En resa från Cairns till Melbourne på tre veckor


Text & Foto: Eva Floberg

Vi anlände till Cairns vid tiotiden på lördag morgon via Singapore. Det hade varit en lång flygresa från Göteborg, och vi var försenade redan från Landvetter. När planet landade i Frankfurt hade vi bara 20 minuter tills planet till Singapore skulle gå – och vi var tvungna att åka buss från planet till terminalen – sedan var det bara att springa så fort som möjligt. Som tur är hann vi med planet men det var inte den bästa början på resan. Det var tolv timmars resa under första etappen, och vi hade tänkt åka runt med den kostnadsfria turbussen som utgår från Changi, flygplatsen i Singapore, men den var tyvärr fullbokad. Vi fick ta en simtur i poolen på flygplatsen istället – det var skönt, men det är nog den enda gången jag har badat med flygbränsledoft i näsan. Det var dock en bra uppladdning för den åtta timmar långa flygresan till Cairns – med ett betydligt mindre flygbolag och med betydligt mindre plats i stolen, så det var skönt att äntligen komma fram! I Cairns var det grönt överallt, och luften var riktig sval och skön, helt annat i juli än förra gången jag var där, fjorton år tidigare, i mars, då det var tropisk hetta och svetten rann oavbrutet. Jätteskönt att se palmer överallt!

Vi hade ett fullbokat schema redan från start, men på lördagen tog vi det lugnt, badade i poolen på hotellet där vårt rum hade den näst bästa utsikten på hela resan, vandrade runt i Trinity Beach där vi bodde, handlade mat och gick en promenad på stranden. Där fanns naturligtvis varningsskyltar om krokodiler och “stingers”, och på stranden ser man med jämna mellanrum små “brevlådor” i plåt med texten “Vinegar”. Nu var de oftast tomma eftersom det är vinter i juli, men på sommaren finns det förstahjälpen att få om olyckan skulle vara framme – vinäger lindrar men botar inte. Krokodiler finns det visserligen inte alltid på stranden – de brukar hålla sig i floderna, men bara ett par dagar efter att vi lämnat Cairns hade en krokodil siktats på stranden i Port Douglas, så försiktighet rekommenderas. Flera personer dör eller försvinner varje år på grund av förmodade krokodilattacker, men oftast beror det på att man badar trots stora informations- och förbudsskyltar.

Med jämna mellanrum står också de vanligt förekommande “barbies” längs strandpromenaden – gasolgrillar där man kan samlas hela familjen för en dag på stranden. De flesta australiensare använder dem, men enligt säkra källor anses dessa inte vara “riktiga” grillar, utan man tar med sig korv och sådant som inte anses vara så “fint” kött eller fin mat, eftersom det inte är samma känsla som en kolgrill. Vi såg dock flera familjer som samlats för en eftermiddag med mat och lek på stranden, och det är ju en trevlig tradition!

Första riktiga dagen i Cairns hade vi bokat en tur till Stora barriärrevet. Det var blåsigt, så det guppade en hel del, men de flesta klarade av det; dock verkar asiater ha mer anlag för sjösjuka, på alla båtresor var det bara asiater som blev dåliga. Eftersom det var australiensisk vinter när vi var där så varnades vi för att vattnet var “bloody cold” – det var bara 24 grader. Sedan fick vi hoppa i och snorkla och se delar av revet med koraller, fiskar och alla färger. Barriärrevet utgör cirka 1 procent av världens yta, men där finns 25 procent av de arter som lever under vattnet, och det är därför viktigt att bevara det. Tyvärr var det inte lika fantastiskt som jag kom ihåg det – korallerna var mindre, inte lika färgglada och vattnet mycket grumligare än vad jag mindes det. Detta bekräftades även av några sydneybor som åkte i samma buss till båtterminalen. De kom ofta hit för att snorkla och de sade att upplevelsen har mattats av. Detta beror dels på korallblekningen eftersom solens strålar når längre ner än tidigare, dels på att vattnet har en högre syrehalt, något som bland andra. David Attenborough har pratat mycket om på senare tid. Dessutom kör man stora tankbåtar över revet, vilket också påskyndar förstörelsen. Det är ju en ständig avvägning man måste göra – ska man resa dit och bidra till klimatförsämringen eller inte? Å andra sidan har jag fått en mycket större inblick i problemets omfattning; sådant är ju svårt att föreställa sig om man bara hör talas om det.

Under våra tre dagar i Cairns hann vi också med att åka med ångloket upp till den lilla staden Kuranda, där det finns en massa konstnärer och affärer som säljer aboriginkonst. Det var mycket varmare däruppe än nere i Trinity Beach, vilket var skönt! På tillbakavägen åkte vi Kuranda Skyrail (kan rekommenderas), en linbana över regnskogen med utsikt över både regnskogen och senare även kustlinjen, vilket var givande till och med för mig som egentligen undviker höjder. Man gör stopp på vägen, och där finns utställningar om artrikedomen och vad som görs för att bevara både den och regnskogen på bästa sätt. 

I Cairns hyrde vi en bil för att påbörja vår resa söderut – målet var Brisbane en vecka och 200 mil senare. Vädret påverkar tydligen mycket mer än i Europa – det regnade, och vi fick många förmaningar om att köra försiktigt, till dess de hörde att vi var från Sverige. Då sa de att det inte skulle vara något problem för oss, men att vi fick vara försiktiga och uppmärksamma medtrafikanterna eftersom ingen i Australien verkar veta hur man kör i regn. 

Att köra i Australien går ganska lätt. Man kör visserligen på vänster sida, men det löser sig ganska enkelt om man bara följer bilen framför. Det som är jobbigast är att blinkers och vindrutetorkarreglagen sitter på “fel” sida, så det tar ett tag innan det fungerar helt, sedan ska man vänja sig tillbaka till det när man kommer hem.

Vi körde mellan 20 och 60 mil per dag längs med Pacific Coast Highway. Vårt första stopp var Babinda, en liten stad ungefär två timmars bilfärd från Cairns, där vi åt världens bästa pajer från Babinda bakery (rekommenderas verkligen!) och såg Babinda boulders, stora stenblock som ligger mitt i en flod, och som har stor betydelse för aboriginerna. 

Att åka längs vägen gör att man får en ganska bra bild av Australiens klimatzoner. Vi började köra i regnskog, stora palmer, många banan- och sockerrörsodlingar och väldigt grön natur längs vägen. Ju längre söderut vi kom, desto brunare, plattare och torrare blev det. Vägen är för det mesta tvåfilig och blir efter ett tag ganska tråkig. Vi letade efter koalor, men de har minskat i antal och man ser dem sällan ute vid vägen, trots många skyltar om att man ska vara försiktig om de korsade vägen. Efter de stora bränderna 2019 har många koalor dött, så de räknas ännu mer som utrotningshotade än innan bränderna härjade. Vi såg däremot en massa döda kängurur som blivit påkörda och låg längs vägkanten. Vissa delar av vägen var verkligen öde, och bitvis är den en lång raksträcka – vi mätte till exempel en som var 8 kilometer lång. Eftersom det kör många lastbilar på vägen finns det ofta så kallade road-quiz skyltar, det kommer en fråga och några kilometer senare kommer svaret, så att man har något att fokusera på och inte somnar vid ratten. Det finns även många små caféer som, av samma orsak, erbjuder gratis kaffe till lastbilsförare. 

En av höjdpunkter längs vägen var Airlie Beach, ett av mina favoritställen i Australien. Vi bodde i en lägenhet med fantastisk utsikt över hela hamnen och åt frukost på balkongen medan vi tittade på segelbåtarna. Här åkte vi ut med en mindre segelbåt till Whitehaven Beach och snorklade igen, så vi fick se barriärrevet på en annan plats. De höll just då på att renovera utsiktsplatsen. De ska göra gångstigarna bredare och bygga större utsiktsplattformar, så vi var tvungna att vara på utsiktsplatsen tidigare än vanligt. Därför blev det  inte så mycket segling, utan vi gick för motor den största delen av båtresan, tyvärr. 

Ett annat ställe som var roligt att besöka var Bundaberg, där vi naturligtvis var med på en rundvisning av hur man gör den i Australien berömda Bundaberg Rum, som man även kan köpa färdigblandad med cola. Varför man började göra rom i Bundaberg hänger ihop med alla sockerrörsfält i närheten. När man har tagit ut det socker man kan få ur sockerrören blir det mycket spill över, och istället för att slänga det kom man på att koka det så att man får melass. Melassen används sedan till jäsningen för att göra Bundaberg Rum, som är mest känt i Australien och exporteras till de ställen dit australiensare åker på semester (Thailand, Fiji, Bali), men numera gör de även finare sorter som har vunnit priser i bland annat Europa. I fabriken får man se hur melassen lagras i en stor lada. Den smakar som lakrits, eftersom melass även används i lakritsproduktion. 

En annan av höjdpunkterna var Hervey Bay, där vi åkte med på valsafari. Vi valde, igen, en av de mindre båtarna som bara tog 24 passagerare. Det var en blåsig dag, så det gungade rätt rejält och flera blev sjösjuka. Tyvärr var det en dålig dag för att se valar. Inte från någon av båtarna sågs en val, och detta hade inte hänt på åtta år. Det var lite tråkigt, men skepparen erbjöd alla gratisresor nästa gång vi kom dit, något som vi som skulle köra vidare till Brisbane nästa dag inte riktigt kunde acceptera. Men det fanns en halvdagstripp som det fanns plats på, så vi chansade på den och då blev våra förhoppningar infriade mer än väl! Vi såg minst fem olika valar och de är nyfikna så vi fick verkligen närkontakt med dem när de simmade under och bredvid båten. I Hervey Bay lyckades vi också hitta vilda kängurur – på en kyrkogård av alla ställen! I Trinity Beach hade vi sett en skymt av en wallaby som skuttade över gatan och vi hade sett någon enstaka levande utmed vägen. En kväll åkte vi runt mest för att leta efter dem och av en slump, när jag tittade åt vänster, så stod, satt och låg där en hel “mob”, alltså en hel grupp med kängurur och latade sig. Det blev några fina bilder!

I Brisbane bodde vi hos släktingar och utforskade staden. Vi var nere i centrum och tittade, tog promenader längs floden och träffade en gammal kompis till mig som numera bor i Brisbane. Vi delade lägenhet i Melbourne när jag bodde där och jag hade inte träffat henne på 13 år, men med Facebook kan man ju hålla kontakt även över längre avstånd. En dag körde vi ner till Surfers Paradise och testade att surfa med instruktör – det var roligt men svårt. Surfers var helt annorlunda än vad jag hade föreställt mig, det var en massa höghus med semesterbostäder och kändes mycket mer plastigt än vad jag hade trott efter att ha hört alla historier om hur fantastiskt det är, men stranden var väldigt fin! Tydligen ska man åka längre söderut på Gold Coast för att hitta de mindre orterna som verkar mer genuina – men det får bli nästa gång!

På fredagarna finns det en festival i Brisbane som heter Eat Street. Man betalar några dollar i inträde, sedan finns det en massa små restauranger där man kan prova en massa olika sorters mat. Där finns även konserter och barer, och mycket folk kommer dit för att träffas och äta god mat i både små och stora portioner. Det finns en salig blandning av alla möjliga olika maträtter och några man inte har provat innan. Vi åt till exempel en blandning av pannkaka och omelett med lök och sås som var jättegod och som vi planerar att återskapa hemma. Man får mycket inspiration!

Från Brisbane flög vi till Melbourne och var där i en vecka och bodde hos vänner. Melbourne är Australiens andra största stad, men den växer så det knakar, både i utkanten och inne i stadskärnan. När jag bodde i Melbourne bodde jag tillsammans med andra backpackers i St. Kilda, men även här har mycket förändrats eftersom många nya hus har byggts, och Fitzroy Street, som har varit lite av en paradgata vad gäller restauranger, har byggts om och flera av ställena som jag mindes har stängt. Lite tråkigt faktiskt! Vi besökte även Queen Victoria Market, där man kan köpa allt ifrån varm choklad till levande höns, och vi fick tag på ett av mina favoritgodis, fransk nougat som säljs i stora påsar och som går att få billigt här. Jag köpte även en rolig handduk till min guddotter med flip-flops på (eller thongs som det heter i Australien) och texten “Australia – a bloody long way away”. Långt borta, men ändå hemma!

Vi åkte upp i bergen, till the Dandenongs; en helt annan natur än vad som finns nere vid vattnet i själva Melbourne. Här kan man åka den gamla järnvägen Puffing Billy, som är en mycket populär utflykt för turister, och skogen och träden är helt annorlunda. Det är lagom avstånd för en dagstur och det finns mycket att se däruppe såsom William Ricketts’ sanctuary. Ricketts tillbringade lång tid med att bo med aboriginer. Eftersom han ansåg att vi borde leva mer i samklang med naturen skapade han parken för att människor skulle få uppleva lugnet där. I parken finns cirka 90 träskulpturer som visar hur aboriginerna vårdar naturen. 

Två dagar åkte vi ner till Phillip Island och åkte på ännu en valsafari, där vi också såg valar även om de var på lite längre avstånd än i Hervey Bay. Vi gjorde naturligtvis även ett besök på minipingvinkolonin som ligger på Philip Island och fick se pingvinerna komma in till stranden för att uppsöka sina bon efter att mörkret fallit. 

En natt bodde vi på Crown Casino nere i centrum. Hotellrummet hade en hel glasvägg ut mot Yarra River, så varför man hade tv på rummet var ett mysterium. Vi var på akvariet och tittade på pingviner och krokodiler. Man kan även testa att fotografera sig i en virtuell värld med till exempel späckhuggare. Det finns olika sorters “talks” som man kan lyssna på, och vi stannade för att lyssna på en “talk” om Pinjarra, jättekrokodilen som finns på akvariet. Den väger 750 kilo – tror de – ingen har vågat väga om den sedan den kom. Den ligger blickstilla och gör därför inte av med någon energi och äter bara en kyckling i veckan. Den kan däremot gå väldigt länge utan att äta, och ligger och lurpassar blickstilla i vattnet. Därför blir människor uppätna eftersom de tittar för att se om det finns några krokodiler, och när de inte ser någon så badar de. Krokodilen rör sig däremot blixtsnabbt och anfaller. Det finns myter om att krokodiler inte springer särskilt fort, men de kommer upp i hastigheter runt 30 km i timmen, och de är ganska intelligenta; det finns en annan myt om att de inte kan springa i sicksack, men de genskjuter dig, så det är ingen större idé. Det du kan göra är att klättra upp i ett träd, för det kan de inte göra, men de kan vänta i tre månader på att du kommer ner. Väldigt intressant!

Vi besökte även Healesville Sanctuary, där man kan se kängurur, koalor, wombats och alla de andra djuren som man förknippar med Australien, men som kan vara svåra att se ute i naturen. I närheten ligger ju även Yarra Valley, där vingårdarna ligger tätt och man kan provsmaka både röda och vita viner samt äta lokalproducerad och vällagad mat. Det utgår många organiserade resor från Melbourne både upp till the Dandenongs och till de olika vingårdarna, så man slipper att köra själv om man inte vill.

Efter tre veckor i Australien hade vi fått se och uppleva en massa olika saker, prova god mat och träffat många olika människor, sett mängder av djur och upplevt de olika klimatzonerna och lärt oss mycket om livet i Australien. 

Har Australien utmaningar? Ja, definitivt. Det är större och allvarligare bränder varje år, det är svår vattenbrist på sina ställen, något som ju har fått oerhört mycket uppmärksamhet i media under hösten 2019 när bränderna härjade som värst. Klimatförändringarna görr livet för bönderna svårt. På många ställen har det inte regnat på fem år. Butiksdöden har dragit fram. I Rockhampton var nästan varannan affär stängd så centrum verkade extremt tomt och dött, och även i Hervey Bay var det tråkigt att se så många igenbommade lokaler. Samma utveckling äger ju rum i Sverige när fler och fler handlar på nätet. Det återstår att se om det blir lika illa här. Många av australiensarna har spelproblem. Det finns spelmaskiner på de flesta restauranger och nu när man bara behöver stoppa in sitt kort i maskinen kan man ju spela bort ansenliga summor mycket fortare. Andelen cancerfall ökar fortfarande, särskilt hudcancer är vanligt förekommande, och det är även ganska skakigt politiskt. Australien har haft sex premiärministrar de senaste 13 åren, och Scott Morrison, eller ScoMo som han kallas, blev väldigt hårt kritiserad när han åkte på semester till Hawaii när skogsbränderna i Australien var som värst, och nu under coronapandemin är det också ganska turbulent eftersom landet har varit i olika stadier av lockdown under ganska lång tid för att hindra smittspridningen. Det är oklart när vi kan resa tillbaka till Australien, men fram till dess får vi njuta av våra minnen från resan och skriva till våra vänner via messenger – men vi längtar alltid dit!