På röda vägar genom Kimberleys – tolv raviner på fjorton dagar


På röda vägar genom Kimberleys – tolv raviner på fjorton dagar

Text & Foto: Theresia Höglund

Kimberleys, som ligger i nordvästra Australien, är ett fantastiskt område fullt av spektakulära naturupplevelser. Min guidebok beskrev det som ”en vild, magisk och farlig del av kontinenten som skrämmer fler än den lockar”. Samma guidebok beskrev dock australiensiska killar som chauvinistiska mansgrisar, så jag var beredd att ta den med en nypa salt. Därmed inte sagt att man inte behövde förbereda sig för att ge sig ut i vildmarken. Vi bunkrade upp med vattendunkar, reservhjul, extra bensintank och mängder av konserver. Sedan var vi och den fyrhjulsdrivna Land Rovern redo att lämna Darwin och bege oss mot sydväst på vår två veckor långa roadtrip.

Redan när vi kom en liten bit ifrån Darwin kändes vinden svalare, nästan kylig. Efter en hel dag i bilen övernattade vi sedan i den lilla hålan Top Springs. Det var redan mörkt när vi kom fram, så vi skippade tältet och lyxade till det med ett dubbelrum. Vi åt kvällsmat på puben och jag hade glädjen att för första gången uppleva de gröna grodornas fascination av att bosätta sig i toaletter. Trots att jag nu upplevt det flera gånger blir jag fortfarande lika fascinerad av att spola och plötsligt se en illgrön krabat plumsa ner i toalettstolen.

Första ravinen vid Halls Creek
Dagen efter fortsatte vi på dammiga grusvägar över gränsen till Western Australia. Planen var att köra mot Kununurra och sedan in på Gibb River Road – en 660 km lång grusväg mellan Kununurra och Derby, som tidigare har använts för transport av boskap, som var huvudmålet för resan. Dessvärre var vägen upp mot Kununurra avstängd så vi fick styra kosan mot Halls Creek istället. En extremt slingrig och guppig väg… inte så konstigt att vi inte såg någon mötande bil på hela eftermiddagen.
Strax före Halls Creek tog vi en paus från de guppiga vägarna och njöt en stund vid lilla Saw Tooth Gorge – en liten sjö inbäddad i lummig grönska och med röda klippor som speglade sig i vattnet. När vi satte oss igen i bilen upptäckte jag en liten spindel som bosatt sig strax bakom mitt nackstöd. Jag försökte intala mig att den var av en ofarlig sort och snart hade den skakats bort på de gropiga vägarna. När vi till slut kom fram till Halls Creek hade det redan börjat mörkna och vi satte upp tältet i skenet av ficklampan. Vi invigde det nya gasolköket och sedan fanns det inte så mycket annat att göra än att gå och lägga sig. Lite frustrerande att det var varmt som svensk sommar men började mörkna redan klockan fem.

Bungles Bungles i Purnululu National Park
Dessvärre lärde vi oss inte ut av det utan kom upp alldeles för sent nästa morgon då Purnululu National Park stod på programmet. Den första timmen längs med Great Northern Highway var asfalterad och fin, men sedan började 53 kilometer av gropar, stenar och snäva svängar. Jag började förstå varför vi tagit med två reservhjul istället för bara ett. Färden tog ett par timmar men kändes mer som sju svåra år. Trots det lyckades jag ändå nicka till några gånger på passagerarsätet i den gassande solen.
Purnululu National Park är känt för Bungles Bungles – en bergskedja med bikupeformade toppar av randig sandsten som mejslats ut av väder och vind under flera miljoner år. Efter att ha betalat $10 i besöksavgift vid Park Office begav vi oss mot Piccaninny Creek. Vi valde bort den åtta timmar långa hiken, utan tog istället en timmes promenad mot Cathedral Gorge. På vägen dit passerade vi flera små vattendrag. Med den klarblå himlen och de randiga röda bergen som speglade sig i vattnet var det så vackert att man nästan blev gråtfärdig. När vi kom fram till Cathedral Gorge möttes vi av en stor sal inne i berget. Solen sken ner på sjön innanför och fick de röda bergen att lysa. Det var lätt att förstå varifrån ravinen fått sitt namn. Fantastiskt vackert!

Efter lite kex med tonfisk på en skuggig bänk var vi sedan redo att ta oss an nästa naturupplevelse. En promenad i en gammal flodfåra full av välformade, men vingliga stenar, ledde oss genom en riktig oas full av palmer och sedan till en passage rätt in i berget som blev allt smalare och mörkare innan det slutligen tog helt stopp. Vi hade nått hjärtat av Echidna Chasm. Vi försökte skynda på hela dagen, men trots det hann vi inte ut från den gropiga vägen innan det blev mörkt. Varje grop kändes ännu tydligare i mörkret och det blev en långsam och försiktig färd tillbaka till tältet i Halls Creek. Rundtursbussarna som passerade oss verkade dock inte oroa sig över vägens kvalitet utan de gasade på rejält.

Wolfe Creek Meteorite Crater
Visa av gårdagens erfarenhet åkte vi mot Wolfe Creek Meteorite Crater redan strax efter sex på morgonen nästa dag. Framåt nio var vi framme vid den 60 meter djupa kratern, som bildades av en fallande meteorit för cirka 300 000 år sedan. På den lilla parkeringen stod redan två bilar – vilken rusningstrafik. Allt är relativt i outbacken! Trots läget mitt ute i ingenstans fanns där en toalett i form av ett litet plåtskjul. En brant, liten stig ledde upp mot kratern och sedan ner över dess kant. Därnere var lummigt och grönt med buskar och träd, dock helt andra sorters växtlighet än utanför kratern. Någon hade roat sig med att skriva repliker från skräckfilmen med samma namn i den grå sanden. Efter detta äventyr passade det bra med lite lunch. Vattnet i dunken på flaket var fortfarande kallt efter den kyliga natten och svalkade skönt. Konstigt att det var sådan skillnad i temperatur mellan natt och dag. På menyn stod en konservburk med pasta – soluppvärmd på bilens flak.
Efter lunch styrde vi ännu en gång kosan tillbaka till Halls Creek där vi passade på att slappa lite på campingplatsen. Framåt eftermiddagen gick vi in till ”stan” för att använda internet och kika på utbudet av affärer: en slaktare, en mataffär och en mack. Det blev en kort shoppingtur. Istället fotograferade vi statyn av Russian Jack – en guldgrävare som under 1880-talet drog sin sjuke vän på en skottkärra 300 kilometer till närmaste sjukhus.

Lyxigt i Fitzroy Crossing
Dagen därefter var det dags att ta ner tältet och lämna Halls Creek. En bit utanför staden stannade vi för att kika på dess version av kinesiska muren – en bergsformation som påminner om den kända muren ur vissa vinklar. På eftermiddagen kom vi fram till Fitzroy Crossing och hann göra ett besök vid ”lågnivå-bron” från 1935. När den blev översvämmad under regnperioden fick folk snällt vänta i Fitzroy Crossing (och dricka öl på puben). Märkligt att se en bro som är i jämnhöjd med vattennivån i floden. År 1974 byggdes dock en högre bro.
Vi åkte över den låga bron några gånger och valde sedan en av campingplatserna. Vi lyckades välja den lyxigare av dem. Duscharna var varma.Vi placerade tältet framför en bänk så att vi hade någonstans att sitta och framför en strålkastarlampa så att vi kunde vara uppe efter klockan 18 då mörkret tagit över. På morgonen köpte vi den 180-sidiga (fyra dagar gamla) lördagstidningen (de är tydligen lite sena med leveranserna i outbacken) och läste på bänken i den värmande morgonsolen. Frukostburken med vita bönor fick sällskap av en härlig kopp kaffe tack vare att campingen hade vattenkokare. Lyx, lyx, lyx. Som sagt, allt är relativt i outbacken. 🙂

