Camping på riktigt – Aussiestyle

Text & Foto: Sanna Welinder

Vi ville ut och campa i bushen. Det var de sista dagarna tillsammans med våra vänner Esme och Brad. Brad är en riktig vildmarksmänniska. Han älskar naturliv, fiske och camping. Vi hade sett ut en plats på halvön Box Head, som ligger tio mil norr om Sydney i nationalparken Bouddi. Det är inte så långt utanför stan men vi hade bara några dagar på oss så det fick duga som vildmark. Brad och Esme tog hand om förberedelserna. Det skulle handlas massor av mat. Vi skulle ha med oss tält, sovsäckar, ficklampor, stolar, bord, skottkärra, stekpanna, kastruller, tallrikar och bestick. Brad tog med fiskespön och vi fyllde upp dunkar med vatten. Allt packades in på flaket till Brads enorma fyrhjulsdrivna pick up. Sedan åkte vi. Jag och Emil tog vår skruttiga minibuss och försökte hänga på terrängbilen så gott det gick.

På vägen började det regna. Inte så farligt först, men när vi kom fram hade det blivit värre. Det blåste och vi hörde på radion att de varnade för storm. Brad sa att det inte var någon fara, stormen skulle förmodligen missa oss. Jag kände mig inte helt övertygad, men nu var det bråttom att få upp tälten. Ingen av bilarna klarade av att köra hela vägen ner till platsen där vi skulle slå läger. Vi var tvungna att gå med packningen. Mycket fick plats i Brads skottkärra, resten av grejerna fick vi andra ta. Vinden ven och regnet piskade. Brad sköt den tunga skottkärran framför sig och gjorde allt han kunde för att den inte skulle tippa. Vi andra var överhängda med väskor, campingutrustning och fiskespön. Tjugo minuter senare var vi dyblöta av regn och svett men framme vid lägerplatsen. Det hade hunnit bli mörkt och det regnade fortfarande. Vi försökte spänna ut en presenning att slå upp tälten under. Det var kolsvart och det blåste. Vi var hungriga. Vinden tog tag i tälten och vi fick börja om flera gånger. Till slut kom allt på plats och i skydd under presenningen började vi laga vår första middag. Brad hade förbjudit oss att ta med gaskök. När man campar med australiensare ska mat lagas över öppen eld. Allt annat är fusk.

Nästa morgon vaknande vi upp till strålande solsken. Brad hade haft rätt, det blev ingen storm. Över lägerelden stekte vi ägg och bacon, värmde vita bönor och rostade bröd.

Vi hittade en stig som ledde till en öde strand. Det var vi fyra, havet och skogen. Här på stranden var vågorna öronbedövande. Uppe vid lägret hördes bara fågelkvitter.

Det tyngsta och värsta i utrustningen att släpa till lägerplatsen var Brads älskade ”camp oven”. En stor och tung gryta i gjutjärn. I rusket kvällen innan var det svårt att förstå varför den prompt skulle med. Det visade sig att den var bra att ha. I grytan ugnslagade vi stek, potatis och rotfrukter. I med kryddor, vitlök, kött och sötpotatis. Sedan fick den stå på glöden i en timme. Köttet var mört, perfekt genomstekt och det doftade av vitlök. Det var fantastiskt gott. Plötsligt satt en kookaburra på en gren några meter bort. Fågeln spanade på vår mat. Vi kastade några potatisbitar åt den. Av öl och mjöl bakade vi bröd. Degen fästes på pinnar som vi höll över elden. Vi åt det med smör och honung.

Vi kokade pasta och lagade köttfärssås över lägerelden. Vi stekte fisk och kött. Med vatten upp till knäna diskade vi tallrikar, bestick och glas i havet. På knakande grenar gick vi i skogen, duckade under spindelnät och letade ved. Vi klättrade över klippor och spanade efter bra ställen att fiska på. Med pannlampor på huvudet satt vi i lägret och spelade kortspel om kvällarna. I den kolsvarta natten tog vi stigen ner till stranden, tittade på stjärnorna och lyssnade på dånet från vågorna.

I fyra nätter sov vi i tälten. Vi lärde oss att om man ska campa som australiensare får man släpa på tung utrustning, mat och vatten. Kanske till och med i regn och blåst. Man får inte fuska med gaskök eller ha färdiglagad mat med sig. Vi lärde oss också att det är värt besväret.