Med båt till Nya Zeeland, del 2
Text & Foto: Margot Garmelius

I nummer 3, 2017, av Down Under började min berättelse om en båtresa från Southampton till Wellington på Nya Zeeland som startade i början av november 1973.

Min kompis Lena och jag själv hade valt att ta båten i stället för flyget på väg ut på vår working holiday Down Under. Vi lämnade hamnen i Southampton den 9 november och ankom Wellington den 12 december. En dryg månad fylld av trevligheter, aktiviteter och upplevelser jag sent ska glömma.
Redan första dagen hölls en räddningsövning där samtliga passagerare skulle ikläda sig flytväst och så snabbt som möjligt infinna sig vid sin Muster Station där våra namn prickades av och livbåtarna testades. Vi kände att vi var i trygga händer.

Vårt första stopp i Bridgetown, Barbados efter åtta dagar på en stundtals gungig resa över Atlanten. Vi gled in i hamnen vid 9-tiden en mulen lördagsmorgon. Jag minns hur underbart det var att stå på däck och se den frodiga vegetationen och känna en ljuvlig värme. SS Northern Star skulle lämna vid midnatt så vi hade en full dag och kväll att se oss om. Vid det här laget hade vi skaffat oss vänner ombord som vi kunde upptäcka lite av denna västindiska ö tillsammans med. Strandliv, barliv och på kvällen en outdoor nattklubb med steelband, limbodansare och eldslukare. Strax före midnatt kom vi springande för att inte missa båten.
Redan två dagar senare var det dags för nästa stopp i Willemstad på Curacao, Holländska Antillerna. Det var obeskrivligt varmt, mycket dyrt och detta var ett kort stopp. Redan samma eftermiddag åkte vi vidare.
Den 21 november var en mycket viktig dag, i alla fall för mig. Min Pappa hade tidigt smittat mig med sin entusiasm och fascination för att jag skulle få uppleva Panama kanalen. Detta enorma byggnadsprojekt som tog så många människors liv när den byggdes. Kanalen stod klar i augusti 1914. Dess längd är 58 kilometer från Christóbal i nordväst vid Atlanten till Balboa i sydöst vid Stilla havet.

Som av en händelse vaknade jag före fem denna morgon då jag visste att vi skulle närma oss den första slussen. Det var fortfarende mörk när jag kom upp på däck, båten stod stilla och jag kunde se ljuset från Christobal. Jag stod där ensam högst upp och i fören och såg solen gå upp. I och med att det ljusnade började båten sakta, nästan ljudlöst, glida fram i en rätt trång passage med tät vegetation på båda sidor. Jag kunde se rovfåglar, höra fågelkvitter och andra ljud från land. Redan så tidigt var det mycket varmt. Jag minns att jag fick lov att nypa mig själv i armen för att veta att jag inte drömde. Oh, vad jag då önskade att min Pappa hade varit vid min sida då. Jag hade unnat honom att få uppleva detta. Ännu mer blev det så när vi kom fram till första slussen där jag kunde skåda hur det rent tekniskt gick till. Det spändes vajrar mellan vår båt och två lokomotiv i fören och två i aktern.

Dess högsta vattennivå är 26 meter över havet. Höjdskillnaderna övervinns genom tre slussystem. Mellan slussarna hade vi en underbar färd genom stora naturreservat. Det tog oss åtta timmar att ta oss igenom hela kanalen. Vid fyratiden på eftermiddagen anlände vi till Bilboa. Under en kort promenad fick jag för första gången i mitt liv se vilka erhörda kontraster mellan människors livssituation. På ena sidan gatan, palatsliknade hus med prunkande trädgårdar omgärdade av murar och på den andra sidan mycket fattigt. Ett första uppvaknande och för mig som inte upplevt något i närheten av detta rätt omskakande.
Från Bilbao tog vi oss in till Panama City men vi hade avråtts från att åka in under kvällstid så vi skippade frukost och tog oss in så snart som möjligt då det ljusnat. Även här blev vi lite skakade av den misär vi skådade.

Jag inser idag hur otroligt lite vi visste om vad som väntade. Idag har vi en helt annan möjlighet att via nätet på ett enkelt sätt se bilder och läsa om platser man planerar att besöka. Samtidigt tror jag det var mer av ett äventyr för oss med spänning och att få bli både överraskad, chokad och fascinerad.
Då fortsatte vår resa över ett nytt hav. Stilla Oceanen eller Pacific Ocean skulle vi nu färdas på i många sjömil via Tahiti och Cooköarna innan vårt första stopp på Nya Zeeland nämligen i Auckland. Vår destination var Wellington.

Vi hade tio dagar då vi inte såg, ens en liten ö eller land över huvud taget. Under dessa dagar korsade vi ekvatorn. En ceremoni hölls på däck för att uppvärksamma detta. Kung Neptun, drottningen med två prinsessor, slaktare, slavar, poliser. Några passagerare togs tillfånga och misshandlades (på låtsas). Poolvattnet såg svart ut efter detta och bland annat fyllt med spagetti. Ett riktigt spektakel som vi då inte kände historien bakom. Numera kan jag söka på Google och läsa ”Linjedop eller sjömansdop” är en skämtsam ceremoni ombord på fartyg som anordnas vid passage av ekvatorn. (Enligt gammal sjömanstradition skall alla som för första gången passerar ekvatorn, ”linjen”, till sjöss bli döpta av kung Neptun)