120 mil norrut, Brisbane, Queensland
Text & Foto: Malin Boman

Vi som trott att vi emigrerat till Sydney har nu fått chansen till ett stadigt jobb i Brisbane som vi dock inte vet mycket om förutom att det är varmare och ligger 120 mil norrut i Queensland.
Någon av oss måste åka dit och leta efter nytt boende och då jag är mest intresserad av hur vi ska bo blir det jag som får resa medan maken och barnen stannar i Sydney. Det får bli nattbussen som kostade en bråkdel av en flygbiljett. Men först kontaktade vi en ny arbetskollega till min man i Brisbane som lovar att tillsammans med sin flickvän ta hand om mig när jag väl kommit fram.

Efter en sömnlös tolvtimmars resa anlände jag till Roma Station i Brisbane. Jag klev ur bussen ut i den fuktiga värmen, sedan ner i vimlet av folk för att leta efter den där mannen. Allt jag visste var hans namn; John Scott (som passande nog var skotte) och att han var mycket lång. I fickan hade jag en lapp med ett telefon nummer ifall vi inte hittade varandra. Gudskelov fick jag snart syn på någon som var huvudet längre än de flesta, och visst, det var John och hans Patricia. Lättade att vi hittat varandra körde vi sedan direkt till en mäklare. Det var tidig förmiddag, redan trettio grader och med nedrullade fönster (luftkonditionering var ännu inte standard i bilar), satt jag på det heta vinylsätet och försökte glömma hur svetten rann längs med ryggraden. Till skillnad från Sydney har Brisbane en hög luftfuktighet under mesta delen av året, så detta var något nytt att vänja sig vid.

Vi körde runt och tittade på hus hela helgen, alla med takfläktar inomhus och njurformade pooler i trädgårdarna. Fanns det luftkonditionering så satt den intryckt i ett fönster, brummade som en traktor och gjorde inte mycket skillnad, för husen hade ingen isolering. Nuförtiden har de flesta hushåll mycket större luftkonditioneringsaggregat som fungerar betydligt bättre och även en del isolering, men visst märks det på elräkningen. Dock finns det en del australiensare av den gamla stammen än idag som tycker att det där med luftkonditionering är en onödig utgift och brukar då försvara sig med att det ”bara blir lite väl varmt” ett par veckor om året.

Helgen i Brisbane gick fort och jag åkte tillbaka till Sydney på söndagskvällen med ett hyreskontrakt i väskan. Snart skulle vi få flytta in i ett helt hus som faktiskt inte kostade mer att hyra än vårt sunkiga rum i Bondi Beach. Vad härligt det skulle bli!
När vi anlände allihop ett par veckor senare blir vi snopna över att det inte fanns något kylskåp i köket. Det verkade konstigt, speciellt med tanke på värmen. Vi ringde upp mäklaren som förklarade att detta var helt normalt och att vi faktiskt skulle vara tacksamma att huset hade en tvättmaskin då detta var något annat man oftast fick stå för själv. Lite snopna beställde vi en taxi till första bästa shoppingcentrum för att inhandla ett kylskåp och ett par skumgummimadrasser. Alla andra stora inköp måste vänta till nästa lön då pengarna även skulle räcka till en hyrbil.

Så småningom fick vi tag på en äldre Mitsubishi Colt inom vår budget (även denna utan luftkonditionering) hos en passande firma – Shoestring Car Rentals (ja den hette faktiskt så) och som väluppfostrade svenskar vallfärdade vi till IKEA. Till vår fasa inser vi att IKEA då bedömdes som exklusivt och dyrt och vi fick nöja oss med att rota runt i fyndhörnan för att inte känna oss helt blåsta på pengarna.
Här i detta subtropiska klimat övergick dagen till natt på en halvtimme och en ny värld vaknade till liv. Värmen hängde kvar och takfläkten, som kändes mer som en hårfön, fick snurra för fullt hela nätterna samtidigt som en ofantligt ljudlig symfoni (eller skrik) av cikador och grod-sång satte igång utanför de öppna fönstren (som gudskelov alla hade myggnät). Till detta oväsen skulle vi försöka sova. Det tog också ett tag att vänja sig vid dånet av tropiska regn som förvandlade husens stuprännor till vita vattenridåer och gatorna till forsande floder.

Desto härligare var det att vakna till en klar blå himmel och sol varje dag och vi njöt i stora drag av vårt nya liv. Brisbane var mindre hektisk än Sydney och så småningom upptäckte vi både Gold Coast och Sunshine Coast med sina oändliga stränder.
Men så kom den där dagen jag aldrig kommer att glömma. Den första gången jag möts av något stort, brunt och ludet som sitter i ansiktshöjd på väggen i hallen. Stor som en hand och benen lika tjocka som mitt lillfinger. Den såg ut som om den kom från någon skräckfilm. Vad var det? Jag skriker rakt ut! Aldrig hade jag sett en sådan stor spindel, inte ens på TV. Min man kommer till undsättning och får den på något sätt nerspolat i toaletten. Vi överlever.

Det visade sig senare vara en helt ofarlig Huntsman. Dom gillar att sitta uppe i taket och vill gärna skrämmas genom att hoppa emot en då man försöker jaga dom. Australiensarna tycker förvånansvärt bra om dessa spindlar då de är duktiga på att hålla rent från moskiter.
En speciellt het dag några veckor senare dyker det upp något annat obehagligt på poolkanten. Något stort som en stövel sitter som förstenat i solen och jag vågar inte gå ut med barnen i trädgården på hela dagen. Jag knackar på hos grannen från Nya Zeeland som också är ny emigrant och pekar sedan försiktigt runt hörnet mot poolen. Han skrattar högt. Det är en ofarlig Frill Necked Lizard som gassar sig i solen. Och med tiden förstår vi att australiensare för det mesta tycker om alla djur oavsett hur skrämmande de än ser ut, fast mest de ogiftiga. Och snart börjar man faktiskt oväntade tänka lika dant. Äsch, larva dig inte. Den där? Ta det lugnt, den är ju inte giftig!