St Helena – En liten grön ö med en stor historia

Text & Foto: Malin Boman

En varm och fuktig sommarmorgon i januari kör jag till Manly vid Brisbanes kust. Högst upp på krönet svänger jag av mot hamnen och möts av den vackra havsutsikten. Där ute på Moreton Bay guppar redan vita segel på det glittrande blå havet, så där vykortsidylliskt.

Intill piren ligger katamaranen Cat o Nine Tails som ska ta mig och ett gäng nyfikna personer till den lilla ön St Helena på en dagsutfärd.


Vi välkomnas ombord av en glad besättning som snart lägger ut och styr oss ut mellan lyxiga segelbåtar i riktning mot de små öarna. Matthew Flinders, som en gång upptäckte denna bit av världen, måste ha lidit av solsting då han inte kunde komma på några bättre namn än Green Island 1, Green Island 2, Green Island 3, Green Island 4, Green Island 5, och som väntat Green Island 6. Men visst, de ligger fortfarande där ute som ett långt grönt halsband.

Idag är dessa små öar en nationalpark och betydligt mindre ointressanta, förutom för marinforskare, fiskare och friluftsseglare i allmänhet. Men under 1800-talets mitt kom flera utav dem att spela en stor roll i kolonisationen av Brisbane.

Till historien hör att fram till 1859 fanns inte delstaten Queensland, utan detta var en del av New South Wales, och de allra värsta fångarna från Sydney skickades till Brisbane då det nog var ett enkelt sätt att rensa upp Sydney med omnejd med ett hopp om att Brisbane låg tillräckligt långt bort för att fångarna inte skulle återvända då de skulle sättas på fri fot.

Efter vår trevliga båtfärd, där besättningen informerat oss om att de även blir vår egen lilla historiska teatergrupp på ön, hoppar vi av bryggan och letar oss in i skuggan för att få vår första historielektion. Längre bort stannar en stor grupp kängurur för att ta sig en titt på oss och snart har vi hamnat i ett slags historietrans där vi inser att denna pittoreska lilla ö har varit allt annat än en del av paradiset.

När väl Queensland blev en egen stat år 1859 hade New South Wales alla pengarna i väl förvar i Sydney, och i den nya statens kassa fanns det endast 7 pence. Snacka om att ligga i underläge.

Redan från första början har fångarna använts till att bygga upp Brisbane. Bland annat bröt de sten vid Kangaroo Cliff som användes till de större byggnaderna, broar och annat. Samtidigt anlände mängder med emigranter från Europa, många i dåligt skick efter deras långa resa. År 1866 bestämdes det att ön St Helena nu måste användas för att skydda stadens invånare, och fångarna skickades ut för att bygga upp en ny karantänstation. Men endast ett par månader senare ändrade sig regeringen. Fängelset i Brisbane på Petrie Terrace var redan överfullt precis som det flytande fängelseskeppet Prosperpine vid kusten som använts som en extra förvaring och trycket blev bara värre. I stället får nu St Helena byggas om till ett större fängelse, som står färdigt året därpå.

Hit kom så fångarna med båt för att avtjäna sina straff genom hårt arbete. Korta straff räknades från tre månader (vilket man kunde få för svordomar på allmän plats) till sju år. Långa straff däremot varade mellan sju år och livstid. Till detta hör att de inte fick prata, varken med varandra eller någon annan. Inte undra på att ön fick öknamnet The Hell Hole of the Pacific.

Fängelset skulle vara självförsörjande, men dessutom bidra en stor del till statens ekonomi. Här skulle produceras mat, sadlar, skor och polisuniformer för glatta livet. Detta blev en stor succé som staten skröt om då de gick med 30 000 pund i vinst per år efter att själva fängelset endast kostat 4 000 pund att få färdigt. Knappast märkligt med tanke på en stor gratis arbetskraft, förutom vakterna, läkare och en skollärare till personalens barn.

Innan solen blir för het beger vi oss ut längs med den vackra strandkanten. Längre fram ligger en gammal kyrkogård på en torr och ödslig plats. Ett par vindpinade gravstenar och 56 kala stenkross är omgivna av ett vitmålat trästaket.

Med vaktstyrkan kom deras familjer också att bo på ön och runt 1880-talet fanns det uppåt ett trettiotal barn här och en liten skola. De sex gravstenarna berättar om barnen som dött av vanliga barnsjukdomar på den tiden.

Det finns ytterligare femtiosex gravar här för dem vars familjer inte hade råd att betala för den avlidne fångens båtfärd tillbaka till fastlandet. I stället ordnades en kristen begravning på 10 minuter där andra fångar kunde få vara närvarande. Graven blev sedan markerad med ett stenkors och fångens nummer. Vi står tysta och betraktar denna sorgliga plats innan vi beger oss in mot öns mitt där ruinerna av fängelset fortfarande står och vår besättning fortsätter sitt livliga berättande.

Från vakttornen hade vakterna bra utsikt över den lilla ön, de mest pålitliga fångarna fick arbeta med att sköta fåren, sockerplantagen, och arbeta i kalkugnen. De andra fick arbeta i barackerna eller i köket.

Den dagliga rutinen var sträng. Väckning klockan 06.20 då de måste ut på bangården för inräkning, följt av tvättning, frukost och sen marscherades de ut till arbetet. En timmes lunch. Arbetsdagen slutade klockan 16.40 då de blir inräkning före kvällsmat och fritid till klockan 20.00. Därefter stängdes de in i sina små heta celler utrustade endast med en hängmatta.

Matransonen var uppdelad i tre kategorier. Alla fick lite bröd, kött, majsmjöl, grönsaker, salt och en tvål. De som jobbade hårdast fick dessutom lite socker, te och tobak. Men blev man disciplinerad och instängd i en isoleringscell fick man endast bröd och vatten.

Det sägs att det välkända fängelset Alcatraz i San Fransisco inte går att jämföra med livet på St Helena och för många blev livet helt enkelt olidligt. I så fall fanns det endast tre chanser att lämna ön.

Man kunde benådas om ens familj inte kunde överleva på egen hand. Det andra sättet var om man dog, femtioåtta fångar omkom, vanligtvis av tyfus, tuberkulos eller hjärtfel. Det tredje sättet var att rymma. Men då vakterna hade för vana att kasta kött i havet runt ön för att locka till sig hajar var detta ett mycket riskfyllt äventyr. Trots detta gjordes det 58 försök.

Frederick Sven Hamilton, en tyskfödd fånge, var en sådan desperat man som 1913 blev dömd för stöld. Han fick fem års straffarbete och arbetade i köket, vilket han hatade. Redan efter ett år fick han nog och dyker inte upp ute på bangården efter dagens arbete. Alla vakter larmades och jakten var i full gång. Men i ösregn och mörker hittades han inte. Vad ingen visste var att Frederick brutit sig in i chefsvaktens hus, slitigt loss badkaret, dragit ner det till strandkanten och surrat fast det ovanpå ett upp- och nervänt köksbord.

Nästa morgon upptäcktes det att badkaret var borta och vakterna sprang efter spåren ner till växtligheten längs med strandkanten där spåren tog slut. Ryktet hann sprida sig till Brisbane och flera personer yrade om att de nog hade sett någon med Hamiltons beskrivning stryka omkring i staden.

Men Hamilton kom aldrig så långt som några meter ut till havs förrän badkaret hade kapsejsat och han fick simma iland. Urblöt smög han sig tillbaka till köksbyggnaden och hivade sig upp på taket där han satt hela dagen. I skymningen gav han sig på nytt in i chefsvaktens hus, släpade ut två pinnstolar och en dörr och byggde en ny flotte. Vid midnatt begav han sig ut, och med endast huvudet ovanför vattenytan paddlade han för glatta livet. Nästa morgon upptäcktes det att stolarna var borta och jakten var igång på nytt. Kontrollgeneralen som hade kommit till ön i en liten motorbåt sicksackade nu runt öarna och hittade till slut något som plaskade. Det var Hamilton som fortfarande paddlade närapå helt under vattenytan. Vill du ge upp Hamilton? Frågade kontrollgeneralen då båten kommit ifatt honom. Vi är beväpnade. Hamilton drogs upp och kördes tillbaka till St Helena. Inte ens kontrollgeneralen kunde låta bli att ge Hamilton stort beröm för sitt mod.Under tolv timmar hade han försökt ta sig iland på detta vis, och det med en förtvinad arm.

Jag tror inte jag gjorde något fel, berättade Hamilton senare. Frihet är underbart, och om du öppnar dörren till en fågelbur så flyger fågeln ut. För denna kortvariga flykt fick Hamilton utstå ytterligare arton månader på ön.

Under trädens skugga får vi vår lunch serverad medan besättningens utför sin sista teaterföreställning om det hårda livet som utspelat sig här mellan 1867 – 1933.

Med mig hem har jag fått en inblick i dessa människoöden, och att frihet, det är något jag aldrig ska ta för givet.