Ett jaktäventyr i Nya Zeeland

jaktäventyr
Ett jaktäventyr i Nya Zeeland
Text & Foto: Rutger Pålsson

Under drygt två veckor i mars 2013 fick Magnus, Anders, Ulf och Rutger uppleva ett riktigt äventyr på Sydön i Nya Zeeland. Temat var jakt och allt hade arrangerats av vår gemensamme vän Niclas i Dunedin. Planerna på att åka till Nya Zeeland för att jaga väcktes för några år sedan då vi fick en inbjudan från vår vän Niclas, ursprungligen från Osby, men sedan många år boende och arbetande i Dunedin på Sydön. Intresset för att sätta planerna i verket fanns redan från början, men det var först i år som vi hittade en tidpunkt som passade alla parter.

Under januari till mars skedde en febril mejlkommunikation för att skaffa biljetter, bestämma vad och var vi skulle jaga samt skaffa adekvat utrustning. Torsdagen den 14 mars var det så äntligen dags för att ge sig av, och det var ett gäng förväntansfulla killar som samlades på Kastrups flygplats vid 17-tiden.
Via Frankfurt och Singapore tog vi oss till Christchurch, den största staden på Sydön, där vi landade lördag förmiddag. Resan gick faktiskt över alla förväntningar, men tyvärr hade vårt bagage fastnat i Frankfurt och det kom fram först dagen efter. På flygplatsen tog Niclas emot oss och vi startade med en kort tur i Christchurch för handla lite kläder och titta på förödelserna från den kraftiga jordbävningen för två år sedan. Som tur var hade vi beslutat oss för att låna vapen på plats och därför var det bara att ge sig av mot jaktmarkerna.

Jakt på vallaby utanför Kurow
Efter cirka 4 timmars bilfärd nådde vi Kurow som ligger ungefär mitt på Sydön. Vi blev väl mottagna av Ross Dundee som är Nya Zeelands svar på den mer kände profilen från grannlandet. Ross, en vältränad man i 60-årsåldern och en mycket erfaren jägare, skulle vara vår jaktguide under den första veckans äventyr. På schemat stod två dagars jakt på vallaby, och det var en mycket märklig känsla att ge sig ut på jakt efter ett byte som man aldrig sett förut. Vallaby är en liten känguruart som är skyddad i Australien, men som anses som ”pest” i Nya Zeeland då den konkurrerar med fåren om betet.
Efter lite instruktioner och inskjutning av lånade vapen gav vi oss ut i terrängen. Ett kulligt, kargt och torrt landskap med inslag av grönt buskage i dalgångarna. Ross gick med sina två hundar nere i dalen medan vi skyttar gick utspridda på slänterna. Hundarna höll sig ganska nära Ross, men när de väl hittade vilt följde de skällande efter och skapade på så sätt skottchanser för oss skyttar.
Vallabymarker utanför Kurow.

jakt

Det var sannerligen inget lätt skytte för en skånsk jägare som är van vid hjortar och vildsvin på maximalt 50 meters håll. De flesta vallaby vi såg var inte mycket större än ett rådjurskid, avståndet var oftast över 150 meter och de hoppade otroligt snabb och graciöst genom terrängen. Det tog därför några bomskott innan man insåg vilken framförhållning som behövdes för att träffa rätt. Tillsammans sköt vi tre vallaby under dessa två dagar, och jag hade förmånen att få skjuta en av dessa.

Jakt på dovhjort utanför Balclutha
Efter de inledande dagarna tog vi oss till Dunedin där Niclas bor tillsammans med sin fru Kate och sina döttrar Margo och Bella. Dunedin är i storlek som Lund och det är faktiskt den stad i världen som ligger längst ifrån Sverige – häftigt! Niclas’ hem skulle bli vår bas de kommande fem dagarna då vi skulle jaga dovhjort och vildsvin tillsammans med Ross.

Dovhjortsjakten var snarlik den smygjakt vi bedriver i Sverige, men skiljde sig radikalt på två punkter, dels det fantastiska landskapet med frodiga kullar och Stilla havet i bakgrunden, dels att hjortarna var ohyggligt vaksamma och lättskrämda. I Nya Zeeland är människan den enda fiende som de större däggdjuren har, och därför är de mycket observanta på mänskliga rörelser. En hjort känner utan problem igen en mänsklig profil på över 1 km, och därför ställdes det stora krav både på klädsel (camouflage) och på förflyttningar till fots.
Jakten gick ut på att smyga runt i markerna under skymningstimmarna och kikarspana för att hitta dovhjortarna. När man väl hade lokaliserat ett eller fler djur gällde det att tyst och diskret smyga sig in på skjutavstånd, ofta ålande de sista 50-100 meterna. Trots att det fanns en hel del hjort i markerna där vi jagade kom vi inte till mer än en enda skottchans. Jag hade turen att komma tillräckligt nära för att kunna skjuta en kalv.

Jakt på vildsvin i Beaumont
Efter några dagars dovhjortsjakt var det dags för vildsvinsjakt på nyzeeländskt vis. Detta är en jaktform som vi inte tillämpar i Sverige då vi anser att den är inhuman mot vildsvinen. I Sverige använder vi hundar för att driva ut vildsvin som sedan skjuts av skyttarna (drevjakt), medan hundarna i Nya Zeeland används till att ta fast grisarna så att jägaren kan avliva dem med antingen gevär eller kniv. Förklaringen till denna jaktform är helt enkelt att de flesta vildsvinsjakterna i Nya Zeeland utförs av bönder som oftast är ensamma eller för få för att kunna bedriva drevjakt som kräver flera skyttar. Samma jaktform används för övrigt även i Australien och i USA.

Vi begav oss till fårbonden Paul i Beaumont, som tillsammans med sin kusin Steve, skulle inviga oss i denna, för oss, ovanliga jaktform. Hundarna var av diverse blandraser med tydliga inslag av det som vi brukar kalla kamphundar. Jakten bedrevs i otroligt brant och buskig terräng som näst intill var ogenomtränglig.
Skörden efter en dags jakt blev en dovhjort och två vildsvin. Vi svenskar var nog inte riktigt med på noterna då det var våra nyzeeländska värdar som stod för skyttet (dovhjorten och ett av vildsvinen) respektive avlivning med kniv (ett vildsvin).
Sightseeing i Dunedin Efter en veckas jakt var det dags att tvätta, massera slitna muskler och ta igen sig med lite sightseeing i Dunedin med omnejd. Höjdpunkten var ett besök på albatrosscentrat i östra Dunedin där vi fick se fåglar med ett vingspann på över 3 meter.

Jakt på dovhjort i Beaumont
Efter en dags välbehövlig vila gav vi oss av till Beaumont igen, men denna gång med en ny jaktvärd på nya marker. Rasmus, som ursprungligen är från Gotland, har även han bott många år i Nya Zeeland och det var hos en av hans bekanta vi skulle jaga dovhjort. Jakten var tämligen snarlik den vi hade upplevt några dagar tidigare, men terrängen såg annorlunda ut och liknade här snarast det skotska höglandet det vill säga. brant, tätt och stora höjdvariationer. Två dagars jakt resulterade i en stor dovhjort, som Magnus sköt, och det blev till att flå och stycka för att få köttet med oss till nästa destination.

Kronhjortsjakt i Martins Bay
Vi lämnade Beaumont för att ta oss till Martins Bay i Fiordland på västkusten, en resa som gick med bil till Te Anau där vi övernattade och handlade förnödenheter, och sedan vidare till Milford Sound där helikoptern stod och väntade på oss.
Bilvägen var fylld av den ena naturupplevelsen större än den andra, men det var ingenting mot den upplevelsen som vi skulle få under helikopterturen. Med 30 000 flygtimmar bakom sig, tog piloten oss på en hissnande färd över ett fantastiskt bergslandskap och landade säkert på en liten gräsplätt framför det hus som skulle bli vårt hem de närmsta dagarna.

Huset som tillhörde Niclas gode vän, Bill Thomson, var en toppmodern solcellsförsedd stuga med de regnskogsklädda bergen på den ena sidan och Tasmanska havet på den andra – snacka om bra läge! Bill hade byggt stugan själv, vilket haft sina komplikationer då det enda sättet ta dit material var med helikopter.
Bill, som är en legend inom kronhjortsjakten i Nya Zeeland, var med på 60-talet och utvecklad en så kallad ”netgun” (gevär som skjuter ut ett nät) som under många år användes för infångande av kronhjortar från helikopter. Hjortarna, som fångades släpptes i hägn, som idag utgör en betydande köttproduktion, inte minst för export till Sverige.

Om jakten under den första veckan hade varit svår och jobbig så var det ingenting mot den jakt som vi under några dagar upplevde i Martins Bay. Två och två smög vi oss fram i den branta regnskogen med förhoppning om att stöta på ett skjutbart djur. Återigen kände vi svenskar oss på okänd mark, och ”att leta efter en nål i en höstack” var en bra definition på vad vi höll på med.
Trots de svåra omständigheterna lyckades vi ändå skjuta två kronhjortar, den ena nästan nere vid havsstranden och den andra högt upp i bergen. Den här gången var det Anders och Niclas som fick skjuta. Dagarna i Martins Bay var magiska och någon större naturupplevelsen har jag aldrig varit med om. På kvällarna lyssnade vi till Bills historier om allt från kronhjortsjakt till hummerfiske – den mannen hade helt klart varit med om en hel del.

Foto 6

Kaninjakt i Alexandra
Vår resa led nu mot sitt slut och vi hade bara några dagar kvar. De ursprungliga tankarna på att jaga thar (vildfår ursprungligen från Himalaya) kring Mount Cook förkastades då vädret var alldeles för varmt och det därför skulle behövts flera dagar bara för att ta sig upp på rätt höjd. Vi valde istället att avsluta med den traditionella ”Great Easter Bunny Hunt” som Lions i Alexandra arrangerar varje år. Ett 40-tal jaktlag jagar kanin och diverse annat småvilt under en och samma dag på en areal som vida överstiger Skåne.

Nu var det tillbaka till ett kargt, men fortfarande väldigt kuperat landskap, där vi jagade genom att gå på linje genom terrängen och sedan skjuta på uppspringande kaniner. Även detta villebråd anses vara ”pest”, men till skillnad mot Australien har man valt att inte plantera in räv och därför finns det inte många naturliga fiender till kaninerna. Jakten är den enda formen att begränsa kaninernas tillväxt, och under ett par dagars jakt bidrog vi svenskar med en avskjutning på ett hundratal kaniner.

Sista natten med gänget
Två och en halv vecka var nu över och det var dags att börja fundera på hemresan. Första anhalten var åter Dunedin hemma hos Niclas, Kate och barnen där vi spenderade en dag med bad, shopping och ett intressent museibesök. Sista kvällen lagade vi svenskar en viltinspirerad middag på en del av köttet som vi tagit hem efter jakterna och tjejerna bjöd på River Dance till efterrätten.
Morgonen därpå startade vi vår hemresa och som i alla sagor går den väldigt snabbt. Flyg från Dunedin via Christchurch och Singapore till Köpenhamn, och vips så satt man på kontoret igen. Minnena finns dock kvar och jag är helt säker på att jag kommer att återvända till Nya Zeeland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: