Australiska upptäcktsresande är i stort sett okända utanför Australien, men deras namn lever i dag vidare över hela kontinenten.

Text och foto: Lars Jensen

Det är inte många personer utanför Australien som kan nämna någon australisk upptäcktsresande. Inte för att de inte finns, och inte för att viljan att kasta sig ut i ödemarken saknades, utan för att det endast fanns väldigt lite av det som de europeiska australierna letade efter.

De första bosättningarna låg som isolerade enklaver vid kusten, och den första upptäcktsresanden, Matthew Flinders, seglade också runt längs den australiska kusten i stället för att försöka tränga sig in i landet. Målet var att hitta stora floder som ringlade in i landets inre och kanske till och med hade sitt ursprung i ett stort inländskt hav. Han sökte bland annat i Spencer Gulf utanför South Australias kust där havet skär in långt mot norr. Det är därför det i South Australia finns många ortnamn och andra namn i vilka namnet Flinders ingår ? Flinders Ranges och Flinders University. Även i övriga Australien har Flinders lämnat avtryck: Flinders St. och Flinders Station i Melbourne, och utanför statsbiblioteket på Macquarie St. i Sydney står en staty av Flinders och ? inte att förglömma ? av Trim, hans katt. Den stackars Flinders upptäckte inte det som inte heller fanns att upptäcka, men kartlade dock den australiska kusten hela vägen runt kontinenten, något som skulle göra honom berömd. På vägen hem med sina kartor stannade han till vid Mauritius där han genast blev fängslad. Mauritius var franskt, och krig hade utbrutit mellan England och Frankrike. Det kostade Flinders sju år i fångenskap och hans hälsa. Flinders dog kort efter sin försenade ankomst till England år 1814.

Landet får namn
Upptäcktsresorna in i landet kom igång väldigt långsamt. Det var först 1813 ? 25 år efter grundandet av den första brittiska kolonin vid Sydney Cove ? som tre upptäcktsresande, Blaxland, Lawson och Wentworth, lyckades korsa Blue Mountains, bara 100 kilometer väster om Sydney. Namnen på dessa tre återfinns i dag i namn på olika småstäder häruppe. En annan tidig expedition drog söderut under ledning av Hume och han har gett namn till den stora väg som i dag förbinder Sydney och Melbourne. Bägge städerna är för övrigt uppkallade efter brittiska ministrar.

På andra ställen behöll man de aboriginska ortnamnen, ironiskt nog i samma andetag som man tog landet från aboriginerna. Wagga Wagga, Yarra-floden i Melbourne och Toowoomba i Queensland är exempel på aboriginska namn. Språkförbistringen mellan européer och aboriginer ledde ibland till komiska missförstånd. När en civiliserad britt till exempel hövligt frågade efter ställets namn, visade det sig långt senare att svaret inte var ett ortnamn utan i stället betydde ?jag förstår inte? på det lokala aboriginspråket.

Hopplös jakt på inländskt hav
Den viktigaste fasen i den australiska upptäcktsresandehistorien är perioden från 1820-talet och fram till omkring år 1850. Det var under den här perioden som försöket att hitta ett grönt och bördigt inre gjordes ? och misslyckades. Charles Sturts bedrifter illustrerar på ett lysande sätt det hopplösa projektet. Han kom till Sydney 1826 och lämnade besviken landet 1853 efter tre expeditioner ut i ödemarken. Australien var en fjärran belägen utpost, och erbjöd inga lysande karriärmöjligheter för officerare. Man kunde dock göra sitt imperiala mandomsprov i vildmarken och uppnå berömmelse om man bara blev den som öppnade landet för en storstilad kolonisering. Efter bara två år i Sydney drog Sturt därefter ut för att leta efter kontinentens gröna inre och dess inländska hav.

Första expeditionen tog honom till nuvarande Bourke i det nordvästra hörnet av New South Wales. (Bourke har för övrigt fått sitt namn efter guvernör Bourke precis som Bourke St. i Melbournes centrum.) Här gav han upp planerna på att fortsätta på grund av vattenbrist. Men han var dock övertygad om att havet låg därute. Vatten fann han i gengäld massor av på sin andra expedition till floden Murrumbidgee som redan hade upptäckts. Den floden följde han i hopp om att den skulle löpa ut i det förmodade inländska havet. Längre ner stötte han på en annan och större flod som fick namnet Murray, men den tog honom inte in i landet eftersom Murray utmynnar i sjön Alexandrina söder om Adelaide. Det kunde ha varit en viktig upptäckt, för då skulle man ju kunna nå landets sydöstra inre delar via den här floden. Men ännu en gång segrade den australiska naturen över de europeiska australiernas önskedrömmar. Man kan nämligen inte ta sig i båt från sjön ut i havet eftersom det ligger några sandbankar i vägen. För att kunna komma ut på öppet hav hade Sturt alltså varit tvungen att dra båten över dessa sandbankar.

Inte vatten utan öken
Sturts sista expedition gick direkt mot Australiens inre. På en ett och ett halvt år lång expedition begav han sig 1844 från Adelaide mot Australiens centrum med sina mannar, hästar och får ? och en båt att segla med på det inländska havet. Återigen ställdes Sturt inför den australiska naturens kalla fakta. Först strandade han några hundratals kilometer norr om Broken Hill i sex månader ? under den varmaste perioden ? medan expeditionen väntade på att regnet skulle bryta torkan. Därefter fortsatte man in i en tröstlös stenöken, i dag Sturt Stony Desert, varefter man nådde fram till Simpson Desert där uppemot 50 meter höga vandrande sanddyner ligger över hundratals kilometer ? och som faktiskt böljar likt ett inländskt hav av sand. Terrängen var helt oframkomlig och Sturt vände hemåt till Adelaide som en knäckt man ? på en bår spänd efter sin häst. Han levde sina sista 16 år i England, men förblev fram till sin död övertygad om att havet fanns därute ? om han bara hade fortsatt lite längre? Sturt har bland annat gett namn åt ett universitet, två blommor (Desert Pea och ökenrosen), och i Adelaide står en staty på Victoria Square där den stackars Sturt förgäves tittar efter det inländska hav som han aldrig fick uppleva.

Vi presenterar:
Lars Jensen är kulturforskare vid Roskilde Universitetscenter och har skrivit en doktorsavhandling om de australiska upptäcktsresandena. Han har flera gånger vistats i Australien som turist, student och forskare. Har skrivit ?Turen går til Australien? och varit rådgivare för ?Rejsen rundt i Australien?.

Lars Jensen har också gjort den danska översättningen av David Days: Claiming a Continent som tilldelades 1998 års facklitteraturpris i Australien. Den danska bearbetade och illustrerade översättningen, ?Australiens historie?, kommer ut i april (ca 400 sidor, illustrerad, rek. cirkapris 350 danska kronor).