Australiens urbefolkning.

ABORIGINER
Australien har egentligen två urbefolkningar, Aboriginer samt Torres Strait Islanders. Till Torres Strait Islanders räknas de folk som bor på öarna norr om Cape York. Enligt 1996 års folkräkning så består Australiens urbefolkning av 352,970 personer, vilket är ungefär 2 % av Australiens totala population på ca 19 miljoner. 28,744 personer anser sig vara Torres Strait Islanders, och 10,106 anser sig vara både Aborigin samt Torres Strait Islander.

Den Aboriginska kulturen i Australien är mänsklighetens äldsta kvarvarande obrutna kultur. Det är en kultur som trots enorma påfrestningar fortfarande kämpar för sin överlevnad, Deras kultur är äldre än Bibeln, äldre än pyramiderna och betydligt äldre än vår nordiska viking historia. Det är en kultur som förutom att den innehar världens äldsta religion även innehåller en extremt fascinerade uppbyggnad av familjestrukturer och avancerade former av konst och musik mm.

Fast varifrån kom de, hur levde Aboriginerna innan de vita kom och hur lever de idag? För att finna svar på dessa frågor får vi inledningsvis backa drygt 65, 000 år tillbaka i tiden, så länge bedömer de flesta arkeologerna att de olika Aboriginska folken har levt i Australien. Benämningen Aboriginer är egentligen ett samlingsnamn för drygt 600 folk och språkgrupper med ca 300 skilda språk/dialekter utspridda över den Australiska kontinenten. Folk och språkgrupper vars kultur och traditioner skilde sig åt på samma sätt som exempelvis Sioux och Apache indianerna i nord Amerika. En del levde i ökenområden, en del i regnskogar och andra i områden där det ibland kunde snöa. Ordet Aborigin betyder urbefolkning och härstammar från latinets Origo.

ABORIGINERNAS URSPRUNG
De äldsta och allmänt accepterade arkeologiska bevisen för den moderna människans kolonisationer utanför Afrika har tills nyligen varit Australiska. Fram till 1990 så fanns det inga klara bevis för att människor hade befolkat Australien och Nya Guinea tidigare än för 40,000 år sedan. Att man inte kunde datera längre tillbaks berodde på de begränsningar som radiocarbon metoden innebar. Ett stort framsteg och nya möjligheter öppnade sig i form av den så kallade luminescence dateringen av silica (Silicon Dioxid) som tillåter forskarna att datera längre tillbaks än med radiocarbon metoden.

1990 rapporterade ett Australiskt forskarlag ledda av Richard Roberts och Rhys Jones om sina fynd vid Arnhem Lands norra kust där de funnit spår av en bosättning som nu kunde daterades till att vara mellan 50,000 och 60,000 år gamla. Platsen var belägen mittemot Timor, som är det närmaste landområdet i den Indonesiska ögruppen, detta ansågs därför med största sannolikhet den första bosättningen som grundats av Aboriginerna.

Ännu mer dramatiskt blev det när arkeologen Robert Fullagar undersökte klippkonsten vid Jinmium i Kimberley. Klippan var prydd av ett myller med skålformade mönster, så kallade cupules. I marken under klippan fann man spår av bearbetad sten som via thermoluminescence metoden kunde dateras till att vara mellan 116,000 till 176,000 år gamla. Om dessa siffror stämde så skulle detta vara den äldsta kända bosättningen i världen, kanske tre gånger äldre än den i Arnhem Land. De nya dateringarna skapade stor uppståndelse världen över, uppståndelsen lade sig dock när det senare visade sig att det var beläggning av sandkorn från nedfallna stenskärvor som hade producerat de sensationellt gamla dateringarna.

En datering som alltså visade sig varit felaktig, och när man senare analyserade sandkornen kunde man bevisa att den bristande precisionen i dateringen berott på beläggningen som lurat arkeologerna.

Därför var fortfarande de ca 60,000 år gamla fynden av en bosättning i norra Arnhem Land de äldsta i Australien. Uppseendeväckande nog, så publicerades det nyligen, baserat på flera olika dateringsmetoder fynd av skelett från en anatomiskt modern människa vid Lake Mungo i sydöstra Australien som daterats till att vara 65,000 år gamla. En av rapporterna visar på att för att kunnat ha leva här för så länge sedan så måste de ha tagit sig över havet vid en tidigare lågvattenperiod. Det så kallade Lake Mungo folket är därför de äldsta på kontinenten, den förra lågvattenperioden var för ca 80,000 år sedan.

För att kunna ta sig över havet vid denna period när förhållande var som mest idealiska så krävdes det ändå att man med hjälp av enklare farkoster kunde utnyttja havsströmmarna för att på så sätt ta sig från ö till ö innan man nådde fram till den Australiska kontinenten. Förmodligen kunde Aboriginerna se det landområde dit de ville nå, men det krävdes ändå kunskap om tidvatten och havsströmmar samt förmågan att bygga båtar för att ta sig dit. Kanske är Aboriginerna världens första sjömän? Vid en av de kända Bradshaw målningarna funna i Kimberly syns en siluett av en båt där man tydligt kan se ett roder eller köl.

En del antropologer hävdar att det finns stora likheter mellan de Aboriginska folken i Australien och urbefolkningar såsom Munda folket i Indien och Veddan folket på Sri Lanka samt Ainu folket i Japan. Kanske levde de i samma områden i Asien i samband med utvandringen från Afrika? Människan har ju historiskt sett varit nomadiserande och sökt sig vidare, men vad som fick Aboriginerna att ge sig ut på havet vet ingen. Längtan som många människor har av att ge sig ut på resor kan mycket väl vara ett arv från våra förfäder.

Enligt de vetenskapliga rön vi känner till idag så står ju mänsklighetens vagga i Etiopien. För ca 150,000 år sedan så gav sig grupper av människor iväg västerut mot den Afrikanska kusten. För 135,000 år sedan inleddes vandringarna norrut genom ett då grönskande Sahara och vidare norrut längs Nilen. För ca 90,000 år sedan tvingades de människor som befann sig i detta nya område att vända tillbaks eftersom marken började förvandlas till öken. Området återockuperades senare av Neandertalare. För ca 85,000 år sedan lyckades en grupp människor ta sig över vattnet vid inloppet till Röda havet och därigenom nå de södra delarna av den Arabiska kusten. Alla idag icke Afrikaner härstammar troligen från denna grupp.

För ca 85,000 till 75,000 år sedan vandrade denna grupp vidare längs kusterna via Indien till Indonesien, Borneo och södra Kina. För ca 74,000 år sedan fick Mt Toba i Sumatra ett våldsamt superutbrott som kom att begra Indien och Pakistan och de närliggande områdena i meterdjup aska. All mänsklighet i dessa områden dog ut och en instabil istid som kom att vara i ca 1,000 år inleddes. För ca 74,000 till 65,000 år sedan tog sig folket som överlevt i de östra delarna av Asien över havet till den Australiska kontinenten. För ca 52,000 år sedan värmdes jorden upp och grupper av människor vandrade norrut mot Europa. För ca 25,000 år sedan tog sig de folk som vi idag kallar Indianernas förfäder över Berings sund mellan Sibirien och Alaska. För ca 18,000 år sedan nådde samma folk Syd Amerika och för ca 12,000 år sedan befolkas Norden.

Vi måste dock ännu längre tillbaka i historien för att finna de allra första som vågade sig ut på långa resor. För ca 1,9 miljoner år sedan uppstod Homo erectus i Afrika. Denna tidiga föregångare till den moderna människan vars fossil man funnit i Georgien, Kina och på Java tog konsekvensen av sin förmåga att vandra över långa avstånd och lämnade tidigt den afrikanska kontinenten. En del förespråkar faktiskt idén om att det bara skett en utvandring från Afrika, den när Homo erectus lämnade den afrikanska kontinenten och att Homo erectus därefter ska ha utvecklats till den moderna människan parallellt runtom på jorden. Enligt denna och många andra teorier tvista de lärde som man brukar säga.

DRÖMTIDEN
Frågar man Aboriginerna själva var de kommer ifrån så får man till svar att de alltid funnits här, ända sedan Drömtiden. En tid som på några av de Aboriginska språken kallas för Tjukurrpa och Alcheringa.

”I begynnelsen reste sig förfäderna ur jorden och gav liv till människor, djur och natur. De sjöng sin väg över hela världen. De sjöng floderna och bergskedjorna. De jagade, åt, älskade, dansade, dödade: vart än deras spår ledde fram lämnade de efter sig en slinga av musik. De svepte in hela världen i en väv av sång. Man lärde ut lagar och regler för hur samhället skulle fungera. En av lagarna var att jorden var perfekt i sin skapelse och inte fick manipuleras. När förtidsvarelserna hade skapat allt gick man tillbaka in i jorden. Några sjönk ner i marken där de stod. Andra kröp in i grottor, somliga kravlade bort till sina fäderneärvda vattenhål där de en gång fötts. De gick alla tillbaka in.”

Det var alltså under drömmandet som förfäderna en gång i tiden kom fram ur jorden och ur havet, till utseendet såg de ut som en blandning mellan människor och totemdjur. Genom sina alldagliga aktiviteter såsom jakt, konflikter, kärlek, tankar och sånger så skapades berg, vattenhål, grottor, sjöar och allt levande på jorden. De vägar som förfäderna följde kallas drömspår eller sånglinjer och genom att följa dessa leder som tillhör Aboriginernas respektive totemgrupper och genom att sjunga de gamla sångerna, berätta de gamla historierna så går man in i drömmandets värld och förenas med förfäderna och landskapet. Uttrycket drömmandet syftar inte bara på förfädernas ursprungliga skapelseverksamhet utan också på en tidsdimension som hör samman med nuet. Landskapet är som en levande bok, där topografin är en som en bok som berättar om ursprunget, samtidigt som sånglinjerna som korsar kontinenten är heliga stigar vilka leder de initierade till evighetens dimension.

Drömtiden kan liknas vid en extra dimension av tillvaron, en dimension som har del i tid, rum och människans personlighet. Drömtid är allt det, som vi i andra religioner betecknar som gudomligt. Tron genomsyrar aboriginernas hela liv och värld. Människor, djur, växter och jorden utgör bevis för drömtidens existens. Drömtiden existerar även idag lika aktuell som när jorden en gång i tiden skapades. Sångerna som förtidsvarelserna sjöng när de skapade jorden finns kvar hos aboriginerna och förs vidare generation till generation. Om man kan dessa sånger så känner man igen landskapet i naturen och kan använda sången som en karta. Mycket av aboriginernas konst är även de historier och skapelsemyter som kan användas till kartor och historieböcker om man lär sig att tyda dess innebörd.

ABORIGINSK KONST
Överallt i naturen finns spår och berättelserna från drömtiden. Klippor kan vara förstenade förtidsvarelser, floderna kan vara spår från regnbågsormen, djuren och växter härstammar från förfäderna etc. Klippmålningarna ditmålade av både förtidsvarelserna och Aboriginerna berättar om skapelsemyterna, jakthistorier, lagar och livet i sig. Naturen är som ett enda stort bibliotek där allt finns nedtecknat. I Kakadu National Park i norra Territoriet finns det över 5,000 klippmålningar varav flera av dem fortfarande har stor andlig betydelse.

Klippmålningarna i Kakadu har sitt ursprung från tre olika tidsperioder med stora klimatiska förändringar. Målningarna från den första perioden 60, 000 – 8, 000 år f Kr består av de så kallade Mimiandarna. Kännetecknande för perioden 8, 000 – 2, 000 år f Kr är röntgenmålningarna som detaljerat visar det inre av människor och djur. Under den tredje perioden, 2, 000 f Kr till nutid förekommer flera klippmålningar som beskriver mötet den vite mannen. Denne avbildas då ofta med ett gevär eller med båda händerna djupt i fickorna, något som symboliserar chefen som fördelar arbetet mellan Aboriginerna.

NOURLANGIE
Klippmålningarna vid Nourlangie Rock, Anbangbang Gallery i Kakadu är några av de mest fotograferade i området. Namnet Nourlangie är en anglicismisk version av Nawurlandja som är det ursprungliga namnet på ett betydligt större område som även inkluderar utkanterna väster om Nourlangie. Ovandelen av Nourlangie är känd som Burrunggui och den nedre delen som Anbangbang. Området skapades enligt myterna av två förtidswallabies. Dessa passerade först Nourlangie Rock och Anbangbang billabong innan de tog sig vidare till klipporna vid Nawurlandja där de skar ut två skrevor i berget. Dessa båda bergsskrevor syns än idag tydligt och vilda rock wallabies är här en vanlig syn både i gryningen och på kvällen.

Det finns tre huvudplatser, Burrunggui, klipphänget Anbangbang shelter och utkiksplatsen Gun-warddehwardde prydda med flera spektakulära klippmålningar Aboriginerna i området har flera olika berättelser och associationer med Namondjok, uttalas (nar-mon-jock) som finns avbildad på klippväggen vid Anbangbang galleriet. För några av klangrupperna är han en skapelsevarelse som numera bor i himlen och som endast kan ses nattetid i form av en mörk fläck i Vintergatan.

