normala tillhåll. Klippans grovkorniga sandsten når ner till 2000 meter och kanske rent av 6000 meter under ökensläten och blandar sig under jordytan med olika sorters kongomerat som bildar Olga 3,5 mil längre bort. Ovanför marken är klippytan svartfärgad på de ställen där stora vattenmassor har kastat sig utför från dess topp vid häftiga åskväder. Vid sådana tillfällen rusar vattnet ner igenom de parallella rännorna under våldsamt oljud och friskar upp de täta stånden av mulga som trängs runt klippans fot. Strax efter varje storm är klippan kruttorr igen. Samtidigt rinner små vattenmängder ner genom dess hårfina sprickor och underminerar klippan och så småningom stöts en bit av denna bort. Det förekommer ganska ofta och på ett sådant sätt att den gradvis minskar i storlek utan att märkbart ändra form. På vissa delar av klippan har emellertid vind, vatten och växlande temperaturer urholkat ett stort antal grottor och fickor. Klippan står stadigt på marken, men är omgiven av klipprester som skalats av eller glidit nerför dess sidor, begravt små träd och buskar runt dess fot eller bildat grottor och skrevor, där ugglor och klippkängurur och andra pungdjur håller till.

Urinvånarnas stam Pitjantjara målar fortfarande in drömtids legender på den och håller heliga ceremonier. För dem utgör varje del av klippan en förkoppsligad symbol, som visade sig vid drömtidens slut. Ett klippblock i närheten av den nordöstra sidan är en Malaman (harkänguru) och ett annat klippblock vid sidan om är en Malakvinna. Hålen i klippan på den nordvästra sidan är fotspår efter den ondeskefulle dingon Kulpunya och den vertikala hällen ovanför är Kulpunya själv. Kulpunya förekommer i Ulurus viktigaste legend och berättelsen fascinerar, därför att den förenar den primitive mannen och den vilda naturen så intimt. Han skapades, berättar historien, av Mulga-Seed stammen som bodde i Petermanbergen, för att hämnas påHarkänguru folket som bodde vid Ayers rock, vilka förolämpat dem. De formade hans skelett, en mulgagren som ryggrad, förgrenade kvistar somöron, svansen från en punggrävling, tänder från en pungmullvad och sedan kom medicinmännen och sjöng sånger för att fylla honom med ondska. Nästa morgon hade monstret växt. Pälsen började växa ut, hans tänder hade blivit större och benen började synas. De sjöng tills han var färdigbildad och hade fått en hunds storlek, försedd med stora tänder och päls längs ryggen och vid svanstippen. Sedan släppte de lös honom vid Ayers rock, Lunba, kungsfiskarkvinnan såg Kulpunya komma och gav varningssignal, men de flesta av harkänguru folket låg och sov i middags hettan och han dödade nästan alla. Några klippstycken i närheten av den norra sidan betecknar flyende Harkänguru kvinnor.

”Uluru–Kata Tjuta National Park is internationally recognised as a World Heritage Area. It is one of the few properties in the world listed by the United Nations Educational Scientific and Cultural Organisation (UNESCO) for its outstanding natural and cultural values – and that makes it an Australian icon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: