Didjeridu – mer än en souvenir


Didjeridu – mer än en souvenir
Text & Foto: Lars Wallin

Få instrument är väl så förknippade med sitt ursprungsland som didjeridu är med Australien. Ett instrument som även är en mycket populär souvenir. Kanske har du en didjeridu som står och samlar damm där hemma? Hur spelar man egentligen på detta något primitiva instrument? Nu är det dags att bli expert! Instrumentets ursprungliga användningsområde är Arnhem Land och hos folken i dess närhet.

Jag tänkte på följande rader ge er grundläggande information och bakgrundshistorik om instrumentet samt en så kallad workshop i hur man spelar didjeridu.

För egen del provade jag för första gången på att spela didjeridu i Sydney i januari 1989. I samband med att jag köpte mitt första instrument i en butik i området The Rocks i Sydney gav butiksbiträdet mig några tips om hur man spelar samt skickade med ett litet instruktionshäfte. Jag gav min första konsert på ett vandrarhem i Surfers Paradise några dagar senare. Därefter har instrumentet följt mig som en kär gammal vän. Jag har spelat på allt från kungliga bröllop (Mary & Frederik i Danmark 2004) till öde barer i östeuropa. Jag har besökt de fyra stora mästarna i Arnhem Land, Yidaki virtuoserna Djalu Gurruwiwi och Milkay Munungurr samt Mago mästarna David Blanasi och Darryl Dikarrna Brown. Jag har även träffat innovatören Charlie McMahoon för att nämna några av dem som undervisat mig genom åren. Nu kanske någon undrar, Yidaki, Mago, didjeridu, stavas inte det didgeridoo? Stavningen spelar ingen roll, googlar du får du flest träffar på didgeridoo. Befinner du dig i Darwin möter du oftast stavningen Didjeridu och det är egentligen den officiella stavningen. Pratar du om traditionella instrument från Arnhem Land så är de vanligaste namnen Yidaki i östra Arnhem Land samt Mago i västra Arnhem Land.

Djalu Gurruwiwi
”På Goulburn Island finns en helig didjeridu, den innehåller krafter likt inget annat instrument. I nordöstra Arnhem Land där vi bor är Yidakins kraft blott en skugga av den som finns gömd i det heliga instrumentet på Goulburn Island”. Yidakimästare och traditionell övervakare av instrumentet från östra Arnhem Land

David Blanasi
”You knock knock that tree and cut it down!” Så utryckte sig den legendariska Magomästaren när jag bad honom förklara hur man tillverkar en didjeridu

Trevor A. Jones
”The didjeridu is a unique and astonishing achievement that deserves to be widely recognised and respected wherever artistic accomplishment is valued”. En av de första som på allvar studerade instrumentet och dess betydelse.

Mandawuy Yunupingu
”Cherish the sound, for it is the sound of Mother Earth”. Årets Australier 1999, och sångare i Yothu Yindi.

Ordet ”didjeridu” tros ursprungligen ha myntats av en vit man vid namn Herbert Basedown, och är helt enkelt en beskrivning av ljudet från en traditionell rytm i västra Arnhem Land, ”did-je-ridu”. Instrumentet nämns i ”The Australian National Dictionary 1919″, ”The Bulletin, 1924″ samt i artiklar av Basedown 1926.

De två vanligast förekommande traditionella aboriginska namnen för didjeridu är ”Yidaki” (östra Arnhem Land) och ”Mago” (västra Arnhem Land). Dessa båda instrument är anpassade till den spelstil som förekommer i respektive område och skiljer sig därför åt både vad gäller utseende och karaktär. I minst 2000 år har aboriginerna i Arnhem land och de närliggande områdena använt sig av instrumentet didjeridu. Kanske har de använt instrumentet ännu längre, i området finns ett stort antal klippmålningar och kvarlämningar som tyder på att Aboriginerna har funnits här i drygt 60 000 år. Den äldsta klippmålningen föreställande en didjeriduspelare är daterad till att vara ca 2000 år gammal, vilket är det äldsta beviset för bruket av instrumentet. I övriga Australien har de drygt 600 olika aboriginska folken/stammarna inte använt sig av instrumentet.

Djalu Gurruwiwi, stamäldste övervakare av instrumentet i östra Arnhem Land, berättar att det var deras förfader ”Ganbulapula” som en gång i tiden, vid platsen ”Gulkula” förde instrumentet till ”Gumatj” folket. Ljudet av ”Yidaki” och ”Bilma”, (slagpinnar) är rytmen och pulsen i historierna om våra ceremonier som länkar oss tillbaka till förfäderna.

En didjeridu är traditionellt tillverkad av en eukalyptusstam som blivit urholkad av termiter.
Att tillverka en didjeridu nuförtiden inleds vanligtvis med att man ger sig iväg ut i bushen i en 4hjuls driven Toyota, på grund av att de flesta träden som lämpar sig som instrument i närheten av byn redan är nedhuggna. Aboriginerna känner väl till sitt land och vet i vilka områden de ska leta. Efter att ha sett ut ett lämpligt träd skalar man oftast bort lite bark. Därefter knackar man med fingret på trädet för att höra hur stor ihålighet det har, och om det är idé att hugga ner det. De som är erfarna hör direkt hur stort hålet är bara genom att knacka på trädet. Efter det att man samlat på sig ett antal stockar så inleds arbetet med att tillverka instrumentet. Först skalar man bort barken, därefter brukar väggarna tunnas ut för att få ett starkare och klarare ljud. Nuförtiden används järnspett vars ena ände plattats till så att det liknar ett stämjärn för att holka ur insidan. Utsidan behandlas vanligtvis med slipmaskin. Innan man åker tillbaka till byn så brukar man leta reda på ett binäste för att få vax till munstyckena och för att täta eventuella sprickor som kan uppstå i instrumentet. De vilda bina saknar gadd, så det är ingen risk att man blir stucken när man hugger sig in i boet. Bivaxet kallas lokalt för ”Sugarbag” och är i färgen betydligt mörkare än det vi har i Europa

I norra Australien är allt på vår jord, enligt aboriginernas tro indelat i två så kallade ”Moietys” (hälfter), som kallas ”Dhuwa” och ”Yirritja”. Såväl människor som djur och natur tillhör antingen ”Dhuwa” eller ”Yirritja” och en av de absolut viktigaste beståndsdelarna i det aboriginska vardagslivet går ut på att skapa balans mellan dessa båda ”Moietys”. När balans råder mellan de båda hälfterna uppstår harmoni på jorden, och allt blir till ett.

Även konsten som pryder instrumenten skiljer sig åt. I öst målar man ofta linjer vid botten, mitten och toppen av instrumentet, linjerna symboliserar klanen man tillhör. Symboler och målningar med totemdjur och växter på instrumenten förekommer i både öst och väst. I väst är de så kallade ”Rarrk” målningarna vanligt förekommande. ”Rarrk” stilen, även kallad ”cross hatch” består av parallella linjer som bildar ett vackert rutmönster.
Färgen man använder skapas av ockra. Man mal stenar till grus mot marken, därefter blandar man gruset med vatten och stärkelse. Idag används trälim, förr i tiden kunde det vara äggula, koda eller liknande material från naturen. Penslar tillverkas av grässtrån där man skalar fram fibrerna i strået.

Så spelar du didjeridu
Vi delar upp de praktiska lektionerna i fyra delar. 1. Grundton 2. Ljudvariationer 3. Rösteffekter och 4. Cirkulationsandning.

1. Grundton
Slut tätt mellan mun och munstycke, känn efter där det känns bekvämast, själv föredrar jag att ha munstycket lite åt höger sida. Nu ska du blåsa mjukt men ändå distinkt i röret, läpparna ska vibrera. Tänk på hur det låter när barn leker med bilar ”brrr”, eller hur man stoppar en häst ”ptrrrrooo”. Pratar vi om bilar igen så tänk på en SAAB v4 och inte någon amerikanare. Låter man som en amerikanare (bil alltså) blir läpparna för slappa, för stort mellanrum mellan läpparna. Det krävs lite mer tryck ”brrr” precis som en SAAB v4 (lite ettrigare) Tänk på att inte blåsa för hårt, slappna av, det är mer press/tryck på luften som gäller än att blåsa hårt. Leta efter tonen. Prova även att blåsa (fast med tryck) så löst som möjligt och samtidigt behålla tonen.

2. Ljudvariation
Visst är det kul när man får ljud. Nu är det dags för nästa steg; hur man får de första variationerna av ljust respektive mörkt ljud. Flytta tungan inne i gommen och växla mellan de två positionerna i och o. Säg ”i” tyst för dig själv då märker du att tungan pressas upp i gommen. Släpp sedan ner tungan i neutralt läge, säg ”o” tyst för dig själv. Växla sedan mellan i – o – i -o. Låter betydligt krångligare än vad det är.

3. Rösteffekter
För att få ytterligare effekter ska du nu använda dig av rösten. Samtidigt som du har en ton så prova att härma något djur eller vad som helst i omgivningen. Vi kan börja med ett enkelt ”ko”, prova sedan två ”ko ko”. Du måste ta i ordentligt ända nere ifrån magen, diafragman, det krävs kraft för att få fram ljudet distinkt. Det kan vara lättare att prova utan instrument, ropa alltså med stängd mun, ko ko!
Genom att skapa flera korta ”ko” kan vi åstadkomma ett av de absolut vanligaste ljuden som man hör när det gäller didjeridu på moderna inspelningar; det är Kookaburrafågeln, vars läte påminner om någon som skrattar (kakakakikakaka). Samma regel gäller här; ta i ända nerifrån magen och skrik (sjung) kakakakakikaka i instrumentet.

4. Cirkulationsandning
Nu är det dags för den övning som brukar skapa störst förvirring hos alla blivande
didjeriduister; cirkulationsandningen.Förutsättningarna är följande; det är fysiskt omöjligt att blåsa och andas samtidigt, du läste rätt, det går inte. Det man då gör är att man med kindmusklerna pressar fram den luft som man sparat i kinderna samtidigt som man tar korta och distinkta andetag genom näsan. Blås först upp kinderna och tryck sedan ut
luften som finns i munnen med kindmusklerna, låt läpparna vibrera så ett
pruttljud uppstår ”ptrrr”. Upprepa övningen och prova samtidigt att försöka ta ett kort sniffandetag genom näsan samtidigt som du pressar ut luften med vibrerande
läppar. I början gäller det att ta korta och snabba sniffandetag genom näsan,
man gör ett kort och distinkt sniff samtidigt som man håller igång läppljudet
med hjälp av den luft som finns i kinderna. En bra övning är att fylla munnen
med vatten, pressa sedan ut vattnet i en smal stråle samtidigt som du andas
genom näsan. Börja med att bara pressa ut vattnet i en smal stråle. Prova
sedan att öka trycket så att strålen blir längre och kraftigare. Klarar du övningen och
lyckas ta ett enda andetag samtidigt som vattnet sprutar fram så bemästrar du cirkulationsandning. Öva nu cirkulationsandningen på ditt instrument. Tänk på att spela lugnt
och avslappnat, undvik rytmer och spela endast grundtonen. Starta tonen,
försök att fokusera på hur du pressade ut vatten/luft tidigare. Blås upp kinderna,
pressa fram lite luft och ta ett kort och distinkt sniffandetag genom
näsan samtidigt som du behåller trycket i kinderna. Det blir en viss skillnad
i ljudet i samband med andetaget, men det är helt naturligt, detta är något
man använder i rytmen senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: