Tur att man kan resa i minnen

Tur att man kan resa i minnen

Text: Birgitta Eriksson     Foto: Birgitta och Lars-Ove Eriksson

Javisst längtar vi. Efter en coronafri värld med möjlighet att resa till andra sidan jorden igen. Det är nu dagboksanteckningar, fotografier och andra minnen blir extra värdefulla. Och vi har många minnen från våra fem resor Down under. I den här artikeln har jag ”rest” sjutton år tillbaka i tiden. Efter att ha önskat och fått resehandböcker om Australien och Nya Zeeland på min 60-årsdag startade vår första gemensamma resa Down under annandag jul 2003 via Singapore. (Min man besökte Australien tillsammans med en kompis redan 1986.) Under dagarna i Singapore passade vi förstås på att avnjuta en Singapore Sling på anrika Raffles Hotel. Vi hann också besöka Chinatown, uppleva en nattsafari och i stort sett gå hela Orchard road. Singapore tillhör sedan dess en av våra favoriter för stop over.

Fyra dagar i Sydney

Väl framme i Sydney dagen före nyårsafton ägnade vi inte mycket tid på hotellrummet. Med fötternas hjälp hann vi med många av de främsta sevärdheterna på några få dagar – Darling Harbour, Chinese Garden of Friendship, The Sydney Aquarium, The Rocks, Circular Quay, brofästet på Harbour Bridge, Sydney Tower, Botanic garden och Hyde Park, guidad tur i Sydney Opera House mm. Nyårsafton firade vi, som jag tidigare skrivit om, på en mur utanför Botanic Garden med kinamat och vatten i parken vid Darling Harbour medan himlen lystes upp av fyrverkerier. Nyårsdagen tog vi färjan till Tarongo zoo och bekantade oss med några av Australiens unika djurarter. Den 2 januari blev det en ny färjetur till Manly, där vi lyckades hitta en lucka på stranden bland alla badgäster, surfare och beachvolleybollspelare. Varsitt dopp blev det också och ett besök i The Ocean Land med stora fina korallrevsakvarier. Ja, tänk så mycket vi hann med detta första besök I Sydney. För övrigt en stad man kan besöka om och om igen.

Alice Springs och Ayers Rock

Den 3 januari flög vi till Alice Springs och fick en god överblick av Australiens vida ödemarker. Rött, gult, lite grönt och vitt (troligen saltsjöar) bredde ut sig under oss. Väl framme i Alice Springs fick vi en inblick i Flying Doctors och School of the Air´s verksamhet. Vi fick också närkontakt med några av Australiens djurarter på ett terrarium. Pussade en ödla och ”kramades” av en pytonorm. Floden (Todd river) med källan som Alice Springs fått sitt namn efter är mestadels ganska torr, men innehöll lite vatten vid vårt besök. Ännu mer var det 1986, vilket vi har bildbevis på.  

Nästa dag färdades vi med buss cirka 46 mil rak väg till Ayers Rock Resort. Jag kunde i stort sett bara räkna till två svängar på vägen dit. Att sedan med egna ögon se de mäktiga bergen/stenarna Kata Tjuta och Uluru (Ayers rock) mitt ute i den röda ödemarken var häftigt. Att vid både kvälls- och morgonturen till Ayers rock få avnjuta en buffé är förstås också en minnesvärd upplevelse. Värmen inbjöd dock inte till några längre vandringar i området, men Half Base walk på ca 4,5 km klarade vi av och fick en liten inblick i varför denna jättemonolit är helig för aboriginerna. Klättra upp på den fick man inte längre. Det var dock tillåtet när min man var där 1986.

Längs östkusten och ö-liv

Via Cairn flög vi sedan till Brisbane. En mycket charmig stad som vi gärna hade stannat längre i, men vi hade redan bokat hyrbil och hotell för färd norrut på Bruce Highway. Vi övernattade i Hervey Bay, och reste sedan vidare till Gladstone. Siktet var inställt på Heron Island. Att hitta matställen längs motorvägarna var lite av ett äventyr i sig. Mellan Brisbane och Hervey Bay valde vi att äta på en mack som bland annat hade majssoppa och vitlöksbröd på menyn. Min man valde soppa och jag vitlöksbröd. Och mätta blev vi. Minst sagt. Soppan serverades i en handfatsliknande tallrik och vitlöksbröd ingick. Det blev doggybag med vitlöksbröd som vi kunde ha till frukost dagen efter.

Från Gladstone fick vi en snabb båttur med Heron Spirit till Heron Island. Trots att vi inte var ensamma på ön kändes det lite som att vara i en egen värld med havets och luftens djurliv som enda sällskap. Visst såg vi andra människor, men husen var väl placerade bland träd och annan vegetation. Både i träden och på marken fanns det bon till de många fåglarna. Vi hade lyckats pricka in vårt besök när det var fullmåne och kunde därför gå längs stranden i månens sken och korsa sköldpaddornas ”traktorspår” på stranden. Långt bort i fjärran såg vi hur åskblixtar lyste upp himlen, hörde nattflygande fåglar swisha förbi och rasslet av grävande sköldpaddor.

Innan avfärden från Heron Island tog vi ett snabbt bad i havet utanför vår ”hydda” och blev tämligen chockade när mörka skuggor och ormliknande varelser dök upp runt omkring oss. Insåg dock snart att det var stora rockor med lång stjärtfena. Det var nog ett 40-tal totalt och troligen inte farlig för människor. Vi kände oss dock färdigbadade. Intressant var också den information vi fick på öns forskningsstation med anor från 1940-talet.

Det omdöme vi lämnade om Heron Island blev Excellent på alla punkter.

Världens största sandö

Tillbaka i Hervey Bay och efter ännu en övernattning på Kondari resort deltog vi i en tur till Fraser Island, världens största sandö. Och nog fanns det sand på ön, men också mycket grönska, regnskog och sötvattensjöar. Under en vandring i regnskogen såg vi för första och enda gången en orm i vilt tillstånd. Lugnt och till synes sovande. Några dingos såg vi däremot inte. En välkommen upplevelse när svetten rann som mest var en svalkande simtur i en sötvattensbäck. Man kunde flyta med strömmen ner mot havet. Härligt! Mindre kul var det att jag snubblande på en sanddyn, skrubbade hakan och fick sand i kameran jag höll i handen. Den var sedan obrukbar. Som tur var hade vi fler kameror med oss.

Fyllda av alla minnen från våra besök på Heron Island och Fraser Island vände vi söderut igen. ”Sög i oss” de olika landskapsbilderna längs motorvägen. Eukalyptusskogar och träsklandskap, hagar och bördig åkermark med sockerrör, ananas m.m. Drack kaffe och åt chokladhonungsglass i Windsong med lite hemmakänsla eftersom de hade dekorerat med flaggor i taket, bland annat den svenska. Både vid bilturen norrut och söderut längs östkusten uppskattade vi de särskilda omkörningsfilerna (Overtaking lane) som på ett bra sätt underlättade körningen, särskilt för den som är ovan vid vänstertrafik. Likaså skyltarna som påminde om att det kan vara bra med en paus.

Tillbaka i Brisbane för ännu en övernattning på samma trevliga hotell som tidigare före avresan till vårt första besök i Nya Zeeland. Vi hade nu lite mer tid för sightseeing. Det blev en hel del steg i värmen till bland annat hamnen, floden, botaniska trädgården och Town hall. Noterade särskilt att det fanns en gata med samma namn som vår yngsta dotter, Ann street. Kändes bra.

Sent på kvällen den 13 januari 2004 landade vi i Christchurch för nästa äventyr på Syd- och Nordön i Nya Zeeland. Men det är en annan historia fylld av upplevelser. Att vi dessutom återvänt ytterligare ett antal gånger för att upptäcka ännu fler delar av Australien och Nya Zeeland (2007, 2013 och 2017) vittnar väl om att vi är stora Down under-vänner. Drömmen är förstås att det ska bli möjligt att på nytt komma dit och både få nya upplevelser och kära återseenden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: