KONSTEN ATT UPPFYLLA EN DRÖM
Text & Foto: Ebba Bringert

För trettiofem år sedan jobbade jag på Island en sommar. Blev helt fascinerad av naturen och ljuset, glaciärer, varma källor och geysrar. En tjej från Nya Zeeland var där samtidigt men var inte lika imponerad. Hon sade: ”Vi har allt det här och mera till hemma hos mig”. Hm tänkte jag, detta måste kollas. Av olika skäl dröjde det till i höstas innan jag kom iväg.

Tre månader var planen. En blandning av turistande, wwoofande och besök hos egna och andras bekanta var det tänkta innehållet – och så blev det. En riktig drömresa till ett vackert land med lättillgängliga människor och en salig blandning av engelskt samhälle och maorikultur. Jag började med att wwoofa på en vinodling strax söder om Auckland i
ett par veckor. Där var det ”bud-rubbing” och upphängning av årsskotten på vajrar för hela slanten. Härligt vårväder och ett glatt gäng ungdomar som arbetskompisar.

Via en bekant här hemma fick jag kontakt med Bill, en maorier som kör ”personal tours”. Han tog mig med till de stora träden i norr, Tane Mahuta och Te Matua Ngahere, Waitangi och en oförglömlig Waka-tur med besök i guidens egen Marae, där vi tog del i ceremonin att ta emot främlingar.

Efter vingårdsperioden tog jag tåget från Auckland söderut till Welllington. En härlig sightseeingtur med panoramafönster i tåget. Vi åkte över södra delen av nordön, med lunchstopp i National Park med strålande utsikt över Mount Ruapehu, som hägrade – för att beses närmare längre fram. Wellington var en trivsam stad, till skillnad från Auckland som bara kändes som vilken storstad som helst var som helst i världen. Kan ha samband med att det var strålande sol och ingen vind i Wellington – mycket ovanligt har jag förstått senare. Men waterfronten var underbar i det vädret! Och besöket hos vännerna där
var så klart också en höjdare!

Sen var det dags för färja till sydön, Picton, och nytt sightseeingtåg till strax norr om Christchurch och nästa wwoof-ställe, en hästgård med uppfödning av österrikiska Haflingerhästar. En tyska som flyttat till NZ och gift sig där driver detta ställe. Jag frossade i hästliv och små ridturer i området. Höjdpunkten var när vi tog med en av hästarna till stranden och jag red i Stilla havet en solig eftermiddag!

På luciadagen for jag vidare till Christchurch. Där fick jag beskåda förödelsen efter jordskalvet i februari 2011. En omskakande dag – det var bitvis som att se en krigshärjad stad och bitvis som att inget hänt, beroende på var jag befann mig. Därifrån skulle jag ta mig till
nästa wwoofställe. När jag kom fram upptäckte jag att det inte kändes möjligt för mig att stanna där. Den tilltänkte värden tog det bra och skjutsade mig tillbaka till stora vägen där jag liftade (med viss bävan, det har jag inte gjort på många många år!). Jag fick skjuts med en jättetrevlig kille, vars fru visade sig ha samma intressen som jag vad gäller hästar, så det slutade med att jag sov över hemma hos dem den natten. De bodde mycket vackert och ensligt uppe på höjderna på Banks Peninsula. Nästa dag fick jag skjuts med deras pick up – via återvinningen där vi slängde allt som röjts ut ur ett skjul dagen innan – till Akaroa, en franskinspirerad badort vid kusten. När jag hoppade av bilen och tog min (ganska dammiga) ryggsäck från flaket gick två engelska par förbi och frågade ”Are you travelling alone?”. ”Ja” svarade jag och de såg ganska förfärade ut. Då insåg jag att 64-åriga ensamresande damer kanske inte var så vanliga i deras värld.

Akaroa var en litet mysigt ställe och jag blev kvar där några dagar medan jag funderade på fortsatt resrutt. Sen startade det som blev den stora rundturen på Sydön. Jag planerade dag för dag och lät lusten och lättjan styra. Intercitybussarna och deras vänliga och oftast kunniga
chaufförer gjorde åkandet bekvämt. I-siterna i varje liten håla efter vägen var guldgruvor för
information, liksom personalen på olika backpackers och hostel. Jag köpte busspass per timme i tiotimmarssjok.

Resan gick från Akaroa längs kusten söderut via Oamaru (Pingviner!), Dunedin (Otago Peninsulas stränder!), Catlins (fina vyer, pingviner, sjölejon), Stewart Island (dit jag flög från Invercargill i ett pyttelitet plan) och sen vidare till Te Anau.

Te Anau kändes som porten till Fjordlands. Påminde mig om trakten kring Akkajaure där jag var stugvärd förra sommaren. Vacker sjö och vackra berg i silhuett i fonden. Fortfarande finväder. Jag gick i timmar längs stranden och bara njöt av vyerna. Nästa dag, som var julafton, var den stora dagen för turen till Milford Sound, och vidare till Queenstown. Turistbroschyrerna ljuger inte. Vackert, vackert och ”nästan som Norge” – fast fler sälar och Q-town var som Åre ungefär. Vackert beläget och med ett häftigt nöjesliv för den som så önskar, dock inte den 25 december. Då var allt stängt i ett dygn, men sen gick det loss vid midnatt. Jag bodde på hostel en liten bit från centrum och hade stranden intill. Badade i
Wakapitisjön på juldagen tillsammans med ett gäng öländska bondgrabbar som var i NZ på praktikjobb. Annars låg jag mest i gräset på toppen av berget ovanför staden och spanade på glidflygarna – fin underhållning och vackra vyer igen!

Siktade sedan på Mount Cook, kom till Twizel och såg det på håll. Hyrde cykel och hojade till lake Pukaki i värmeböljan. Njöt av fina vyer med Mt Cook som speglar sig i sjön, innan det var dags att överge cykeln och hoppa på bussen mot Wanaka. Jag nåddes av nyheten att det
varit en ny stor jordbävning i Christchurch med liquefaction – gyttja som tränger upp och förstör.

Wanaka var också helt i min smak! Sjö, fjäll och fint väder! Hyrde mountainbike och cyklade längs sjön, upp och ner och nästan runt kändes det som. Två franska par förundrade sig igen över ensamresande dam, som varken sysslar med karate eller har pepparsprej med sig på
resan. Jag undrar: Vad har de för uppfattning om hur deras medbröder beter sig mot kvinnor!?

Efter en snabbvisit till Franz Josefs glaciär en regnig kväll landade jag i Hokitika på västkusten. Superstället för en solnedgångsnarkoman! Så vackert! Och så mycket Pounamiverkstäder! Där träffade jag även två andra damer i min ålder. Deras livshistorier var fascinerande och vi hade så trevligt och surrade på så backpackersvärden fick köra ut oss
långt efter utcheckningsdags.

Buss och tåg igen – nu till Arthur’s Pass och fjällstugorna där. Träffade en familj från Christchurch som hade rest hit för att få vila från naturkatastrofer. Nyårsafton vid brasan och med lite bubbel. Strålande stjärnklar natt! Mail till familj och vännerna därhemma – måste erkänna att min Android som jag fick innan jag for är en fin kommunikationsapparat! – och svar tillbaka blev det. När det var midnatt och nytt år hos mig, var det mitt på dagen på nyårsafton här hemma.

Jag hade tänkt mig en dag på fjället i Arthur’s Pass, men hade lyckats med det otroliga att bli biten i lilltån av en spindel (enligt vad stugvärden tyckte det såg ut som) så det blev bussen till Greymouth i stället. Där tog jag det lugnt och insåg att jag rest ganska intensivt i 19 dagar, bott på 15 olika platser och besökt 17 orter. Lite vila kändes helt rätt.

Foten fick vila och jag tog bussen till Nelson och vidare till Motueka för att se Abel Tasman- parken. Det hade varit kraftiga regn i trakten, jordskred i Nelson och längs flera av vägarna och lederna i parken. Lösningen blev vattentaxi till en av stränderna och en ljuvlig dag i
strålande sommarväder. På vägen tillbaka till Kaiteriteri fick vi syn på en späckhuggarfamilj som båtföraren följde en lång stund. Så det blev valsafari fast jag inte hade tänkt det!

Den 5 januari var det dags för sista bussturen på sydön, till Picton igen. På färjan hade jag ett härligt samtal med en äldre herre som visade sig vara irländsk teaterregissör som wwoofar i NZ. Han var till och med äldre än jag! Tillbaka i Wellington bodde jag ett par nätter hos en barnfamilj, kompisar till en av ridtjejerna här hemma. Vi hade en fin dag på stranden med barnen, plockade stenar och balanserade på raggiga klippor.

Så mot Turangi och den förmodade höjdpunkten på turistandet – Tongariro Alpine Crossing! Dagen jag kom dit blåste det 40 sekundmeter. Nästa dag hade det mojnat och vädret såg fint ut. Det varade i två timmar – resten av dagen tillbringades i dimma med tio meters sikt. Så är det med fjället och dess pålitlighet. Min grymma stugvärdskompis som satt hemma hos sig i Mellansel med arkivet fullt av fina bilder inbjöd mig genast på ny bildvisning efter hemkomsten. Suck! Nåja, jag har i alla fall gått ”The crossing” även om jag bara sett den på bild! Och trevliga människor träffade jag! Värdfolket på Extreme backpackers var, ja just det, extremt trevliga!

Rotorua krävde också ett besök – varma källor, svavelbubbel och säregna byggnader, följt av ett besök i Ohope, en pärla till kust/strandsträcka i Bay of Plenty, som blev slutet på turistdelen innan jag landade i lilla Pongaroa någon timmes resa söderut från Hastings. Wwoofing igen på hästgård med köttdjur och trädgårdsodling. Fem veckor att sortera intryck och få lite nya, till exempel prova på fårklippning, manuell ogräsröjning i form av miljoner tistlar, fantastiskt god mat med bara gårdens egna grönsaker och kött.

Soliga New Plymouth, det vackra berget Mount Taranaki och en dag i Taupo med bad i termerna blev det allra sista intrycket innan det var dags för Auckland och flyget tillbaka till Europa.

Drömmen är uppfylld!

Har du en dröm så förverkliga den! Kan varmt rekommenderas!