Mitt i naturen på Tasmanien

Tänk dig att du vaknar, du går ut på altan och möts av full aktivitet av till synes kramgoa, söta om än vilda wallabys! En dröm? Nej detta är verklighet här.

Text & Foto: Annica Reid

Det är slutet på mars och åter igen besöker jag och min man Australien. Den här gången är vi på Tasmanien. Vi kom hit för cirka två veckor sedan och vi är här för att hälsa på våra vänner och bekanta. Vänner som är lite utspridda runt Hobart vilket gör att det blir mycket bilkörning. Bilen känns rent allmänt som ett måste här oavsett om man besöker staden som turist eller tillhör den bofasta delen. Det finns bussar men de är ganska få och kör endast ett fåtal rutter och mellan få destinationer. Hobart som stad är i sig otroligt kuperad så var vi än kör varvas bilkörningen med att vi åker upp för branta vägar för att i nästa stund åka ner för stup som får det att kittla i magen. Brevbärarna här cyklar inte de kör mopeder/motorcyklar. Sommaren har varit torr sägs det men det är fortfarande vackert grönt. Variationen av träd och buskar såväl som blommor är stor och på många ställen blommar det fortfarande fantastiskt vacker trots att hösten är på antågande.
Likt vid våra tidigare besök på Tasmanien bestämmer vi oss även denna gång för att göra och se något nytt. Den här gången blir det en biltur med två av våra goda vänner uppåt östkusten mot Coles Bay och till nationalparken ’Frecinet peninsula’.

På vår väg dig kör vi genom mindre orter som Orford, Tribunna Swansea. Ön här är allmänt ganska glest befolkad så vi passerar stora jordbrukslandskap och på många ställen är antalet får på vår väg mycket högt. Vi passerar vattendrag, tjocka skogar men vi kör också på slingrade vägar längs kusten där havets färger är många. Vägen upp är fantastiskt varierande och vacker. Resan tar oss cirka tre timmar innan vi kommer fram till stugan vi ska bo i. Vår väns kusin äger stugan som vi fått låna över natten.
Vi är här omgivna av s.k. gumtrees, sheoaks och många fler träd med för mig ’konstiga’ namn. När jag lyfter huvudet ser jag de vackra bergen ’The Hazards’ och jag vet att inom räckhåll finns kända utsiktsplatser och vandringsmål för oss att upptäcka. Den speciella doft som slog oss redan när vi steg ur flygplanet och som kommer från Eucalyptusträden är än mer märkbar här. En doft som associerar lite till pepparminthållet och är helt underbart ljuvlig!

Nämnd nationalpark är mest känd för Wineglass bay. Ingen vet egentligen varför det kallas så. Kanske pga. att formen liknar ett vinglas eller för att vattnet är lika klart som vin. För mig spelar det mindre roll, det är hur som helst ett av våra utflyktsmål idag.
Men dessförinnan blir jag stående en stund på stugans altandeck där jag kan höra bekanta och obekanta läten från papegojor och andra fåglar och jag ser även några Bennett wallabys som hoppar runt längre in i skogen. Känns overkligt på något sätt.

Dags att ta på sig shortsen, fylla vattenflaskan, smörja in mig med solskyddsfaktor 30 innan vi beger oss ut på vandringen uppför bergen. Även om väderomslagen normalt är många och snabba här på Tasmanien känns dagens väderlek stabil. Vår vandring som hela tiden går uppåt känns efter en stund i våra ben. Men utsikten, naturen och omgivningen på vår vandringsled får oss att glömma allt annat. Här försvinner vi in i de svindlande vyer på vägen upp. Då temperaturen ligger runt 27-30 grader och solen strålar från klarblå himmel är vi rödkindade och mycket varma när vi kommer upp på toppen. Utsikten härifrån är bedårande vacker.
På vår vandring tillbaka till stugan har vi både sett och kunnat fotografera några wallabys som inte visade sig vara ett dugg rädda för oss. De går förvisso inte fram till oss men de hoppar heller inte iväg om vi håller lite avstånd. Väl nere svalkar vi oss genom att ta ett dopp i havet. Vattnet är kallt men det gör ingenting. Det är otroligt skönt och vackert att här nerifrån stranden kunna blick upp mot ’the Hazards’ och veta att där uppe har vi varit.

På kvällen sitter vi utomhus. Vi grillar bläckfisk bland annat. Det i sig är ett äventyr för mig då det är första gången jag provar denna delikatess. Måste dock erkänna att vid första anblicken trodde jag det var en orm som min vän lade på grillen! Men vi har en bra och för mig annorlunda kväll tillsammans då vi får flera närgångna besök av nyfikna possums . Dessa djur dyker upp titt som tätt, i olika storlekar och de är olika tama. En lite större gillar tydligen bläckfisk för han hoppar gladeligen upp på – då avkyld – grill för att slicka i sig resterna.

Nästa morgon kommer mina favoriter tillbaka. Flera wallabys hälsar på oss där vi sitter med vårt kaffe, för att tugga i sig lite av buskarnas blad. De tittar på oss, kommer lite närmare och visar upp sig från deras allra bästa sida. Jag fotar och njuter i stunden. Att få vara mitt ibland dem, i deras egna tillvaro, är mycket speciellt och fantastiskt. Vårt morgondopp är denna morgon lika skönt som igår även om det nu sker i ett betydligt mer livligt hav. Vi äter vår frukost och packar sen ihop. Det är snart dags för oss att lämna stugan för att åka vidare mot nya utflyktsmål. Jag är redo!