För andra är han en förtidsvarelse som bröt mot släktskapslagarna genom att vara med sin syster. Släktskapslagarna som bestämmer vem Aboriginerna får gifta sig med och vem de inte får gifta sig med har ett mycket bredare och komplext släktsystem än det västerländska. En Aboriginsk persons syster inkluderar exempelvis även personer såsom moderns systers barn, deras fäders bröders barn. Ett äktenskap mellan bröder och systrar är precis som hos oss oacceptabelt hos Aboriginerna, dock med mycket hårdare regler över vem som är ens syster. Ett ensamt stenblock vid Burrunggui symboliserar en fjäder från Namondjok’s hårband som hans syster tog efter det att de brutit mot lagen. Fjädern syns från utsiktsplatsen Gun-warddehwardde

Till höger om Namondjok syns Namarrgon, blixtmannen. Namarrgon (uttalas, narm-arr-gon) är en viktig förtidsvarelse som är aktiv än idag. Han ansvarar för de våldsamma blixtstormarna som uppstår i samband med regnperioden. Banden runt honom som går från den vänstra ankeln upp till händerna, huvudet och vidare till den högra ankeln representerar blixtarna han skapar. Han använder yxorna som finns på hans huvud, armbågar och fötter till att klyva de mörka molnen och skapa blixtar och åska.

Namarrgon’s historia i det här området är en del i en längre och mer omfattande historia som har sin början vid kusten av Coburg Peninsula och som avslutas i en klippa vid Arnhem Land platån där han finns än idag. Under hans resa så lämnade han kvar sina krafter på flera platser. På sin sista resa när han nådde platån från öster stirrade han på väggen innan han tog ut ett öga och placerade det högt upp på en klippa vid Namarrgondjahdjam (Lightning Dreaming), där det sitter och väntar på stormarna. Lightning Dreaming kan ses från utsiktsplatsen Gun-warddehwardde.

Den kvinnliga figuren vid deras sida är Barrginj (uttalas barr-jeen), och som är Namarrgon’s fru. Deras barn är Alyurr (Leichhardt’s gräshoppor), vilka är väldigt viktiga för de lokala Aboriginska folken eftersom det var dessa som gav dem deras språk, tro, värderingar och struktur under skapelsen.

Under dessa tre förtidsvarelser finns en stor grupp av män och kvinnor. Deras klädsel vittnar om att de är på väg till en ceremoni. Målningarna på kvinnornas bröst symboliserar att de ammar.

Den ensamma mansfiguren vid sidan om galleriet är Nabulwinjbulwinj (uttalas nar-bull-win-bull-win). Han är en farlig ande som äter kvinnor efter det att han har dödat dem med en rot.

UBIRR
De Aboriginska folken runt Ubirrs klippor kunde leva gott på den enorma variationen av mat som fanns i området. Fisk kunde man fånga i East Alligator River och på Nadab slätten samt i skogen och uppe bland bergen fanns det mängder av vilt att jaga. Klippornas överhäng erbjöd skydd och lämpade sig som lägerplats åt de familjer som befann sig här. I respekt för sina byten så målade man regelbundet bilder av djuren på klippväggarna. Klippmålningarna vid Ubirr föreställer ofta de traditionella bytena såsom Barramundi, Kattfisk, Goanna ödlor, sköldpaddor, opossums, och wallabies. Även om Aboriginerna inte längre bor i området så erbjuder platsen fortfarande fantastiska jaktmöjligheter.

Stora delar av röntgenmålningarna i huvudgalleriet är från freshwater perioden och är ca 1500 år gamla. Här finns också målningar föreställande de första mötena med de vita. En vit man är porträtterad iklädd, byxor, skjorta och stövlar ståendes med händerna i fickorna, en annan har en pipa i munnen, båda är chefer som basar över de Aboriginska arbetarna. Bilderna är förmodligen från tidiga buffeljägare runt 1880 talet. Buffeljägarna anställde Aboriginer till att hjälpa dem vid jakten, lönen utbetalades i form av lite mat och tobak.

Högst upp vid ett av överhängen syns en klippmålning föreställande en Mimi ande. Berättelsen om just denna målning är att det var en Mimi ande som först tog ned klippan och målade dit den röda och gula bilden för att därefter sätta tillbaka klippan igen. Alldeles intill huvudgalleriet finns en målning av en thylacine (Tasmansk tiger). Dessa djur levde på fastlandet för ca 3000 år sedan.

Vid Ubirr finns även en klippmålning av den välkända Regnbågsormen. Regnbågsormar är kraftfulla förtidsvarelser, kända hos Aboriginska folk över hela Australien. Dessa anses vara en av de äldsta religiösa symbolerna i världen och har stor aktning och kraft var de än finns porträtterade. Regnbågsormen har flera olika namn hos de olika folken. I exempelvis Kakadu och på Gun-djeihmi kallas den Almudj, på Kunwinjku: Ngalyod. Gagudju kallar dem Nama’rdeedjurr eller Garranga’rreli, och Jawoyn kallar dem Bolung

Berättelserna om Regnbågsormen varierar från plats till plats. I Kakadu beskriver Aboriginerna Regnbågsormen som en alltid närvarande och kraftfull kvinnlig chef, som så länge hon är ostörd, vilar fridfullt i vattenhål. Regnbågsormen är nästan alltid beskriven som kvinnlig och associeras med vatten, de äter allting utom flygande hundar och ogillar oljud. Om de blir störda och irriterade kan de orsaka allvarliga naturkatastrofer såsom översvämningar och jordbävningar.

Vi Ubirr är Regnbågsormen känd som Garranga’rreli (uttalas garr-rarn-gar-ree-lee). I sin mänskliga form kallades hon Birriwilk och för länge sedan vandrade hon förbi området tillsammans med en annan kvinna letandes efter söta liljerötter. När hon passerade Ubirr målade hon en bild på klippan för att påminna folk om hennes närvaro. Vistelsen vid Ubirr ingår en del av ett skapelsespår som länkar ihop Ubirr med Manngarre, the East Alligator River och flera andra platser i Arnhem Land.

En av berättelserna som brukar berättas för Aboriginska barn om Regnbågsormen vid Ubirr handlar om hur man ska behandla barnen. Berättelsen lyder enligt följande.

Ett av barnen i byn grät och ville ha söta liljerötter att äta. På eftermiddagen gav den uttröttade modern barnet syrliga liljerötter eftersom hon inte kunnat finna några söta. Detta fick barnet att hela natten gråta och skrika ännu mer. Tidigt på morgonen kunde människorna känna en svag bris som fick alla att frysa, ett tecken på att Regnbågsormen befann sig i närheten. Plötsligt kom Regnbågsormen in i byn och fångade alla med sin stora kropp och åt upp de flesta, inklusive det gråtande barnet.

Sensmoralen av berättelsen är att barn alltid ska ses efter och att de ska ha det bra. Vanligtvis i stora familjer så finns det alltid någon nära anhörig som kan trösta ett gråtande barn. När barnen blir stora så blir de lärda om vägen som Regnbågsormen färdades, samt vilken roll sammankoppling till landet den har, spiritualiteten, samt sångerna och danserna som relateras till henne. Berättelserna, målningarna och landskapet är sammankopplat och fungerar som påminnelse om vilken moral och vilka etiska koder som gäller i det Aboriginska samhället.

KIMBERLEY
De så kallade Wandjina klippmålningarna föreställer kroppar som påminner om människor iklädda långa dräkter samt med en märklig gloria ovanför huvudet. Vissa hävdar att de föreställer rymdvarelser som en gång varit på besök på jorden. Det märkliga är att en del av målningarna snarare påminner om Tassili målningarna i Sahara än om traditionella Aboriginska målningar. De berömda Bradshaw målningarna i Kimberly upptäcktes av en slump 1891 av Joseph Bradshaw som försvunnit i samband med en expedition. Enligt legenden så målades figurerna av förtidsfåglar, dessa pickade mot berget tills de blödde, därefter använde de sina fjädrar som penslar och blod som färg när de målade figurerna på klipporna.

ÖKENKONST
Om man betraktar konsten i centrala Australien så finner man den teknik som vi idag kallar för dot painting. Ursprungligen skapades dessa konstverk direkt i sanden för att efter ceremonin suddas ut. Idag säljs samma konst som nu är målad på duk för dyra pengar på exklusiva gallerior runt om i världen. Prickmålningar består som namnet avslöjar av ett myller av små prickar som skapar olika mönster av kartor och berättelser sedda från luften. Tittar man noga på en målning så kan man exempelvis se prickar som skapar en cirkel, vilket symboliserar en lägerplats, utanför ringen ser man ibland ett eller flera U, detta är en människa sedda uppifrån luften, nedersta delen på U är ryggen och överdelen benen.

Beroende på vad som är målat bredvid ett U, exempelvis ett rakt streck I, så symboliserar detta om det på andra sidan är ett C målat ett spjut samt en bumerang, som då symboliseras av ett C. Är det istället ett O målat tillsammans med ett I vid ett U så är det en grävkäpp och en träskål som symboliseras, O är då en träskål och man vet att det är en kvinna, medan kombinationen I och C kring ett U är en man. Det finns öppna berättelser i målningarna vars innebörd man kan förklara för vem som helst, men lika ofta så finns det även dolda berättelser med speciella budskap i målningarna, något som endast Aboriginerna fullt ut kan förstå och tyda.

MUSIK
Vad det gäller musiken så skiljer även den sig åt runtom i Australien. I Arnhem Land använder man sig förutom av sång, dans och slagpinnar även av instrumentet didjeridu. Musiken i övriga Australien består vanligtvis av sång, dans och slagpinnar med undantag av de norra delarna av Cape York där man på senare tid även använder trummor liknande de som Torres Strait Islanders borna använder. Många av sångerna handlar om drömtiden och den andevärld som än idag existerar lika starkt som när jorden en gång i tiden skapades. Innehållet i de allra heligaste ceremonierna förblir hemliga för alla utomstående, och det är endast de äldste som känner till dess fulla innebörd.

BOSÄTTNINGAR
I byarna i Arnhem Land och andra Aboriginska landområden runt om i Australien så utövas än idag de urgamla ceremonierna. Här kan man på dagarna möta dataexperten, lärarinnan eller bilmekanikern som senare på kvällen tagit av sig arbetskläderna, och som med målad kropp deltar i en Corroboree. Här pågår livet med en fot i den gamla världen och en i den moderna. Det är givetvis inget bekymmerslöst paradis ute i byarna även om livet där oftast är bättre än i storstäderna och det finns ingen anledning att skönmåla situationen,. Arbetslösheten är hög, husen är ofta slitna och nedgångna, problem med alkohol och droger är något man brottas med varje dag. Fördelen med livet ute i byarna jämfört med storstäderna är dock att man lever så nära sin ursprungliga kultur som det överhuvudtaget är möjligt i dagens moderna samhälle.

I norra Australien har Aboriginerna på ett helt annat sätt lyckats kombinera den nya världen med den gamla, något som mer eller mindre verkar ha gått förlorat i storstäderna. Något som även gäller för de allra flesta som valt att bosätta sig i mindre städer såsom Katherine, Alice Springs och Darwin där alkoholen och drogerna ställer till stora problem. Visst finns det en Aboriginsk välmående medelklass med studenter och yrkesarbetare, men arbetslösheten är drygt 25 % hög och utanförskapet är påtaglig.

De Aboriginer som jag känner i Maningrida och i Wugularr bor i hus med två till tre rum. Många av husen är försedda med solceller på taket och har rinnande vatten samt el. Inredningen är ofta primitiv och består endast av några madrasser, några stolar, en tv och ett kylskåp. Familjen är som regel stor och huset delas ofta med släktingar. I de Aboriginska samhällena som brukar bestå av några hundra upp till tusentalet invånare finns det vanligtvis en sjukstuga, en skola, en butik, ett kommunhus med ett art center, samt en enkel bar med stränga alkoholrestriktioner. I exempelvis Wugularr får man endast köpa 6 burkar öl (Victoria Bitter) per dag, burkar som öppnas innan de serveras och där bartender för en noggrann lista över vem som har fyllt sin kvot. Undantaget är fredag och lördag kväll då det inte är någon begränsning alls, vilket brukar resulterar i ett rejält sjöslag, helt i stil med vilken svensk stad som helst en sen lördagskväll. I Maningrida får man köpa en låda öl varannan vecka. Sprit och vin finns inte till försäljning och får heller inte tas med till byn.

Ett stort problem under 1980- talet var bensinsniffning, nu är det istället missbruket med marijuana som man försöker få bukt med i de Aboriginska byarna. Vid slutet av 1970-talet så inleddes det som kom att kallas för Homeland Movement, en period då flera Aboriginer valde att flytta ut från samhällena och bosätta sig i så kallade Outstations. Vid en sådan här utstation brukar det finnas två till fem hus och här lever man nära naturen med tillgång till jakt och fiske. Fördelen med att flytta ut i vildmarken var att man kom ifrån problemen med alkohol och droger i byarna samtidigt som man kunde leva mer traditionellt.

Jag har under mina resor besökt och övernattat vid Gendal, Ginda och Bolkdjam som är några av dessa utstationer i Arnhem Land. På resan till Bolkdjam som ligger ca 5 mil söder om Maningrida färdas man först på en skumpig grusväg söderut innan man viker av in på en mindre väg som mest kan liknas vid en stig som leder djupt in i vildmarken.

Invånarna på denna utstationen består av Jack Nawalill som är sångare i The White Cockatoo Performing Group samt hans två fruar och ca 10 barn i olika åldrar. Barnen åker till vardags in till Maningrida för att gå i skolan, de blir då skjutsade i Jacks 4hjuls drivna Toyota. Livet på en utstation verkar vara en väldigt trygg och harmonisk plats att växa upp på. Jack har som stamäldste även tagit sig an flera tonårsungdomar som hamnat snett med kriminalitet och droger i byn, och som nu under sträng översyn får växa upp i en lugn miljö samtidigt som de får lära sig om den egna kulturen. Jack lär dem om de lagar och regler som gäller i det moderna samhället, men även de traditionella lagarna och reglerna från enligt den Aboriginska traditionen. Intressant är också att det i de Aboriginska byarna fortfarande används egna lagar och regler lika ofta som de officiella Australiska lagarna, dessa båda gäller parallellt med varandra.

En av de Aboriginer som jag känner var efter en blöt natt inblandad i ett rejält bråk med sin fru, handgemänget bestraffades senare av fruns familj med ett avhugget finger. Något som alla parter accepterade. Vid vissa brott kan man dömas till att få ett spjut i benet, även dödsstraff kan utdömas. Den vita polisen accepterar oftast det faktum att man i byarna utdömer egna bestraffningar och de båda lagsystemen fungerar i praktiken sida vid sida.

REDFERN
Skillnaden vad det gäller livskvaliteten är milsvid om man att jämför exempelvis Arnhem Land med den ökända gatan Eveleigh Street i området Redfern i centrala Sydney. Hit vägrar tillexempel taxibilarna att köra och den vanliga Sydneybon vågar som regel inte sätta sin fot här, området omnämns inte heller speciellt ofta i guideböckerna. Det bor ca 30 000 Aboriginer i Arnhem Land och ungefär lika många i Sydney, de allra flesta i och omkring Redfern. Målsättningen när man i mars 1973 presenterade idén om The Redfern Housing Project var att skapa något eget för Aboriginerna i Sydney. Området var redan då den stadsdel som hade flest svarta invånare och var kraftigt förslummat.

I Sydney var dessa kvarter de enda områdena som Aboriginerna var välkomna att bo i. De höga hyrorna tvingade dock flera familjer att bo tillsammans med trångboddhet som resultat. För att råda bot på missförhållandena ville man därför köpa loss markområdet kring Eveleigh, Louis, Vine och Caroline Street. Totalt omfattades 68 hus och två fabriker. Planen var att renovera husen, öppna en egen barnavårdscentral samt ett folkets hus för att på så vis skapa förutsättningar till ett eget boende för de trångbodda barnfamiljerna, samt för de utslagna och hemlösa. Tyvärr så lyckades projektet inte att överleva trots att det i början såg hoppfullt ut, idag drygt 30 år senare är Eveleigh Street återigen förslummat med droghandel, fylla och våld som vardagsinslag.

I februari 2004 drabbades Redfern av stora upplopp, detta efter att en Aboriginska pojke vid namn Thomas Hickey försökt cykla ifrån polisen men vält och blivit spetsad till döds på ett järnstaket. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över, i frustration över sin hopplösa situation präglad av arbetslöshet, rasism, fattigdom, korruption och polisbrutalitet gick ungdomarna till attack mot polisen med stenar och bensinbomber.

Ungdomarna anklagade polisen för att ha jagat och prejat den sjuttonårige Thomas Hickey och därmed orsakat hans död. I drygt ett dygn varade oroligheterna som gav eko över hela världen. Det är en märklig känsla att ena stunden vandra nedför de toppmoderna affärsgatorna i centrala Sydney och därefter möta den totala kontrasten i Redfern, ett område beläget inte allt för långt från Operahuset. Trots att det första jag mötte den förmiddag när jag vandrade ner längs Eveleigh Street var ett gäng på drygt tio personer som satt på en trappa och drack ur flaskor gömda i papperspåsar så fanns det en värme i området, barnen sprang omkring och lekte, vuxna var på väg till sina arbeten och det pågick en vardag även här. Graffitti målningarna på husväggarna i området bestående av Aboriginsk konst är både vacker samtidigt som den skapar en speciell stämning. Att det är ett tufft område att leva och växa upp i råder det dock ingen tvekan om.

ARBETE
Vad det gäller försörjning så är en stor del av Aboriginerna arbetslösa och lever på bidrag från staten. Mina vänner Thomas Laiwonga och Rex Wood arbetar dock till och från i en liten tegelstensfabrik vid namn Mud Brick Factory, som är en arbetsplats med ca 5 arbetare. Darryl Dikarrna Brown har tidigare arbetat som turistguide vid East Alligator River där körde han runt turister i båt på den krokodil rika floden. David Lane som också varit med i gruppen kör vägmaskin och sköter grusvägarna så att de är körbara i hemområdena. David Yirrindilli arbetar som Jungai, en slags Aboriginsk sheriff och lagman. David Blanasi arbetade förr i tiden precis som så många andra Aboriginer som boskapsskötare (cowboy). En ordinär vardags/fritidssysselsättning i byarna är annars kortspel och jakt. En välbehövlig extrainkomst får många Aboriginer genom att tillverka konst, hantverk och instrument som man sedan säljer den lokala gallerian i byn.

SOCIALA STRUKTURER
I norra Australien så är allt enligt Aboriginernas tro indelat i två så kallade Moietys (hälfter), dessa kallas Dhuwa och Yirritja. I de andra delarna av Australien så finns det motsvarande system men med andra namn. Systemet ser i norr ut enligt följande…

Varje Dhuwa moder har Yirritja barn och Yirritja mödrar har Dhuwa barn. Om man ser det från barnets vinkel så har varje Dhuwa barn en Yirrijta mor och en Dhuwa far. Barn som är Yirritja har Dhuwa moder och Yirritja fader.

När det gäller ceremonier så har de som är Dhuwa till uppgift att övervaka så att Yirritja ceremonierna genomförs traditionsenligt. Vice versa gäller för Yirritja, de är övervakare av Dhuwa ceremonierna.

Förutom att tillhöra en Moiety så får man även tilldelat sig ett totem, samt ett så kallat skinnamn. Det finns åtta manliga skinnamn och åtta kvinnliga skinnamn.

Dessa är i norr uppdelade enligt följande system:
Dhuwa män:
Gala, Wamut, Balang, Gammarrang. Dhuwa kvinnor:
Galajan, Wamutjan, Berlin, Gaman.

Yirritja män:
Narditj, Bulline, Godjok, Bangardi. Yirritja kvinnor:
Narditjan, Bullinjan, Godjan, Bangardijan.

Enligt denna familjestruktur så blir man släkt även med dem som inte är ens blodsläktingar. Jag själv är Bangardi, på så sättt blir andra Bangardi mina bröder och Bangardijan mina systrar. Darryl Dikarrna Brown har Godjok som sitt skinnamn och är min farfar, detta trots att han är yngre än jag själv, Geoff Toll gruppens manager vars skinnamn är Narditj är min son, trots att han är äldre än jag själv. På detta vis vävs familjestrukturen ihop av farbröder, mostrar, morföräldrar etc. Aboriginerna har med andra ord ett stort socialt trygghetsnät av familjemedlemmar där man stöttar och hjälper varandra.

Aboriginerna har även ett starkt släktskap med sitt totem och man ansvarar för att ens totem överlever, vilket gäller för både djur och natur. Det finns som sagt liknande system runt om i Australien, namnen på skinnamnen skiljer sig dock, och vissa skillnader finns även i tron och kulturen, men de är samtidigt besläktat med de i norr. Enligt det Aboriginska familjesystemet har jag därför släktingar runt om i hela Australien. Charlie McMahon som blevt tilldelad sitt skinname i ökenområdena utanför Alice Springs visade sig enligt detta system vara min bror.

De starka familjebanden som lever kvar sedan urminnes tider innebär att man alltid delar med sig av sina ägodelar såsom jaktbyte och det nuförtiden mer vanliga bytet, pengar. När medlemmarna från The White Cockatoo Performing Group kommer hem från sina turnéer utomlands så brukar de intjänade pengarna omgående delas ut inom familjen. Såvida man inte satsar på att köpa en bil, vilken sedan givetvis får användas av alla inom familjen. Stackars Jack hade sparat två turnéers inkomst och 2004 köpt en 4hjuls driven Toyota, strax efteråt lånade hans barn bilen och körde rakt ned i en översvämmad flod, varpå bilen fick motorstopp och strax därefter blev bortspolad. Man får enligt lagen inte neka en anhörig att ta del av det man har och vice versa.

Traditionellt har man aldrig ägt någon mark, istället har marken ägt människorna och lagarna har krävt att man sett efter och vårdat den. Det fanns inga enskilda hövdingar och ledare som satt på materiella rikedomar, istället var det de äldste som med sin djupa kunskap var de som frågades om råd och som ansvarade för ceremonier.

Hos Warlpirl folket ser systemet med skinname ut enligt följande.

Tjangala Tjapangarti Tjupurrula Tjapaltjarri

Nagala Napangarti Napurrula Napaltjarri

Tjampitjin Tjapanangka Tjakamarra Tjungarrayi

Nampitjin Napanangka Nakamarra Nunggarrayi

Här börjar männen grupper med Tj och kvinnorna med N

Några av de Aboriginska folken/stammarna runtom i Australien är Yankuntjara, Aranda, Pitjantjatjara, Pintubi, Warlpiri som härstammar i de centrala delarna av Australien. I norra Australien finner man Gunbalang, Gunwinggu, Yolngu, Gagudju och Jawoyn. I västra Australien, Watjarri, Badimaya, Amangu, Nyamal. I södra Australien Kurnai, Ngarigo, Dhurga, Latje-Latje. I östra Australien, Waka waka, Gayiri och Yilba. På Tasmanien levde bland annat Peerapper och Touge folken.

Observera att stavningen kan skilja sig åt. Det finns även skillnader utseendemässigt vad det gäller de olika folken, exempelvis så skiljde sig Aboriginerna på Tasmanien åt från de på fastlandet genom att de var betydligt mörkare i hyn. Tasmanien skars av från fastlandet för så sent som ca 12,000 år sedan då havsytan steg.

UTLÄNNINGARNA KOMMER
Piteå sonen Dr. Daniel Solander var 1770 den första kända svensken att besöka Australien. Tillsammans med James Cook seglade han med skeppet Endeaovur längs Australiens östkust. Det var den 19 april som andre löjtnant Hicks siktade land. Några dagar senare, den 28 april upptäckte Cook och besättningen inloppet mellan två uddar där det såg ut som om man skulle kunna ankra upp skeppet.

Banks skildrade det första mötet med Aboriginerna så här.

”I bränningarna strax innanför södra udden guppade fyra små kanoter, och i var och en av dem satt en svarting och harpunerade fisk med spjut. Männen var helt och hållet upptagna avsitt fiske, och inte ens när Endeavour seglade förbi på en kvartsmils avstånd såg de upp. Klockan ett gick vårt ankare framför en liten by, som bestod av mellan sex och åtta hyddor. Från däck såg vi en kvinna komma ut ur skogen kånkande på ett fång ved tillsammans med tre barn, som vart och ett också bar på små bördor. De möttes i byn av tre andra, ändå yngre barn. Kvinnan tittade ofta ut mot fartyget men visade ingen förvåning eller rädsla. Hon gjorde snabbt upp eld, och männen som vi sett i kanoterna återvände strax därefter från sin fisketur. De drog upp kanoterna på stranden och började laga till fisken, till synes fullständigt oberörda av vår närvaro, fastän vi bara befann oss på en halv sjömils avstånd från stranden. Inga av dessa infödingar hade några kläder, och kvinnan hade inte följt vår urmoder Evas exempel och tagit på sig ett fikonlöv.”

I samband med att Endeavour var nära att förlisa vid den plats som kom att namnges till Cooktown vid Queenslands kust så var besättningen under en period iland för att genomföra reparationer på skeppet. Under den drygt sex veckor långa vistelsen de stannade vid Cook Harbour så fick man kontakt med lokala Aboriginerna. Sjömännen var djupt fascinerade över hur Aboriginerna acklimatiserat sig i sin miljö, man var också helt ointresserad av byteshandel med glasskärvor, speglar, knivar och kläder, något som fick James Cook att skriva följande i sin loggbok.

”I själva verket äro de långt lyckligare än vi européer. Då de äro helt obekanta med ej endast de onödiga utan även de nödvändigaste bekvämligheter vilka eftersträvas så mycket i Europa, äro de lyckliga emedan de ej känna dess användning. Detta förhållande talar enligt min åsikt för att de anse sig ha allt som ä nödvändigt i livet samt att de ej ha onödiga ting”

INVASIONEN INLEDS
När engelsmännen inledde sin första bosättning i Sydney den 26 jan 1788 så var det en rejäl kulturkrock som uppstod. På ena sidan stod världens modernaste industriland och på den andra sidan världens äldsta kvarvarande stenålderskultur. Landet förklarades som obebott, trots att man visste att det fanns här redan fanns en urbefolkning. Inledningsvis var instruktionerna från myndigheterna i hemlandet att behandla urbefolkningen väl, fast i samma takt som de vita inkräktarna behövde allt större landområden till bland annat betesområden och jordbruk så blev resultatet något helt annat. När det var som värst fanns det till och med skottpengar på Aboriginer. Masslakter, mord och våldtäkter där den ena grymheten som urbefolkningen utsattes för var värre än den andra blev helt plötsligt en del av Aboriginernas vardag.

Förutom att använda skjutvapen så delades det även ut förgiftat mjöl till de svältande Aboriginer, ett mjöl som ofta var uppblandat med arsenik. De vita inkräktarna delade även medvetet ut filtar som var nedsmittade med diverse sjukdomar, något som var förödande för Aboriginerna som inte hade någon motståndskraft mot dessa nya sjukdomar som kommit till deras land.

Landområden togs i beslag och man flyttade på Aboriginerna och placerade dem på ofruktbara platser, något som förutom svält och tristess även innebar att de kom ifrån sina heliga platser och inte kunde utöva de livsviktiga ceremonierna. Man placerade även olika rivaliserande stammar/folk tillsammans. Aboriginer kedjades som slavar med järnkättingar runt hals och ben och de som inte avrättades användes ibland under svåra förhållanden som oavlönad arbetskraft. På Tasmanien genomfördes något som mest kan liknas vid ett folkmord, då så gott som samtliga Aboriginer sköts eller fängslades.

1869 kvarstod det på Tasmanien endast två kvinnor samt en man av det Aboriginska folk som under många tusen år befolkat ön. De kvarvarande var Truganini och en kvinna vars namn jag inte känner till samt William Lanner. När européerna 1642 upptäckte Tasmanien levde ca 5000 Aboriginer som jägare och samlare på ön. När William Lanner den siste Aboriginske mannen på Tasmanien dog så skar läkare från Royal Society of Tasmania samt Royal College of Surgeous av kroppsdelar från hans kropp att användas till souvenirer, huvudet skars av, precis som händerna och fötterna. Innan Truganini dog 1876 så bad hon om att få bli begraven till havs. Istället för att få sin sista önskan uppfylld så grävde Royal Society upp hennes kropp och ställde ut skelettet på Tasmanian Museum där det blev kvar till 1947. Efter protester från allmänheten så flyttades skelettet in till en annat rum på museet innan det 1976 kremerades och Truganinis aska slutligen spreds över havet.

MOTSTÅND
Allt motstånd mot den vita invasionen bestraffades grymt och skoningslöst av de vita, ofta slaktades både kvinnor, barn och män urskiljningslöst. Samma sak hände om utsvultna jägare tog ett får från någon farmare. Det var en djupt orättvis kamp när Aboriginerna med sina spjut ställdes mot soldater med moderna gevär.

Visst bjöds det på motstånd i form av gerilla krig, en Aboriginsk man vid namn Pemulwuy gick till den Australiska historien som någon sorts Aboriginsk Geronimo (Känd Apache krigare). Pemulwuy ledde mellan åren 1790 – 1802 en motståndsrörelse som om och om igen slog till mot de vita bosättningarna runt Sydney. Det bildades en myt omkring honom, om att han skulle vara odödlig, detta efter att han flera gånger sårats allvarligt, men ändå överlevt. Pemulwuy tillfångatogs flera gånger men lyckades på något underligt sätt alltid att rymma. Guvernören utlyste till slut en belöning på 90 liter sprit till den som lyckades skjuta honom. Om det var en fånge som sköt honom skulle denne benådas och få fri hemresa. 1802 sköts Pemulwuy av två nybyggare, hans motstånd hade dock gjort ett starkt intryck på den tredje guvernören i kolonin, Philip Gidley King, som skrev följande rader ”Trots att han var en fruktansvärd plåga för kolonin, var han en tapper och självständig karaktär”.

Det Aboriginska folket fortsatte att utsättas för fruktansvärda illdåd, ibland kanske det inte var syftet, men konsekvenserna blev förödande. Jag tänker bland annat på när Australien testade kärnvapen i områden som Aboriginer fortfarande levde och vandrade i. Dessa hade i många fall inte sett skyltarna med varningstext som hade satts upp, och i vissa fall hade de inte kunnat läsa den engelska texten eftersom de var analfabeter. Nu fick de därför vandra omkring i radioaktivt nedfall vilket har resulterat i mängder med dödliga sjukdomar.

Det som hände Aboriginerna Australien var inte unikt i sig, urbefolkningar runt om i världen har i alla tider råkat ut för samma behandling. I nord och Sydamerika fördrevs och jagades indianerna. Till och med vår egen urbefolkning i Norden, samerna har råkat ut för liknande behandling. Den dansk-norske kungen Christian IV lät 1609 meddela att de som utövade så kallade samiska trolldomskonster, till vilket jojken räknades, skulle dömas till döden. Den som förmedlade kontakten mellan samerna och gudarnas värld var nåjden. När sedan samerna skulle kristnas var det främst mot honom och hans redskap trumman som kyrkan riktade sin förföljelse. I lag förbjöds samerna att inneha trummor och på så vis utöva sin religion. Alla trummor skulle brännas. De samiska barnen förbjöds att tala sitt språk när de sattes i skolor, och precis som för andra urbefolkningar så bestals samerna på sina traditionella landområden.

DE STULNA BARNEN
En av de grymmaste metoderna man använde i modern tid (1930 – 1970) för att bli kvitt Aboriginerna i Australien var att ta de barn som var lite ljusare i hyn och placera ut dessa i vita hem och på missionsstationer. Kanske hade deras mor, farmor eller mormor blivit våldtagen av någon vit man, men man tog även fullblods barn. Dessa barn användes sedan som pigor och drängar i vita hem och på gårdar, de unga Aboriginska flickorna våldtogs ofta av sin husbonde och när barnen sedan föddes stals det direkt från mamman för att placeras ut i ett vitt hem eller på en missionsstation. Detta är något som flera av de Aboriginer jag känner har råkat ut för, något som givetvis har satt djupa sår. Tom Kelly och David Blanasi berättade för mig om hur man i byarna förr i tiden försökte svärta ner barnen med lera och aska så att de skulle se svarta ut, så fort polisen närmade sig.

Myndigheterna i Australien skiljde drygt 100 000 Aboriginska barn från sina föräldrar. Dessa handlingar är enligt FN:s Geneve konvention från 1984 att jämställa med folkmord och pågick till slutet av 1960-talet, med enstaka fall rapporterade ända fram till 1976. Under drygt två år arbetade organisationen Human Rights & Equal Oppurtunity Commission med att sammanställa den 700 sidor tjocka rapporten Bringing them home. Rapporten visade att så gott som varje Aboriginsk familj blivit drabbad och den väckte stor uppmärksamhet över hela världen.

Jag fick för några år sedan ett spännande mejl där avsändaren Peter Hansson berättade att han hade besökt min hemsida, han skrev att hans fru Katherine är Aborigin från Yankuntjara folket och de ville träffa mig för en fika Jag ringde upp honom och vi bestämde att vi skulle träffas veckan därpå, märkligt nog så bodde Peter & Katherine då i Ödsmål, endast tre mil från min hemstad Uddevalla. Katherine som visade sig vara en social och utåtriktad tjej i 3o –års åldern berättade öppenhjärtigt om sig och sin familjs historia. Katherines hade massor av spännande historier att berätta om sitt liv, dels hade hon bott från och till i Australien men det var främst berättelsen om hennes mor Muriel Olsson, och hur hon som en femårig liten flicka blivit bortrövad av de Australiska myndigheterna som bet sig fast i mitt hjärta.

Katherine berättade också om hur hon i sista stund innan flytten tillbaks till Australien från Sverige blivit förälskad i en svensk man. Bakgrunden till att Katherine hamnat i Sverige var att hennes mor blivit förälskad i en svensk kock vid namn Bengt när dessa båda befann sig på ön Tasmanien. Det hela slutade med att Muriel flyttade med Bengt hem till trakterna kring Ödsmål. Katherine vandrade med andra ord i samma fotspår som sin mor.

Några år senare flyttade Muriel tillbaks till Australien medan Bengt blev kvar. Det var år 2000 som jag i Sverige träffade Katherines mor Muriel för första gången. Muriel gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, hon var liten och späd men utstrålade en godhet och kraft som få människor jag tidigare mött. Muriel berättade att hon regelbundet rest runt i världen för att föreläsa om det hon och många andra Aboriginer varit med om. Hela tiden med budskapet, vi måste lära oss att förlåta. Det gick åt många koppar kaffe den dagen när Muriel berättade sin historia för mig, en historia som gjorde ont i hjärtat på mig.

”Året var 1936. Jag var fem år gammal. Vi var på utflykt den dagen polisen kom. Barnen lekte och stojade vid vattnet och mammorna talade och hade trevligt. Männen var iväg på ceremoni så vi var bara kvinnor och barn samlade när glädjen plötsligt bröts mot skräck. Luften blandades med förtvivlade skrik av ångest, barnen skrek av rädsla samtidigt som mammorna förtvivlat försökte gömma sina barn.

De tog mig, mina syskon Essie och Brenda samt mina tre kusiner. Vi sex blev placerade på flaket på till lastbilen. Jag kommer ihåg att min mamma som redan förlorat sin äldsta dotter på barnsjukhuset i polio kom in i lastbilen och var alldeles uppriven. Vem kan förstå vad hon gick då igenom, traumat av att veta att hon nu skulle förlora alla sina barn? De förde oss till United Aborigines Mission Station i Odnadatta som var hundratals kilometer bort, vi kom inte fram förrän mörkret lagt sig. De lät oss aldrig ta farväl utan skiljde oss åt i mörkret.

Det skulle dröja 32 år innan jag skulle återse min mamma igen. På stationen var vi tvungna att lära oss att sova inomhus, tidigare hade vi alltid sovit under stjärnhimlen tillsammans med vår familj i lägereldens värme. Nu var vi tvungna att ligga i sängar som vi var livrädda att ramla ur, våra huvuden renrakades från hår, vi tvingades äta mat vi aldrig smakat på. Våra kusiner placerades i ett annat rum, vi hade aldrig förut varit ifrån varandra.

En dag försökte jag och en av mina kusiner att rymma, vi visste inte vart vi skulle ta vägen men vi vandrade iväg tills vi kom fram till ett järnvägsspår. Vi visste inte vad detta var för något och i samma stund fick vi syn på ett ånglok, vi hade aldrig sett något tåg förut så vi trodde att det var ett stort monster som kom frustande mot oss, när monstret sprutade ut rök (ånga) samtidigt som det tjöt och närmade sig allt snabbare, så rusade vi vettskrämda tillbaka mot barnhemmet.

En ny skräckupplevelse väntade när vi några veckor senare tvingades kliva ombord på tåget som skulle ta oss till Colebrook. Jag blev kvar i Colebrook fram till 1946. Sedan fördes vi i tur och ordning vidare till Odnadatta, Quorn, Adelaide och Eden Hills, innan det var dags att ta klivit ut i arbetslivet. Vi blev tränade att besöka de vitas hem för att städa och passa deras barn.

Min uppgift blev att hjälpa till hos en doktor och hans fru som var ett mycket snällt par. Jag vill inte kritisera missionärerna men det som har påverkat mitt liv mest negativt var att vi förbjöds att tala vårt språk. Än idag kan jag inte kommunicera med min familj. Jag kan inte fråga min farbror om någonting, för vi pratar inte samma språk. Jag förmodar att regeringen hade ett gott syfte med sina handlingar, men de behandlade våra mammor som om de vore utan känslor. Mammas hjärta brast när de tog hennes barn ifrån henne.

När jag till slut efter 32 långa år stod framför min mamma tillsammans med min man och mina två barn fanns det inte ett ord vi kunde säga till varandra. Alla dessa år när man undrat och velat fråga så mycket, det fanns ingen möjlighet att få tillbaka det vi missat. Det kändes som ett knivhugg i ryggen att inte kunna kommunicera med mamma. När språket en gång togs ifrån oss, stal man även en bit av vår själ.

Vår kultur försvann, vår familj och allt vi hade kärt försvann. När vi äntligen möttes jag och min mamma berättade hon via tolk att hon hade hört hur det gått för de andra barnen, men aldrig om mig för de hade bytt mitt namn. Hon berättade att hon och hela familjen vid varje soluppgång i alla år bett om att vi en gång skulle få återse varandra. Men vi måste alla lära oss att förlåta…”

För egen del har jag svårt att förstå hur Muriel kan vara så ödmjuk och godhjärtad. Jag hyser dock den djupaste respekten för henne och det budskap hon förmedlar, för det finns ingen annan väg att gå än att försonas. Det är dock enormt viktigt att hela världen känner till vad som hänt de Aboriginska folken och att detta än idag har en stor påverkan på de Aboriginer och anhöriga som blivit utsatta. Det tål att repeteras, detta pågick ända fram till 1970-talet.

Muriel utbildad senare sig till sjuksköterska och det var när hon reste på semester till Tasmanien som hon stötte ihop med den stilige kocken Bengt Olsson från Sverige. De gifte sig och levde periodvis i både Sverige och Australien. Tillsammans fick tre barn varav två bor i Australien.

Till min stora glädje fick jag den stora äran att i samband med Peter och Katherines bröllop spela didjeridu då de vandrade fram till altaret. På plats fanns flera vänner och släktingar till familjen samt givetvis Muriel och Bengt.

HÄXDOKTORER
En annan av de berättelser som etsat sig fast är när Katherine tillsammans med sina bröder som då var små, färdades i bil genom the outback tillsammans med Muriel och några andra Aboriginer. Chauffören som var en äldre man med stor kunskap om sin kultur och land fick plötsligt syn på en ovanligt kraftig