Wellington, en 30-årig bekantskap


Wellington, en 30-årig bekantskap

Text & Foto: Helena Westling

Det var i mitten av 1980-talet som jag träffade några ”kiwisar” under tågluffar i Europa vilka väckte mitt intresse att resa dit. Jag började fundera på vart i Nya Zeeland jag skulle resa och läste en massa guideböcker och pratade med några kompisar som redan varit där. Sedan skaffade jag mig en massa extrajobb för att få pengar till Den Stora Resan och jag sparade som en galning. Det var inte ”bara” Nya Zeeland jag skulle till utan Australien skulle så klart också inkluderas; det var ändå på vägen.

Till slut kom dagen då blev det dags att kIiva av planet i Wellington, och det var i februari 1988. Spänd gick jag fram till migration officern som ställde lite frågor och eftersom jag hade en visering för studier så behövde jag visa besked från den skola där jag skulle plugga. Engelskan var aningen annorlunda och det tog ett tag att vänja sig även om jag hade mött nyzeeländare i Europa. Efter att ha passerat tullen gick jag till turistinformationen på flygplatsen för att få hjälp med att boka boende. Det var inte bara att surfa in på Trip Advisor eller liknande på den tiden för att undersöka var man skulle bo och vad tidigare gäster skrivit, utan man fick ha koll på resebibeln ”Lonely Planet”.

Hamnade på ”Beethoven House” på Brougham Street, i närheten av Mount Victoria. I spöregn och halv storm tog jag mig fram och började undra varför jag lämnade det varma härliga Australien. Här var det kallt, blåsigt och blött, inte alls så angenämt. Det var i alla fall ett trivsamt hostel men någon sovmorgon kunde man inte alls ha. Du blev nämligen väckt till musik av Beethoven runt åtta på morgnarna och då var det bara att pallra sig upp.

En lättare frukost bjöds det på, vilket kändes lyxigt för att vara ett hostel.
Wellington var vid första anblicken inte ett riktigt paradis utan lite trist med söndagsstängda butiker och restauranger, med undantag för några små kvartersbutiker som hade öppet några timmar. Bra kaffe gick knappt att få tag på. Var hade jag hamnat? Mina kompisar i Australien sade att det var som att åka tillbaka 30 år och visst var det lite annorlunda och dyrare än i Australien. Men jag hade några kontakter så jag stannade några dagar i Wellington och gjorde några turer med dem innan jag reste norrut mot mina engelska studier. Det är inte för inte som Wellington kallas Windy Wellington.

Fast, så pjåkigt blev det inte! Vädret blev bättre med undantag för en cyklon som drog förbi Auckland där jag pluggade. När jag kom tillbaka till Wellington, efter att ha rest runt i landet, var jag helt såld på naturen, människorna och charmen med stan, som jag återvänt till flera gånger.

Det är januari 2018 och 30 år efter mitt första besök när jag och min man landade i Wellington, mitt femte besök och min mans andra. Denna gång stannade vi i drygt två veckor hos goda vänner i Lower Hutt som jag lärde känna vid mitt första besök. Det hade hunnit gå 10 år sedan förra besöket och vi kunde båda konstatera att staden hade utvecklats enormt. Nu är Wellington nästan lite inne och det finns massor att göra. Söndagsstängt är ett minne blott och utmärkta caféer, barer och restauranger finns lite här och var. Ingen undrar längre varför man vill stanna mer än två dagar i Wellington. I år var det den varmaste sommaren hittills: 17 dagar i rad med en temperatur över +25 grader och vi hade till och med +31 grader i några dagar vilket kändes rätt overkligt. Det var trångt vid flera av stränderna både inne i stan och ute i förorterna. Vi åkte ut till en strand i Hutt Valley flera kvällar för att bada – helt otroligt! Jag har aldrig badat i Wellington förut utan enbart i norra delarna av Nordön så det kändes lyxigt (om man inte drabbades av klimatångest).

Spåren efter den stora jordbävningen, 7,5 på Richterskalan, som Wellington drabbades av 14 november 2016 syns fortfarande på flera platser. Som ung hade jag inte full koll på hur många skalv som Nya Zeeland drabbas av. Idag finns en webbsida där du kan monitorera alla skalv och det är rätt ofta många små. Inne i centrala Wellington såg vi många fastigheter ännu stå tomma, andra höll på att rivas eller så hade nya byggnader ersatt andra som rasat. Vi frågade oss varför det tog sådan tid att riva fastigheter. Tja, säg det men det är många säkerhetsaspekter och så behövs det folk till många av de nybyggnationer som också pågår. När vi var där så saknades det tydligen minst 30 000 kontorsarbetsplatser och jag vet inte hur långt de kommit idag med att ordna detta. Vissa vägar i staden bar också märken av jordbävningen: containrar stod utplacerade för att förhindra stora ras medan delar av andra vägar var avstängda. Visst pratar Wellingtonborna ibland om ”det stora skalvet, när kommer det” men vad göra mer än att vara beredd? Det är lite svårt att förklara känslan när allt runt omkring en rör på sig, innan man begriper (eller försöker begripa) vad som händer. Jag har själv varit med om en jordbävning på 4,3 på Richterskalan (inte på Nya Zeeland dock) och det är svårt att reagera snabbt om man inte vet vad det är eller är aningen beredd, i alla fall. Det finns många bra publikationer för den som vill läsa på innan man åker, ifall man känner att det kan vara bra med en liten mental förberedelse.
Våra kompisar tog oss med till några av de intressanta platser som tillkommit på 10 år.

Weta studios
”Ni måste till Weta studios och workshop! Det är jättekul att se”. Jaha, sa vi…och så for vi iväg, genom Mount Victoria tunneln, där a l l a tutar, och förbi flygplatsen för att komma till Miramar-halvön. Uppe på en kulle längs vägen står det ”Wellington” där slutet av ordet bildar en weta, en insekt som ser ut som en jättegräshoppa. Det anspelar så klart på Weta studios som idag är ett stort dragplåster i Wellington för många cineaster, mycket på grund av Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens ”Sagan om Ringen” där Weta workshop satte sitt namn ordentligt på kartan med sina masker och specialeffekter. Det finns även många andra storfilmer som de varit inblandade i, till exempel ”Blade Runner”, ”King Kong” och ”Avatar”. Det hade jag inte någon aning om men visst hade jag väl sett att det stått Miramar och så i några filmer, men inte alls kopplat det till just Wellington. Sagan om Ringen-filmerna är väl den största faktorn för att turismen har ökat så mycket till Nya Zeeland under senare år.

Wellington är så klart dragplåstret för att se själva studion. Man kan köpa en tur där två studios ingår men vi valde att enbart titta på den introduktionsfilm på 15 minuter som visas med jämna mellanrum i shopen, gratis. Du behöver dock boka en tid när du kommit dit. Det visas en del om studions historia och vi tyckte att det räckte med att se filmen så vi skippade rundturen. Är man ett större fan så vill man nog gå igenom allt! Några kända karaktärer finns vid entrén: utanför står två orcher och inne i butiken finns Gollum medan Gandalf står utanför premiärbiografen Roxy, en bit bort från studion. Roxy är en art deco pärla på vars övervåning vi hittade en Oscarsstatyett, minifigurer från senaste Star Wars-filmen, filmaffischer, fresker, läckra art deco detaljer – så missa inte ett besök där! Ta en fika och insup atmosfären; kanske har du tur att se någon Hollywoodkändis, vem vet!

ECOSANCTUARY ZEALANDIA
Kompisarna pratade om Zealandia och sade att dit borde ni gå. Vi fick sällskap av vår kompis Colin som blev såld direkt och köpte ett 1-års medlemskap för att kunna gå dit oftare! Zealandia är ett 225 hektar stort område som blivit en stor ekopark. Det var helt fantastiskt! Vi vandrade säkert runt i 4 1/2 timme. Parken visade sig ha öppnat 1999 i ett försök att få till ett reservat för att bevara de många för Nya Zeeland unika djuren. För att säkerställa det hela så har man omgärdat hela området med ett särskilt stängsel för att stänga ute möjliga rovdjur och man börjar se resultat av detta arbete. Initialt hade de lite svårt att få besökare men antalet ökar stadigt, vilket är roligt. Det finns olika långa vandringsleder som man kan gå beroende på vad man orkar alternativt har tid med att utforska. Många av de djurarter som är endemiska för Nya Zeeland går att se här som tuatara, takahe, kaka och bellbird. På området fanns även en grotta där man kunde se lysmaskar men det var lite svårt att se dem även om man använde den ficklampa man fick med sig in. Det var blött, lågt i tak och verkligen becksvart inne i grottan. Ögonen ställde väl inte om sig tillräckligt snabbt. Tuataran, ödlan, är inte lätt att upptäcka om man inte lyckas se de vita taggarna på ryggraden. Jag har aldrig tidigare lyckats se den så det var premiär! Kakan, den något skräniga papegojan, har ett utfodringsställe där man länge och väl kan titta på deras klofingerhet och fjädrarnas fantastiska färger.

