STJÄRNVÄN I AUSTRALIEN – möjligheternas land

STJÄRNVÄN I AUSTRALIEN – möjligheternas land
Text & Foto: Therése Englund

Jag ger livet fem år till, sa jag till pappa. Hans blick gjorde mig både lugn och ångestfylld. Men jag hade goda skäl för att säga så. Jag hade tänkt på det länge, resonerat med mig själv och kommit fram till de orden. Han lyssnade, vill jag tro, för jag kunde höra hur hans trötta, sjuka hjärta dog för en stund. Jag hörde det i utandingen. Då värkte tårarna. Jag hörde det också i inandningen. Från den stunden avstannade andningen hos oss båda. Vardagen brast. Jag som trodde att den inte kunde brista mer än vad den redan gjort. Men det kunde den. Dygnen tuggade sig ner i dvala än mer. När livet omsluts, av orättvisor och förluster. Då skriker kroppen, och den enda som hör det är du. En vrede så smärtsam att den förlamar dig. Bläcket i pennan torkar och orden tunnas ut, ligger glest över pappret. Men i kamrarna väcks något. Där inne viskar det kämpa.

Jag velade i veckor för något jag tänkt på i flera år. Men så kom dagen då jag kysste mammas grav och himmel. Funderar över hur jag har förändrats sedan den dagen – femton år gammal. Hon var den vackraste till och med när hon somnar in. Ser den inristade fågeln som sjunger på hennes röda sten och tänker på hur problemen sedan dess fyllt min väg och hur jag tacklat de så gott jag kunnat.
Det närmar sig juli. Sedan februari har The Pacific Ocean sköljt mitt ansikte slätt. Den röda sanden från hjärtat har dammat min ryggsäck. Solen har nypt min kind och vattnet svalkat i strupen. Svetten har övertagit mina skor – nu limmade tre gånger. Aboriginerna har talat till mig i Arnhem land, reptilerna har krälat min hud och puls. Early One Morning erövrade min själ i St. Marys katedral, djurliv och rockmålningar har dansat in i mitt hjärta, ståltråden har ärrat mina händer på ett jobb i Alice Springs och ett foto på mamma bär jag med mig innan första sidan i Karamellskorna. Den sjätte juni höll jag det som mest varsamt. Då hade jag saknat henne i tio långa år. Den saknaden försvinner inte. Men så hittade jag till bergen, och de kysste milt min kind…

För i Blue Mountains tar regnskogen aldrig slut. Där gömmer sig Lyrebirds i snåren medan Cockatoos flyger i klungor under solens glitter. Obeskrivligt vackert, ända tills de närmar sig med sina mänskliga skränande ljud.
Ibland flyger de över hostelet, släpper en fjärt som träffar mitt i prick på kubben där yxan hugger brännet till brasved. Och så uteplatsen, där det eldas på kvällarna och alla de som tältar dricker ofantliga mängder öl, hemmagjort rödvin och röker sitt gräs. Det är jag som städar undan på morgonen, men förpackningarna på sönderfrätt tandkött, bruna tänder och deformerade fötter är avskräckande och jag låter de ligga. De blir ändå alltid ihågkomna allt eftersom dagen går.

Men döm nu inte. The Flying Fox är ett ovanligt mysigt hostel. Här sprakar färgerna i takt till musiken, skönt monotont och tillbakalutande. Gör du wwoof-ing tar du in det när du springer från den ena arbetssysslan till den andra – morgon, förmiddag, ibland kväll. Däremellan har du dagen till att vandra, känna temperaturen värma och kyla i höjdskillnaderna och mjölksyran göra besök i de nära 90-graders lutningar där luften är så ren att kroppen lyfter och händerna tvingas klamra sig fast i räcket. Då känner du Blue Mountains. En skattkammare av berg, dalar, djurliv, regnskog och vattenfall som sträcker sig längre än ögat kan se. Himlande höjder, sagolika vyer. Med utsikter som gör att hjärtat bultar i kanon. Det är när tiden slutar existera. Då förtrollas du, av De blå bergen.

The Three Sisters är turisternas fotopärla, Wentworth Falls är en oas av överraskningar, Grand Canyon är hisnande. Men Hanging Rock är min plats på jorden. Med en höjd och himmel som kickstartar hjärtat. Vi satt på klippan och pratade. Om allt. Om inget. Lät tystnaden ta vid. Han rökte, men det gjorde mig inget. Han började i ung ålder, brände omkring 20 cigg dagen. Nu är han 28, tar lugna bloss där han sitter på stenen utmed klippkanten och berättar att hans mamma räddade livet på en kyckling en gång. Hon tog hand om det övergivna ägget, höll det varmt tills det kläcktes och kycklingen kom ut. Han håller ciggen en bit ifrån sig. Hon förlorade sitt eget liv. Lugncancer. Det gick snabbt. Tre månader.

Jag ger honom en blomma, smyger ner en vit sten i hans ficka, (han ser det.) När vi går tillbaka mot Blackheath är det mörkt, men himlen är den stjärnklaraste någonsin. Han lägger armen om mina axlar, min stjärnvän, vi tittar upp och känner känslor som inte behöver sägas högt. Men han har flickvän sedan elva år tillbaka.
Han ger mig en sång – Sorry med Tykmen vid havet nära Darling Bridge. Ser hans ansikte – frihet och bekymmersamt. Vi sitter inte där länge, men länge nog. Lyssnar till Come Fly with Me, sedan springer vi… tillbaka till civilisationen. Han bjuder på restaurang. Jag viker en ros av servetten, han tar den och viker en loppa, säger mirror, mirror on the wall…
Det var så länge sedan någon sa att jag är vacker. Han plockar fram stenen ur sin ficka och lägger tillbaka den igen. Vi lämnar restaurangen och i kvällen tar jag bara ett foto, på vattnet som speglar Sydneys skyskrapor. Han tar inga. Håller bara om mig. Jag tycker om det, under den bästa dagen i mitt liv.

På griffeltavlan i hostelet var det han som läste ”You can check out, but you can never leave.” Det finns ingen plats där de orden passar bättre in.
Sedan dess har farmarbete lagt sina kilo på rumpa och lår, men det oroar mig inte. Att vika femtusen presentaskar för teddybjörnar till David Jones satte gjutjärn i skulderbladen, men det är okej. Nu rör Gum trees grenar sig spöklikt i natten. Egentligen rör de sig inte, men fantasin är ivrig. De smeker det svarta till en gråblå himmel, som skuggar en dimma i dalar och hagar och flyr mina tankar till en svag kriminell kyss.
En vecka går. Blir till två. Regnet faller på Reiby Farm utanför Windsor. Stora, tunga droppar. De faller i tusentals. Under natten dog en av pojkhästarna. Varför vet man inte. Det är sådant som händer utan förvarning.Den sanna resan, ger sådant djup att det är överväldigande. Pappas blick förändras. Emellanåt avtar regnet och hans trötta, sjuka, hjärta är inte ur tiden än, men de fem åren har blivit till ett år och sex månader. Jag måste iväg igen.