Nio äventyrslystna mountainbike-cyklister bestämde sig för att korsa den västaustraliska öknen från Alice Springs till Indiska oceanen. En sträcka på 2 780 km som krävde en nästan övermänsklig uthållighet, men som också blev ett möte med ett annat Australien.

Text och foto: Niels Ole Pedersen

Vi satt under vårt soltak som bundits upp mellan de två följebilarna. Solen stekte från en molnfri himmel, och cyklarna stod slarvigt lutade mot bilarna. De försökte på bästa sätt, tillsammans med oss cyklister, att hitta den puls som var nödvändig för att överleva i detta kärva landskap under de kommande veckorna. Trots alla våra antaganden och teorier om värmen i centrala Australien hade den överrumplat oss. Under andra dagen av den här långa och krävande cyklingen kunde man i ansiktet avläsa de bekymrade tankar som fanns hos varje cyklist.

Röda grusvägar
Australierna kallar det ?Wasteland?, huvudsakligen på grund av markens bristande bördighet. De flesta ”aussier” menar att det är ett likgiltigt land som mest av allt bara tänker på sig själv. Vi andra dödliga som besöker dessa isolerade trakter fascineras av öknens nakenhet och färger.

Syftet med det här besöket var att på våra stål-, aluminium- och titanhästar få ett intryck av den ödsliga och på många sätt barbariska öknen, få möjlighet att möta de människor som av en eller annan anledning har valt att bosätta sig här samt uppleva det djurliv som det här området trots allt har berikats med. Öknen låg framför oss i eget majestät, redo att invitera oss mountainbike-cyklister till en sevärd upplevelse där värme, röda grusvägar och irriterande flugor skulle bli vår vardag under ca två veckor.

Stressigt vid macken
– Jag ska jobba på macken här i Warburton ett tag. Snart flyttar jag tillbaka till ett mer isolerat område långt härifrån. Här är det för många människor och för mycket stress för mig. De orden kom från butiks- och mackföreståndaren i Warburton som inte precis sjöd av liv och rörelse när vi trötta kom fram hit. En liten ort mitt ute i ingenstans. Den närmaste förnimmelsen av nytt liv låg ca 575 km västerut, och den här stressiga orten som vi, enligt killen vid macken, hade kommit till, gav ett i det närmaste ”utplånat” intryck.

Ortens centrum var den här macken som ungefär var tredje timme stördes av ett förbipasserande ?roadtrain? som transporterade varor från östkusten till västkusten. De enda som släntrade runt som skuggor under sena kvällar var de lokala aboriginerna. De hälsade artigt, men man kunde vid första mötet uppleva det avstånd som under årtionden har funnits mellan vita och aboriginerna. På kvällen slog vi upp våra tält bakom butiken, men stillheten sänkte sig inte över Warburton. Den hade redan funnits där under dagen och skulle förmodligen bli kvar där under många år framöver. Ett möte med en ort, om man överhuvudtaget kan kalla Warburton en ort, där den låg mitt ute i den centralaustraliska öknen ? sömnig, trög och utan framtidsutsikter.

Old Gunbarrel Highway
Ett av våra stora mål på den här långa cykelturen var att upprepa Robin Davidsons 25 år gamla kamelritt längs den historiska Old Gunbarrel Highway. Vi hade före avresan försökt söka information, men det är svårt att få tag på upplysningar om exempelvis vägens beskaffenhet innan man själv finns på plats.

I Warburton skulle vi ge oss på den historiska vägen, och vi hade stora förväntningar på den information som vi trodde vi skulle kunna få från lokala jägare, härdade ”outbackers” och den lokala polisen. Men det sömniga samhället hade inga stora banbrytande budskap att förmedla. En lokal lastbilschaufför (aboriginer) var väldigt intresserad och ville gärna hjälpa oss om han kunde. Men hans intresse för vår detaljerade karta var mycket större än hans önskan att ge oss råd angående vår färdväg. Han hade aldrig tidigare sett en karta, och hans nyfikenhet var enorm.

Vi pratade lite med vår kille på macken. Han rekommenderade oss att prata med ortens enda polis. Vi skulle bara knacka tills han klev upp. För det var ofta så att han sov ganska långt in på dagen. En halvvaken, nobel polis i blå t-shirt och shorts bad oss stiga på och försökte på samma artiga sätt som vår lastbilschaufför att bidra med några konstruktiva upplysningar om Old Gunbarrel Highway. Vi insåg dock snabbt att ingen riktigt kände till den isolerade och sandiga vägen genom öknen till Carnegie. Vi fick nöja oss med ett generat leende och några uppmuntrande klappar på axeln innan vi gav oss i kast med vildmarken.

Nere för räkning
Vi packade våra två följebilar. 700 liter vatten hade vi med oss eftersom vi inte förväntade att ta oss ut ur detta område förrän om tre dagar ? tidigast. Vi satte kurs mot den lilla isolerade vägen, fokuserade på en spännande natur och ett imponerande djurliv. Redan från start fick vi uppleva verkligheten. Sandiga vägar som nästan var oframkomliga på cykel gjorde situationen hopplös. Vi insåg rätt snabbt att vi var en viljestark grupp som hade en brinnande önskan om att ta sig hela vägen till Carnegie. Men The Old Gunbarrel Highway fick vår envishet och fysik att ge upp efter 144 km på den här vägen. Kattsanden, som vi döpte underlaget till, gjorde sakta men säkert slut på oss, och på ett backkrön, som vi aldrig någonsin kommer att glömma, stod vi med en känsla av knockout som fortfarande ger upphov till svindel. Vi kastade in handduken och det skulle krävas mer än en skicklig psykolog för att ta upp den igen och motivera gruppen efter detta bakslag.

En annan värld
Hon kallades ”Dead End Mama”. Namnet påminde mig mest av allt om en Louisiana-bluessångerska. Hon satt på sin slitna billiga trästol utanför huset. Det hus som hon hade bott i hela sitt liv, och som hon hade inrättat till ett avvänjningscenter för aboriginska alkohol- och narkotikamissbrukare. ”Dead End Mama” var en stadig aboriginer. Där satt hon, gungande, väldigt överviktig och med de bara fötterna i den fina röda ökensanden. I hennes knä satt två små pojkar vars föräldrar båda var missbrukare. Hon kramade om pojkarna som om det varit hennes egna medan hon berättade vitt och brett om stället och livet i bushen.

En skarp kontrast till allt skräp, de enkla möblerna och den fallfärdiga byggnaden var den amerikanska terrängbil som stod parkerad utanför huset. Den bil som förmodligen gjorde att vår charmiga bekantskap överhuvudtaget hade en möjlighet att hålla kontakt med omvärlden. Men ”Dead End Mama” satt lugnt och stilla med ett saligt leende på läpparna och njöt av sina två små guldklimpar. Hon uppfattade undrande att vi ville försöka att köra genom det sandiga och buskbeväxta landskapet som låg söder om hennes gårdsplan. Vi visade henne en väg, låt oss bara kalla den en synnerligen föga trafikerad stig, på vår väldigt detaljerade karta. Hon satt och skakade på huvudet, vred och vände på kartan, och småskrattade lite över att få se en karta över ?sitt? område. Men efter några minuter kunde hon berätta för oss att det överhuvudtaget inte fanns någon stig söderut. Vi tog avsked av ?Dead End Mama? och den värld som på alla sätt var så annorlunda i jämförelse med vår egen tillvaro därhemma. I dag lever ca 200 000 aboriginer i Australien.

Lokala matbutiken
Det blåste mycket den här morgonen. Man kunde känna värmen i vinden. Vi satt och väntade, som vi så ofta gjorde, mitt ute i ett av de mest isolerade områdena i världen. Väntade på att klockan skulle bli nio så att matbutikens dörr och galler skulle öppnas. Jo? det är märkligt. Mitt ute i detta gudsförgätna område ligger en matbutik i ett litet aboriginsamhälle. En butik som servar och håller liv i denna sövande och loja plats.

Vi väntade, och det gjorde vi gärna. Väntade på den lyx det skulle bli att få köpa allt det som vi hade drömt om när vi satt på cykeln. Trots trötthet, sittsår och ömma muskler var vi väldigt realistiska innan vi klev in i butiken. Allt fanns inte tillgängligt här, men upplevelsen av att bara gå in och handla, köpa lite lyx och sedan sätta sig där utanför mellan hemlösa hundar, hundratals närgångna flugor och några få nyfikna personer ur lokalbefolkningen, var rent obeskrivlig. Jag frågade butiksinnehavaren på vägen ut var alla kunder var någonstans, och hon log generat mot mig och sa att klockan ju bara var nio och att de flesta fortfarande sov, för vad kunde man annars ta sig för härute. Jag kunde helt och hållet instämma i detta. Matbutiken var för oss en attraktion. En upplevelse som stod i så stark kontrast till resten av dagen. En dag som de andra som avlöpte i röd ökensand och med flugorna som vårt mest nyfikna ressällskap.

Regnelände
Australien är känt för sina många soltimmar. Känt för sitt stabila väder, särskilt i ökenregionerna. Men ingen regel utan undantag, och det var just precis vad vi som expedition kom att konfronteras med på en av cykelturens sista dagar. Vi pratade med ett par lokala invånare om vilken väg vi skulle välja ut till kusten och hade bestämt oss för att ta en alternativ färdväg genom ännu ett ökenområde. Lyckligtvis hade en av dem varnat oss för en cyklon som skulle drabba nordvästra Australien under en av de kommande dagarna, så det skulle innebära en viss risk om vi valde att köra längs en av dessa sandiga ökenvägar.

Vi diskuterade och röstade och valde sedan den säkra vägen mot kusten, och det valet föll på ett ?torrt? ställe. Nästa morgon befann vi oss i ett eländigt regnande under större delen av dagen. Temperaturen föll från ca 38oC till drygt 12oC, och utan motivation släpade vi oss ut på turens hårdaste etapp på 272 km. En sensommardag i helvetet döpte vi den till. Vi satt som små hundvalpar och frös på våra cyklar under 10 timmar, och våra tankar var koncentrerade på allt annat än cykellivet i Australien. Vi kom ynkliga och fullständigt slutkörda fram till vårt läger på kvällen och såg fram emot att i horisonten snart kunna se slutet på den här hårda turen.

Kampen mot klockan
Jag tror inte att jag under någon tidigare färd så hett längtat efter att nå mitt mål som under denna. Vi visste från start att vi hade siktat högt och satt upp hårt pressade tidsramar för oss själva. Jag visste också att det var ett stort vågspel att träffas på australisk mark, vilket vi som expedition hade gjort. Med dåliga kunskaper om varandra på alla upptänkliga sätt och vis. Det faktum att vi visste så lite om varandra innan vi startade från Alice Springs skulle snabbt visa sig bli vårt allra största hinder under den här resan. Vi började tävla från start. Filade till kanterna på rekordtid och intog våra olika roller i truppen.

Problemen kom. ?Dead End Mama? sa nej till stigen. Old Gunbarrel Highway gav oss en riktig skräckfärd. Diverse vattenhål, extrem värme och lika extrema regnskurar gjorde turen ytterst komplicerad. Valen var många, de konstruktiva och de inte fullt så konstruktiva diskussionerna och vår egen känsla kring besluten blev helt avgörande. Tröttheten var en av våra största fiender under hela turen. Den bristande tiden för återhämtning stressade oss, och det var ofta en konst att försöka behålla humöret.

Jag sitter nu utvilad hemma i min bostad. Kan skymta de smutsiga tälten i hallen och se ena sidan av en ännu oöppnad cykellåda. Jag kan sitta i soffan och ropa till världen att detta projekt lyckades. Le åt den succé det blev för hela gruppen, och mest av allt glädja mig åt att vi alla utan undantag kom hem välbehållna och tillsammans med släkt och vänner kan känna tillfredsställelsen över den framgångsrika tur som förhoppningsvis kan inspirera många andra som vill mäta sina krafter med äventyrsvärlden.

Nyfiken?
På http://www.rock-desert-ocean.com hittar du mer information om den 15 dagar långa mountainbike-expeditionen och bland annat se färdvägen och läsa om deltagarna.