Amiens Hjältar

Text & Foto: Malin Boman

Tidigt den femtonde november går jag igenom grinden till den lilla träkyrkan i Amiens, 26 mil sydväst om Brisbane. Här har ett femtiotal av lokalbefolkningen samlats för den traditionella Åminnelsedagen av de båda världskrigens slut. Att hedra dom som stupade och överlevde är något australiensarna tillsammans med andra länder i det brittiska samväldet lägger stor tyngd på.

Min väninna Rosemary ska berätta om sina morföräldrar och deras liv i Amiens där endast 293 personer är bosatta idag.

Först letar vi efter en bra plats i skuggan att sätta våra trädgårdsstolar på. Prästen står tyst vid mikrofonen medan borgmästaren pratar med ett par och nickar vänligt mot andra som sveper förbi. Här känner alla varandra och träffas ofta på olika tillställningar.

Ceremonin börjar och vi sjunger nationalsången. Sedan riktas blicken mot mannen under det stora eukalyptusträdet i skotsk kilt och säckpipa. Han klämmer ut en klagosång och det känns stämningsfullt. Alla står tysta i sina egna tankar. Flaggan hissas på halvstång av en ung pojke som stolt bär sin farfars medaljer på sin kostymjacka och en dikt skriven av en okänd soldat läses upp. Orden om hur han inte vill dö känns rakt in i hjärtat.

Till slut blir det Rosemarys tur att skildra sina morföräldrar, båda födda i England 1875. James blir soldat vid 19 års ålder och skickas till boerkriget och sedan vidare till Bangalore. Innan dess har han dock gifts sig med Harriet och de får tre barn, varav två dör medan han är utomlands.

Väl hemkommen bestämmer de sig för att emigrera till Australien. Varför vet ingen, men var han trött på krig och elände och hoppades på ett bättre liv långt borta?  Efter sex veckor till sjöss stiger de iland i Brisbane och fortsätter resan med tåg och häst och vagn ut till den stora tobaksfarmen Raleigh Station, strax utanför orten Texas, inte långt ifrån där vi befinner oss. Där ska James arbeta och Harriet, som är gravid, föder en flicka två månader senare.

Men knappt hinner livet börja för den unga familjen innan det första världskriget bryter ut och James återigen skriver in sig, nu i den australiensiska militären. Han skickas till Frankrike där han med så många andra unga australiensare slåss i ett barbariskt krig. Lyckan står dock på hans sida ännu en gång och han återvänder hem efter kriget. Som soldat kan han nu få en bit mark, ett tält och en häst att börja försörja sig på. Men det är inte gratis, i tillägg till marken kommer ett lån på 625 pund som skall återbetalas under 40 år med en stigande ränta upp till 5,5%. Lånet får endast användas till virke och annan förbättring av tomten, inte till mat och 1921 ändrades reglerna så att även allt husgeråd ska tillhöra lånet. James tomt i Amiens är stenig och där finns inget vatten. De svälter. Efter ett år ger de upp, precis som många andra. De får gå ifrån allt de har, förutom lånet som de har kvar hela livet.

Jag hör suckar bland dem som sitter närmast. Deras släkt gick igenom samma sak, och jag förstår nu hur stort priset verkligen var för många, men trots allt blev soldaterna riktiga hjältar.