Burning Mountain
Text och bild: Per-Anders Akersten

Från Gunnedah till Newcastle är det ungefär 300 kilometer. Först längs Kamilaroi Highway, som till stor del går längs en järnväg. På den går det ett persontåg från/till Sydney en gång om dagen och dessemellan trafikeras den intensivt av långa tåg, lastade med kol. Ofta är det tre lok som drar drygt hundra vagnar. När sådana tåg ska passera Liverpool Range, som vi kommer till senare längs New England Highway, behövs mer kraft. Då får ytterligare ett antal lok hjälpa till med att skjuta på. Att detta är nödvändigt förstod vi när vi åkte med persontåget från Sydney en dag i december 2018. När vi kom till motluten gick tåget allt saktare, för att så småningom snigla sig fram så att man lugnt skulle kunna promenera bredvid.
Liverpool Range visar sig vara intressant, inte bara som motlut. Min fru Beata och jag har åkt sträckan Gunnedah – Newcastle och vice versa ett flertal gånger vid det här laget. Strax söder om korsningen där Kamilaroi Highway och New England Highway möts har vi sett en liten skylt ”Burning Mountain”. Undrar vad det kan vara, har vi tänkt varje gång. Men vid vår senaste tur hade vi bestämt oss för att undersöka vad det är och hade skaffat litet information om Burning Mountain Nature Reserve. Det visade sig vara riktigt intressant.
Det är ett lager med kol som brinner. Långsamt. En bit ner under markytan. Fortfarande är man oviss om exakt var brandhärden befinner sig men man uppskattar att den ligger ungefär 30 meter under markytan. Den rör sig söderut med en hastighet av ungefär en meter per år. Man uppskattar att branden har pågått i cirka 5 500 år. Utefter brandhärdens väg ser man hur mark och vegetationen har påverkats. Förkolnade trädstammar och små utlopp för brandgaser ser man här och var. Ur geologisk och brandteknisk synvinkel är fenomenet mycket intressant och det har studerats ingående.

När vi stannade till vid den lilla parkeringsplatsen, en liten bit in från stora vägen, insåg vi att området inte var det mest besökta i området. Allt var rent och välstädat och när vi kom fanns endast en husbil och en motorcykel där. Inom kort hade de gett sig av och vi var ensamma. På informationsskyltar kunde vi läsa att vandringsleden till nuvarande utlopp var ungefär två kilometer lång, så totalt skulle det röra sig om fyra kilometer i delvis brant terräng. Skulle vi klara det? Det var fortfarande ganska varmt, litet drygt 40 grader Celsius, men vi hade gott om vatten, ordentligt solskydd på huvud och axlar och fullt laddade mobiltelefoner. OK, vi gav oss av.
Vandringsleden var väl preparerad, såväl på den första delen som gick på privat mark, som på den del som gick i naturreservatet. Där det var något brantare fanns trappsteg i trä eller lämpligt placerade stenar. Men uppåt gick det och utsikten var väl värd att stanna till inför. Klokt, för då kunde vi hämta andan och ta ännu en slurk vatten. Men vi var angelägna om att komma upp, så vi såg oss kanske inte så mycket omkring. Målet, utsiktsrampen högst upp, var det vi hade i sikte. Vi såg hur vegetationen förändrades och bredvid vandringsleden fanns en hel del hål i marken som vi kanske inte skulle undersöka alltför närgånget.

Så småningom kom vi upp till det mer aktiva området. Där fanns plattformar som höll oss en bit över marknivån och räcken som höll oss på behörigt avstånd från den osäkra marken. Här var marken färgad av aska, järnoxid och svavel. Det kunde man tydligt se och svaveldoften gick inte att ta miste på. En fascinerande plats att vara på.
Återfärden visade sig vara väl så intressant som vandringen upp till det aktiva området. Nu gick det nerför, så det gällde att inte se upp, utan ner. Ja, det fanns också tillfälle att se sig omkring på leden. Nu hade vi ögonen mer öppna för de olika formationerna i terrängen och kunde se allt fler tecken på hur brandhärden trettio meter ner hade passerat och lämnat spår i form av håligheter, förkastningar och svarta trädstammar. Nu såg vi också hur leden gick i terrängen, ibland som en slingrig kostig, ibland mer artificiell med raka sträckor och 90-gradersböjar.
Väl nere vid parkeringsplatsen kunde vi konstatera att våra grova skor och rikliga vattenförråd hade gjort vandringen mer njutningsfull än påfrestande. Vi vill verkligen rekommendera en utflykt till stället. Välj gärna en dag som inte är alltför varm. Fyrtio grader kanske inte var en riktigt lämplig vandringstemperatur!
När vi senare talade om Burning Mountain med olika Gunnedahbor, insåg vi att många var helt ovetande om platsen och att skolbarnen normalt inte gjorde några utflykter dit. Men för den som vill stanna till en stund, mellan Scone och Murrurundi, är platsen väl värd ett besök, även om det varken finns glasskiosk eller souvenirbutik.