En berättelse om min mormors far Carl Esaias Nilsson innehållsrika liv som sjöfarare ombord på valfångare och slavfartyg i Söderhavet, entreprenör, etnograf och pionjär i Nya Zeeland, där han också blev den första vita

Text: Rosemary Hagström, Älmhult

Min mormors far Carl Esaias Nilsson levde 1829-1909. Han var son till professor Sven Nilsson i Lund. Understödd av fadern skriver Carl in sig vid den nystartade Navigationsskolan i Malmö 1845 efter en gedigen utbildning i bl. a. språk.

Lockande sjömansliv
1845 till 1847 tillbringar han ombord på valfångare i Sydatlanten och i Stilla Oceanen med mellanspel ombord på slavfartyg längs Östafrikas kust upp till Arabien och i triangelbenet mellan Västafrika och Brasilien.
Efter två år återvänder Carl till Navigationsskolan i Malmö och tar 2: e styrmansexamen 1847, för att genast ge sig ut igen på valfångare.  Han träffar på Hawaii en annan berömd svensk, Abraham Fornander och utbyter då erfarenheter om maoriernas härkomst, vilka intresserat Carl under samtal med maorier ombord på valfångare runt Crozet Island
Under de närmaste tio åren fortsätter Carl sitt sjömansliv ombord på amerikanska och tyska valfångare som opererar i hela Stilla Oceanen, med ett uppehåll i Sverige då han tar 1:e styrmansexamen och sjökaptensexamen . Han får tidigt kontakt med maorier, som är ett uppskattat båtfolk vid jakt på valar och sälar i Söderhavet. Han lär sig deras språk och går iland i Auckland första gången 1852 för att sedan stanna i Nya Zeeland för gott från 1858.

Den svenska entreprenören
Carls första uppehållsplats är i Hauraki Bay norr om Auckland, varifrån han fraktar timmer till de polynesiska öarna Rarotonga, Tonga och Fiji. 1859 fortsätter han runt Nordön till dess västsida och hamnar i Kaiparadistriktet. Hans far uppmanar honom att bosätta sig där och sänder 1 700 pund för att hjälpa sonen och förmå honom att sända hem maoriartefakter från hans studier av ?the brave Maori race”, som pappan uttrycker det i ett brev till sonen.

När Carl anländer till Helensville via Mataia i Kaiparadistriktet är det ytterst få vita där. En exploatering av kauriskogen har just påbörjats och snart finns det sågverk vid utloppen till de många floderna som utmynnar i Kaipara Harbour. Carl, som nu kallar sig Charles Edwin Nelson, tar aktiv del i timmertransporterna till andra delar av Nya Zeeland och Australien samt hjälper nybyggarna till sina destinationer i distriktet. Här träffar han sin blivande hustru Ihapera Stanaway, dotter till Kaiparas hamnkapten J. J. Stanaway och hans maorifru Henipapa Minarapa. Charles och Ihapera gifter sig 1864 och bygger ett hem och det första Kaiparahotellet i Helensville.

Medan Ihapera sköter hotellet fortsätter Charles att frakta timmer till dess att ett nybyggt fartyg ?Lotus” under hans kommando förliser utan manspillan vid det farliga inloppet till Kaipara Harbour. Charles tar då sin teodolit (lantmäterimätinstrument) och går iland för gott för att arbeta som tolk, lantmätare och inköpare av maoriland till staten.

Den första vita Tohungan
Charles giftermål med Ihapera och hans nya arbete för honom i ännu närmare kontakt med maorierna i området och han undervisas av deras präster (tohunga) i deras riter och seder. När en av traktens tohunga dör får han inta hans plats och utöva tohungaceremonierna vid begravningar. En ära som ingen annan ? pakeha” (vit man) dittills har vederfarits.
Han arbetar också med att samla maoriord som ännu ej upptecknats, och hittar ca 3 000 nya ord, som ej finns i något lexikon.

Mellan 1866 och 1872 får Charles och Ihapera två döttrar och två söner. 1882 dör Ihapera i Auckland endast 35 år gammal. Under Ihaperas sjukdom har Charles anställt en 17 år gammal sjuksköterska, Mary O?Connor. De gifter sig 1885 då Charles är 56 och Mary 19 år.
En annan händelse som också påverkar Charles starkt är faderns död 1883. Charles har uppenbarligen tänkt sig att publicera sitt insamlade material om maorierna till sin fars ära. Det mesta av detta material har sedan gått förlorat men kan delvis återfinnas hos andra samtida författare och i 29 värdefulla brev, som Charles skrivit och som nu finns på Alexander Turnbull biblioteket i Wellington. Breven avspeglar Charles begåvning och avslöjar även hans teorier rörande maoriernas härkomst. Hans samling av maoriord finns bevarade till eftervärlden i H. Williams Maori Dictionary. Dessa överlämnades till Polynesian Society 1903.

Charles introducerar kulturturism
I början av 1890-talet blir Charles ombedd att överta chefskapet av Geyser Hotel i Rotorua. Han och Mary tvekar inte utan flyttar genast till Rotorua. Hotellet ligger nära de varma källorna och består av en imponerande tvåvåningsbyggnad omfattande 40 rum.
Charles börjar genast arbeta med att göra hotellet till en internationell turistattraktion. Hans goda förhållande till maorierna och tidigare vunna erfarenheter som hotellägare i Helensville, underlättar starten för honom. Han kan anställa skickliga maorisnidare och guider för att exponera området och maorikonst för turisterna. Genom sina nya kontakter inom Arawastammen i området får han kännedom om sniderier för möteshus, som varit tabu under 50 år på grund av fel begångna under deras uppbyggnad. Genom sina kontakter med Arawastammen får Charles köpa sniderierna.

Som ägare av hotellet är Charles en person med inflytande i Rotorua. Det första maorimöteshuset Charles bygger med hjälp av sina skickliga snidare kallas Rauru efter maoriernas skyddshelgon för snidning. Detta invigs våren 1900, när Charles är 71 år. Genom sina nära kontakter med maorierna får han hjälp av deras Tohunga med att lyfta bort de påförda tabuerna så att det kan invigas.

Kort tid därefter börjar Charles känna av sin ålder och vill avyttra Rauru till staten som avböjer. Intressenter från tyska museer börjar då visa intresse för att köpa Rauru. Delarna plockas ner, numreras och 1904 köps de av firma Umlauff i Hamburg och hamnar så småningom hos Museum für Völkerkunde i Hamburg, där Rauru återuppförs och finns till påseende än idag.

Charles och Mary lämnar Rotorua 1906 och bosätter sig på en farm vid Pukekohe Hill nära Auckland. Här slutar Charles sina dagar 23 januari 1909.
Maorierna betraktar honom som en av de sina. I sanning ett märkligt öde för en skånepåg.

Vi presenterar:
Rosemary Gardner Hagström är från Nya Zeeland och dotterdotterdotter till Charles Nelson Hon är gift med Peter Hagström i Vänskapsföreningens styrelse och bor nu i Älmhult, var hon jobbar för IKEA.
Texten är baserad på Gunnar och Peggy Kullbergs biografi över Charles E. Nelson, ”A White Tohunga”.