Drömmen om Australien blir verklighet
Text & Foto: Malin Boman

När jag var liten hörde jag många spännande historier om Australien långt borta på andra sidan klotet av min farbror som var sjökapten och seglade till Melbourne.
Som i trans satt vi, min bror och jag, och lyssnade på hans berättelser och sneglade med avundsjuka blickar på en uppstoppad koala som vår kusin hade fått. Den var tjock och hårt uppstoppad, hade ledsna ögon och armarna utsträckta som om den ville bli kramad, och klädd med riktig koalapäls. Jag klappade den lite försiktigt medan jag drömde mig bort. Tänk om man kunde få komma dit en dag? Dit där det tydligen alltid är sol och varmt varenda dag? Där det alltid blåser ljumma vindar och havet är så där härligt turkosblått? Kanske var jag fem, eller sex år gammal då jag hörde min farbror berätta dessa historier, men de bet sig fast i mitt inre som ett envist myggbett. DIT skulle jag bara fara en dag!

Knappt 20 år senare anlände jag, min man och våra två små barn, båda under tre år till Sydney efter en lång och jobbig resa. Vi hade köpt tre enkla flygbiljetter, det billigaste vi kunde hitta för att spara pengar. Minste sonen åkte gratis de 33 timmarna i luften, sittandes i mitt knä. Det var knappt att säkerhetsbältena fungerade och de tuffa flygvärdinnorna med turkosgrön ögonskugga var knappast barnvänliga och ville knappt värma lite vatten till vällingen vi hade med oss.

På den tiden, långt innan internet och mobiler fanns, kändes Australien så mycket längre bort, och det fanns inte mycket information att hitta i Sverige. Månaderna innan vi reste ringde vi upp den australiensiska ambassaden och bönade och bad om att få deras gamla dagstidningar. Det fick vi och vi slukade allt vi kunde komma över i de redan tummade tidningarna – The Sydney Morning Herald. Där fanns många ord vi aldrig hade sett förut, och ännu fler förkortningar på allt möjligt. Australiensarna älskar förkortningar. Vi letade oss igenom hyresannonserna men bestämde oss för att börja med att bo på ett Guest House, en billigare variant av motell, i Bondi Beach ett par veckor för att på plats få en bättre uppfattning av hyresfronten. Det fick bli Bondi Beach då detta var ett av de få ställen i Sydney vi hade hört talas om, och deras fina strand.

Rummet vi hyrde var litet och nergånget. Det fanns en dubbelsäng, ett bord, en stol, en TV och ett litet handfat. Gästerna delade på köket och en toalett. Mest var det backpackers som bodde där, de brydde sig inte om standarden. Men vad spelade det för roll? Vi var ju framme! Det vi drömt om hade äntligen blivit verklighet!
Min man hade av en slump fått veta att hans svenska arbetsgivare hade fått ett kontrakt i Australien och erbjöd honom ett jobb precis innan vi reste. Jobbet kommer dock att vara i Brisbane och vår biljett som redan var betald gick till Sydney. Men visst, han kunde får jobba hemifrån ett par veckor innan vi måste flytta. Så dagen efter vi anlänt köpte han en dator och började jobba i det lilla rummet som nu också fick bli kontor. Hur detta funkade vill jag nog inte minnas, men det gick visst det med. Jag och barnen spenderade mycket tid på stranden, som bara låg några minuter hemifrån, och gick på upptäcktsfärd i vår nya omgivning.

Men vi hade ett stort bekymmer; vår yngste son vägrade dricka den australiensiska vällingen. Han ville bara dricka Sempers. Men med de strikta australiensiska matreglerna hade vi bara fått ta med oss ett par burkar på flyget. Hur skulle vi lösa detta?¬ Snart hade vi köpt alla sorters välling som fanns att få tag i, men ungen vägrade.

Tack och lov träffade jag en vänlig småbarnsmamma nere på stranden som föreslog att jag skulle prova Weetbix, något som alla ungar älskar menade hon. Något sådant hade jag aldrig hört talas om. Det visade sig vara en sorts torr frukostprodukt, lite som ett tjockare knäckebröd fast mindre till formatet, gjort på vete och som man äter med mjölk. Äntligen blev det succé! Konstigt nog verkade dt som om vi fått en riktig australiensare till son och allt är frid och fröjd. Ett par dagar senare firade vi hans första födelsedag med chokladtårta i det slitna köket.

På kvällarna när barnen hade somnat i sina resesängar slog vi på TV-apparaten. Även om vi hade bra betyg i engelska på gymnasiet var detta något helt annat. Oj vad de pratade fort och skrattade åt saker vi inte förstod. Den svenska textremsan fattades ju, och våra hjärnor kändes krossade efter bara ett par timmar.
Men det var något annat som var jättekonstigt. Butikerna på den tiden var bara små nergångna kvartersbutiker som mest sålde tidningar, konserver och annan mat i torrförpackningar. Dessa drevs oftast av en man som bodde vägg i vägg med butiken. Så fort en kund gick in genom den öppna dörren ringde en klocka och mannen tog sig upp från sin stol framför TV-apparaten och rakt in igenom butiken och fram till disken. De luktade oftast svett och hade stora ölmagar intryckta i ett linne, slitna shorts, håriga ben och flipp flopps, eller thongs som de kallas i Australien.

”Morning love!” brukade de säga medan de hängde över disken. Vad då ”love”? Vad menade han med det? Det var väl lite att ta i, tänkte jag. Så jag bestämde mig illa kvickt för att uppsöka en annan kvartersbutik dan därpå där jag blev bemött med ”Hello darl, what can I help you with today?” Nämen, vad är detta? Jag är väl inte hans ”darl”. Det fick bli en annan butik dagen därpå. Inte förrän jag hade gått igenom varenda kvartersbutik i hela Bondi Beach förstod jag att det vara bara så man tilltalade kvinnor där och inget annat.
Visst drömmen hade gått i uppfyllelse, men det var mycket nytt att lära sig.