Pukekon har jag inte sett sedan 1988 så det blev verkligen ett kärt återseende. Tuin hörde vi och såg flera stycken i parken men även på många andra platser i Wellington. De är så vackra med sina blåsvarta fjädrar, vita ”boll” under näbben och det speciella lätet. Det var oerhört att få se så många arter under den korta tiden vi var där, så är man det minsta intresserad av djurlivet, mest fåglar, så är det verkligen värt ett besök.
Entrébiljetten gällde för två dagar, vilket vi inte läste ordentligt. Jag har för mig att det stod på baksidan av biljetten och den sidan kanske man inte alltid läser så noga. Orkar man inte gå dit så erbjuder Zealandia gratisbuss från två olika platser inne i centrala Wellington. Det finns en restaurang på området som ofta används för olika tillställningar. Tyvärr kunde vi inte fika där då den var stängd för ett bröllop och man förstår varför den används så ofta – den är oerhört vackert Zealandia var en höjdpunkt vid årets Wellingtonbesök.

MUSÉER och KRIGSMONUMENT
En av mina kompisar jobbar på muséet Te Papa och vet massor om alla ombyggnationer i Wellington. Är det något jag alltid besöker i Wellington sedan det öppnade så är det Te Papa, det stora fantastiska muséet. Det är gratis entré förutom om det är någon speciell utställning som man kan få betala för att se.
Passa på att stanna till utanför entrén då man inte ska missa de stora stenbumlingarna som finns där. Det är inte vilka stenar som helst, nämligen. Att fysiskt beröra något som är 350 miljoner år gammalt kändes lite speciellt. Inne på muséet finns det en fin del om maorihistoria och artefakter och lite högre upp en spännande del med ett modernt färgsatt möteshus (wharenui) som de kallar ”Te Hon ki Hawaiki” (länken tillbaka till Hawaiki). Jag blev väldigt intresserad av maoriernas historia när jag kom till Nya Zeeland första gången och hittade många spännande detaljer rörande skapelsen, dop och så vidare. Men, det är en annan berättelse!
Det som drog många besökare till Te Papa var en utställning som handlar om Gallipoli: den plats som förknippas med Nya Zeelands stora förluster under första världskriget och det är en gripande utställning. Den långa kön som ringlade sig framför entrén till själva utställningen rörde på sig hyfsat snabbt och vi kom in rätt snabbt. Figurerna, som verkligen ser ut som levande 3-metersjättar, baserar sig på verkliga personer som befann sig i Gallipoli. De hade olika bakgrund och uppdrag. Historien löper i en cirkel runt sju ”scener” med information om vad som hände från ungefär landstigningen till kaoset och man får en annan insikt om slaget. Det är inte vackert men vilket krig är det? Weta studios har skapat de gigantiska figurerna för utställningen. Möjligen skulle man ha lagt den snitslade banan på ett lite bättre sätt då man emellanåt måste korsa vägen fram och tillbaka för att kunna läsa allt.

En utställning som jag kommer att sakna på Te Papa är den som handlade om jorden och dess element. Man kunde bland annat prova att lyfta på stenar från jordens inre där en var supertung och gå in i ett litet uppbyggt hus som hade en enklare jordbävningssimulator. Min kompis berättade att den skulle plockas ner på grund av att den hade hängt med lite väl länge. Det tyckte jag var lite synd eftersom den hade ett pedagogiskt syfte för just besökare som kanske inte är förberedda på att det skulle kunna inträffa en jordbävning på Nya Zeeland. Vi får se, kanske blev den kvar i någon form eller återuppstår i någon del av muséet. Jag håller tummarna för det.
Vi tog en promenad tvärs över stan längs kajerna, som har blivit väldigt uppiffade. Det finns numera långt fler konstutsmyckningar, fler caféer/barer med sittkuddar och parasoll med minibord för den som vill sitta i gräset. Tidvis finns öppna småbutiker som säljer hantverk och annat smått och gott. Efter ett tag såg jag citaten som fanns lite här och var vid vattenbrynet. Rätt skoj när man upptäcker det!

Till slut var vi framme vid National Library där vi skulle titta på The Treaty of Waitangi som hade flyttats dit. Det faktiska fördraget hade jag aldrig sett utan bara någon kopia. Att kunna läsa fördraget var väldigt intressant liksom lite mer om hur man arbetade med att få ihop underskrifterna. Man ser saker i ett lite annat perspektiv efter att ha läst vad det faktiskt står i fördraget och man inser att det fortfarande finns de som tycker illa om fördragets text. En förstorad version hänger i en del av lokalerna och i ett välbevakat utrymme finns det gamla originalet. Utöver det så finns även 1835-års självständighetsdeklaration för de enade stammarna på Nya Zeeland och den begäran om kvinnlig rösträtt med cirka 32 000 namnunderskrifter som Kate Sheppard samlade in. Det är en maffig lunta om 270 meter (!) som till slut överlämnades till parlamentet. Bara att försöka föreställa sig minerna på herrarna när alla underskrifter, samlade i en rulle, bars in i parlamentet – det måste ha varit en syn! Tyvärr tycker jag att alldeles för få känner till henne i Sverige där de flesta har brittiskan Emmeline Pankhurst som den främsta suffragetten. Så jag brukar försöka propagera lite när jag kan för att påminna om vem som började. En glasstaty som avbildar Kate finns på biblioteket men hon hyllas även som ”gå-kvinna” vid övergångsställena kring parlamentet. De är lätta att missa och det finns för övrigt fler roliga trafikljus runt om i Wellington! Håll koll om du åker dit!

Biltrafiken ökar även i Wellington och man käbblar lite om vad man ska göra för att få ordning i stan. Till slut beslutades att en tunnel skulle byggas nedanför National War Museum och det var 2013. På den mark som då skapades ovanpå byggdes en krigsminnesplats: Pukeahu National War Memorial Park och den invigdes officiellt 18 april 2015, så det var en helt ny plats för oss. Parken berör verkligen på olika sätt då de minnesmärken som finns är så olika. De finns än så länge för följande länder: Australien, Belgien, Frankrike, Storbritannien, Turkiet och en för maorier, Hinerangi. Alla verk har mycket symbolik i sig. Till exempel så har det använts krossad sten från Västfronten och stenar från Gallipoli; det ska verka som brittisk ek som flätats ihop med pohutukawa eller Flanderns vallmo med nyzeeländskt bladverk. Man behöver en stund att vandra runt på platsen och ta in alla detaljer. Står man på rätt plats vid det brittiska monumentet så syns en ensam soldat träda fram under de färgade glasbitarna. Inne i Hall of Memories fanns en utställning om hur arbetet gick till för att skapa denna minnespark. Vi konstaterade att här bygger man inte bara bostäder på vunnen mark.

Efter dessa krigsminnen så behövde vi ta en paus från eländet, så vår kompis tog oss med till Wellingtons äldsta pub från 1866, The Thistle Inn. Oj, vad mycket roligt vi kunde titta på! Det fanns glasdelar i golvet där man kunde kika ner på gamla lagervaror och ett vitrinskåp med fantastiska mediciner. Vi höll oss dock till lite mer säkra kort. Väggarna är fulla med många intressanta gamla fotografier och det är en väldigt populär pub. Precis som i alla städer så finns det så klart en hel del turistfällor när det gäller mat och dryck. Det gäller att ha höra efter, kika på menyerna och ha koll på var det inte bara sitter turister. Idag är det i alla fall bra mycket lättare att hitta rätt bra ställen än vad det var för 30 år sedan. Wellington har fått fler ställen att utforska och det är en promenadvänlig stad. Men även en tur ut till förorterna rekommenderas. Vill du testa den bästa pommes friten? Åk till Petone och gå på puben The Sprit and Fern Tavern och beställ curly fries. Jag som inte ens gillar fries gillade faktiskt dessa! Mestadels serveras lokalt bryggt öl och en del dagar är det musikunderhållning.

Det som stadigt varit detsamma, om än aningen värre, är styrkan på solen. Det gäller att vara oerhört försiktig i solen och skydda kroppen mot för mycket av den vansinnigt starka solen och det gäller oavsett om det är mulet eller soligt! Det vi inte hann med sparar vi till nästa gång. För det är klart att vi ska tillbaka! Vad har hänt med de tomma husen? Vilket fik blir vår favorit? Så måste vi säga hej till Mr Plimmer och känna på doften från rosorna i botaniska trädgården medan vi äntligen kan äta en hokey-pokey glass igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: