Tongariro Alpine Crossing, Då och nu – En naturupplevelse utöver det vanliga, Del 1 av 2

Text & Foto: Margot Garmelius

Som jag har berättat i tidigare nummer av Down Under reste jag tillsammans med en kompis med båt från England till Nya Zeeland i början på 70 talet. Dels för att träffa min brevvän men även för att jobba. I dessa dagar sökte man visum och fick stanna ett år. Om vi skulle jobba eller bara turista spelade ingen roll. Självklart ville vi ha jobb så snart som möjligt, något annat var inte att tänka på. Främst för att pengarna snart skulle vara slut. En öppen flygbiljett hem hade vi, om något skulle hända, men den placerades på ett säkert ställe.
Vi fick rätt snart höra talas om en statlig ägd hotellkedja THC (Tourist Hotel Corporation) som drev hotell på, för turister intressanta platser. Bland annat låg ett av deras hotell mitt på Nordön invid Mt Ruapehu, Mt Tongariro och Mt Ngarahoe, samtliga aktiva vulkaner. Hotellet heter The Chateau Tongariro Hotel och ligger i Tongariro National Park som är den äldsta nationalparken på NZ. Den grundades redan 1894. Idag är det ett mycket känt område för äventyrlig och intressant vandring över vulkaniskt område, beskrivet som en av världens bästa endagsvandringar. På 70 talet mest intressant för sitt skidområde och självklart för sina aktiva vulkaner som ständigt pyser ut rök.

Min kompis och jag anlände i mitten av januari, mitt i sommaren. Året var 1974. Vi kom att stanna där i tre månader. Dessa tre månader kändes som en evighet. Inte för att vi hade tråkig för ni vet hur det är när mycket fyller dagarna. Vi lärde känna så många nya människor och upplevde så mycket under den här tiden. Till en början undrade vi förstås vart vi kommit. Till världens ände, eller? Det var så isolerat. Bara vi i personalen, lite folk som arbetade på andra delar inom anläggningen och turisterna förstås, som oftast kom i bussar för att övernatta, äta och sedan bege sig iväg igen. Några stannade lite längre och gick de vandringsleder som fanns.
Annat är det nu när Tongariro Alpine Crossing blivit världskänt.

Vi kom under dessa tre månader att få vara med om något vi aldrig glömmer. Den 25 januari 1974 fick vulkanen Ngauruhoe ett utbrott. Vad jag kan minnas var det inte speciellt dramatiskt. Det var en massa rök och livet gick vidare som vanligt. Den 27 mars var det dags igen. Den dagen hade jag och min kompis ledigt från vårt hotelljobb så vi hade packat en picknic lunch för att bege oss ut på en vandring med Tama Lakes som ligger vid foten av Ngauruhoe, som slutmål. Vad jag minns var det minst ett par timmars vandring dit. När vi kom fram till sjöarna la vi oss för att lapa sol och vila benen. Jag kommer ihåg att jag tittade upp och såg extra mycket rök bolma ur vulkanen så jag sa till min kompis ”har du sett så mycket rök det kommer”? Kanske det säger hon och vänder sig om för att sola andra sidan. Bara en stund senare ser vi hur det fullkomligt väller ut rök och vi inser då att det nog är bäst att sätta fart hemåt. Vi hade ju i alla fall två timmars vandring framför oss. Tack och lov hade vi ju redan varit med om ett utbrott så ingen av oss blev rädd. Vi trodde att det inte skulle bli värre än förra gången så vi pinnade på så gott vi kunde och möttes vid hemkomsten av skräckslagna australiensare som beskådade den bolmande vulkanen och kunde för sitt liv inte begripa att vi vandrat ända från Tama Lakes utan att vara oroliga.

Senare den kvällen kunde vi se vulkanen spy ut lava. I mörkret verkade utbrottet som ett fyrverkeri. Jag antar, så här efteråt, att man visste att vi inte var i fara. Det var ju aldrig tal om att evakuera. Men spännande det var det, helt klart!
I min kalender från tiden på The Chateau Tongariro Hotel har jag gjort en liten notering den 21 februari 1974. Jag visste inte då att jag den dagen, skulle göra en vandring på det som skulle komma att bli en omtalad och mycket populär vandringsled. Dessutom inneha dubbla världsarv för både enastående naturvärden samt kulturella och andliga värden som området har för maorifolket.
Vi blev skjutsade till startpunkten av en i personalen och startade vår dagslånga vandring över detta vulkaniska område. För oss totalt okunniga så var det turkosa sjöar, kokande lera, kokande källor och illaluktande rök som kom ut ur marken där vi gick. Redan på den tiden fanns markerade leder och det var tillåtet att gå genom terräng som idag är avstängt för att det är helig mark. Under vår långa vandring varken såg eller mötte vi en enda människa, så okänd och ointressant var leden då. Det är annat nu och det kommer jag att beskriva i nästa del av denna historia som kommer i nästa nummer av Down Under.

Faktaruta:
Tongariros nationalpark kan bli föremål för oförutsägbart väder och villkoren kan förändras snabbt. Det är viktigt att alla vandrare bär med sig viktig packning för sin tur över vulkanerna.
Ta med: Mat och rikligt med vätska, särskilt under sommarmånaderna. Vatten- och vindtät jacka samt ordentliga byxor som värmer om det är kallt och blåser. Kängor/stövlar/skor som är stadiga och ger ordentlig stadga då du ska vandra i mycket ojämn vulkanisk terräng med grus och sten. Under vår/höst (och soliga dagar) kan det också vara bra att ha med sig mössa, vantar, solkräm och solglasögon. Vädret på parkeringen i början av vandringen kan vara helt annorlunda jämfört med hur det kan vara uppe på vulkanerna eller längs leden. Variationen kan vara stor så man måste också vara beredd på att ändra sina planer och vända tillbaka. Speciellt när sikten blir dålig eller när det är starka vindar.