En välförtjänt paus i Derby
När solen började bli alltför varm att sitta och mysa i, lämnade vi Fitzroy Crossing och körde mot Derby. Efter en hel vecka med långa dagar på vägarna ville Thane ta en paus från förarsätet, så vi besökte Derby Visitor Centre och bokade in två ordnade rundturer för de kommande dagarna. Orten är omgiven av så kallade ”mud flats” – vidsträckta fält med lera, och är känd som platsen med den största skillnaden mellan hög- och lågvatten i Australien – över 11 meter. Centrum består av en extremt bred gata som är kantad av boabträd – en kvarleva från förr i tiden då kamelkaravaner med handelsvaror tog sig till och från hamnen. Idag är det dock ett rätt sömnigt litet ställe med ungefär 3000 invånare.
Vi hann precis sätta upp tältet på campingplatsen innan det var dags att skynda ner till kajen för att njuta av solnedgången. Därefter passade vi på att äta födelsedagsmiddag tre dagar för tidigt på Wharf Restaurant med utsikt mot skymningen, båtar och hoppfulla fiskare i campingstolar på kajen. Lite festligare än att dela på en konservburk i vildmarken.
Flygtur till de horisontella vattenfallen

Efter lunch nästa dag begav vi oss till Derbys flygplats för att flyga norrut utmed kusten. Vi flög över sanddyner, skogar, turkost hav med pärlodlingar för att till slut landa på vattnet bredvid två horisontella vattenfall. De har skapats av tidvattnet och miljontals liter vatten passerar per sekund. Vattenfallen har beskrivits av David Attenborough som några av de största naturliga underverken i världen. Deras kraft och hastighet varierar dock under dygnet, och vi hade turen att tajma en tidpunkt då det var säkert att åka jetboat igenom det stora av dem. Det killade dock ganska rejält i magen då avståndet mellan de två klipporna som vattenfallet rusar fram igenom bara är 20 meter, och vi körde både mot och med strömmen. En riktigt häftig upplevelse! Efter den adrenalinkicken tog vi en fika ombord på en större båt och flög sedan hem igen i kvällssolen mot Derby. Det var väl värt de $399 som det kostade per person. Till middag åt vi ”the best pizzas in the west” – åtminstone stod det så på skylten utanför och vi kunde inte låta bli att undersöka om det stämde. Nja, men de två katterna, som vi slumpmässigt namngav till Bob & Tom, som bodde inne på restaurangen verkade nöjda med att knapra i sig resterna.
På morgonen innan nästa dags rundtur hann vi med ett besök vid Myalls Bore från 1912 – en 120 meter lång gammal vattenränna där boskapen fick dricka på sin väg till hamnen i Derby, och det tusenåriga Boab Prison Tree. Ett enormt träd med en diameter på fjorton meter, som förr i tiden användes som tillfällig övernattning för de fångar som transporterades till Derby. Enligt aboriginsk mytologi var boabträdet väldigt arrogant och skröt ofta om hur stort och vackert det var. Till slut tröttnade gudarna och drog upp trädet med rötterna och stack ner det igen i jorden uppochner. Det är lätt att förstå varifrån den historien har kommit, med tanke på att boabträdets grenar mer liknar rötter.

Mot Windjana Gorge och Tunnel Creek
Därefter blev vi upphämtade av en pratsam guide med mustasch och för små shorts och åkte buss inåt landet mot Windjana Gorge. Ravinen var förr i tiden (närmare bestämt för 380 miljoner år sedan) ett barriärrev vid havet och dess kalkstensklippor är fulla av fossiler. Vi tog en promenad i ravinen. I vattenbrynet, bara några meter ifrån oss, låg krokodiler och vilade sig i solskenet. Enligt guiden var de sötvattenskrokodiler och ofarliga, men jag skyndade ändå på stegen lite… man vet ju aldrig.
Efter en lunch i form av olika sallader fortsatte sedan bussen mot Tunnel Creek. Vi gick in i den långa tunneln som floden grävt ut genom bergskedjan Napier Range och klafsade runt bland meterhögt vatten i skenet av några spridda ficklampor. Det kyliga vattnet tog sig snabbt igenom joggingskorna och jag ångrade lite att jag inte köpt ett par plastsandaler eller liknande. En egen ficklampa hade också varit käckt. Det gällde att hålla sig ganska tysta för att inte skrämma upp fladdermössen som bodde i grottan. I vattnet fanns ålar och enligt guideboken kunde där även finnas krokodiler. Som tur var läste jag inte det förrän efteråt. 750 meter senare kom vi ut i dagsljuset igen efter en spännande vandring i mörkret. Vi gjorde ett litet stopp vid en ruin efter en polisstation för att ta en eftermiddagsfika, och sedan gick färden tillbaks till Derby.

Dags för Gibb River Road
Efter en sista natt var det sedan dags köra ut på Gibb River Road – resans huvudmål. Med tanke på alla souvenir-stickers med ”I survived Gibb River Road” måste jag erkänna att det var lite med hjärtat i halsgropen som vi lämnade Derby och civilisationen. Det visade sig dock vara en betydligt bättre väg än vi hade förväntat oss. Visserligen grusväg, men tvåfilig. Redan efter någon timme var dock det mesta av packningen på flaket ingrodd i röd sand. Landskapet var dock inte bara röd sand utan skiftade väldigt utmed vägen. Klippor, berg, dalar, kullar, skog och stäpp.
Vackra upplevelser och en gnutta solsting

Efter en stund var vi framme vid vägens första ravin – Lennard Gorge. Trots att det var högsäsong i Kimberleys var parkeringsplatsen öde förutom en sandig jeep. Vi fyllde på vattenflaskorna, smörjde in oss med ett extra lager sololja och vandrade sedan iväg över stock och sten. Den lilla stigen slingrade sig upp för en brant slänt med stickigt spinifix-gräs som letade sig in i sandalerna. Solen gassade. Den vackra synen som mötte oss bakom krönet var dock väl värd den heta promenaden. Vattnet låg spegelblankt mellan de vidsträckta röda klipporna och ett vattenfall hördes porla. Otroligt vackert! Dessvärre var värmen lite väl överväldigande för mig så jag fick ta det extremt lugnt på vägen tillbaka. Orkade inte ens bära min kamera. Jag vilade en stund i skuggan av bilen medan vi åt några lunchkex, innan det var dags att köra vidare.

Dags att snorkla – bilen alltså
Strax efter första ravinen närmade vi oss sedan ett stort vattendrag tvärs över vägen, kanske femton meter brett. Landrovern stånkade dock vidare. Radion hackade lite när vi dunsade mot stenarna på flodens botten. Reflexmässigt greppade jag tag i ryggsäcken, kartan och paketet med kex som låg vid mina fötter. Jag hade aldrig åkt bil genom en flod förut så jag var lite skeptisk. Vattnet var ändå säkert över en meter djupt. Bilen var dock utrustad med snorkel och förutom lite skvalpande märktes det knappt att vi körde i vatten istället för på land. Lite av den röda sanden som täckte bilen sköljdes bort. Som tur var såg jag krokodilvarningsskylten först efter vi har kört upp på land igen. Det första vattendraget var avklarat!
Efter en liten omväg och ett kort bensinstop vid Imintji Store, började det skymma så vi körde mot närmaste ”bush camp” som visade sig vara Silent Grove Campground. Trots att vi var ute i ödemarken hade campingen både rinnande vatten och utedass. Vi satte upp tältet och lagade sedan middag på gasolköket. När vi hade ätit klart hade solen gått ner och himlen var stjärnklar.

Ny dag och nya raviner
På morgonen väcktes vi av tjattrande kakaduor som hade morgonmöte ovanför vårt tält. Solen strålade och inte ett moln syntes till. Dags för en ny dag i australiensiska vildmarken! En kort bit från campingen låg den vackra Bell Gorge. Här var det stora klippor, en flod som liksom hade gröpt ur berget och ett stort vattenfall. Lika folktomt där, med bara tre andra bilar. Sedan gjorde vi ett andra besök i Imintji Store för att köpa lite glass, chips och godis. En stund senare svängde vi av på avtagsvägen mot Mornington Wilderness Camp. Man var tvungen att anropa dem med radio och förvarna dem om sitt besök innan man körde ut på vägen. Nästan tio mil senare betalade vi sedan en parkavgift och checkade in på campingen. Efter tältresningen körde vi mot Sir John Gorge – den sjätte ravinen på resan. Jag såg ingen krokodilskylt så jag passade på att ta ett svalkande dopp. Dock ett rätt kort sådant, man vet ju aldrig.
Vi hann med ytterligare en ravin innan solen gick ner – Diamond Gorge. Den låg inte lika långt från parkeringen som de andra vi besökt, men dessvärre gick solen ner åt samma håll som ravinen så fotona på den mäktiga och vidsträckta ravinen blev i motljus. När vi kom tillbaka till tältet trevade jag mig bort i mörkret för att hitta skjulet med duschen. Det gällde att duscha medan man fortfarande var varm efter dagen och innan nattkylan slagit till. Jag lyste med ficklampan tillräckligt för att se schampoflaskan men försökte undvika att titta för noggrant på vad det kunde tänkas finnas för kryp på väggarna. Egentligen hade Mornington Wilderness Camp elektricitet och lampor vid duscharna, men dessvärre var det för tillfället något fel på solpanelerna.

Grönskande oas med vattenfall
Dagen efter fortsatte vi på de dammiga vägarna mot Galvans Gorge. Jag kan erkänna att vi vid det här laget var lite trötta på raviner. Den här var dock totalt olik de vi hade sett tidigare. Vi följde en liten porlande bäck och kom sedan fram till en grönskande oas med ett litet vattenfall. Bikinin var dessvärre inte med så endast fötterna fick bada. Sedan var det dags för lunch. Vi skippade kexen i bilen och åt istället en riktig lunch på Mt Barnett Roadhouse. Här köpte vi även tillstånd för att åka in och titta på Manning Gorge & Falls strax bredvid, samt plats på campingen.
Mt Barnett Roadhouse Campsite var en grönskande liten camping precis vid floden. Som ett litet paradis med sandbankar, palmer och klart vatten. Eftersom klockan bara var strax efter ett passade vi på att vandra till Manning Gorge. Ett litet äventyr eftersom det innebar att simma över floden. Campingen tillhandahöll frigolitlådor som man kunde frakta sina kläder och annat i. Jag var lite orolig för kameran men både vi och kameran kom över till andra sidan helskinnade och vattnet var kallt och svalkande! Efter floden följde en timmes promenad genom stickiga grästuvor och över stock och sten till Manning Falls. Vi tog ett dopp vid det brusande vattenfallet innan det var dags att vandra tillbaks igen. Som tur var låg det en frigolitlåda och väntade på oss vid strandkanten, så vi kom lyckligt och väl över till andra sidan igen.

Det regnar aldrig i Kimberleys i juni?
Nästa dag väcktes vi konstigt nog av något blött från himlen som droppade på tältduken – regn! Detta trots att junivädret i Kimberleys enligt turisthemsidorna skulle vara: ”Fine. Clear blue skies day after day are guaranteed.” Efter en lyxfrukost på Mt Barnett Roadhouse – toast och kaffe istället för den sedvanliga konservburken med bönor – körde vi vidare på en väldigt slingrig och gropig väg till Barnett River Gorge. Den var inte riktigt lika tydligt utmärkt som de andra ravinerna, så vi velade runt i duggregnet en stund innan vi hittade den. Det blev en hastig titt för duggregnet gick över i spöregn så vi fick rusa tillbaka till bilen. Ravinen hade inte direkt varit värd att bli dyngsur för men det kunde vi ju inte veta innan. Det var ju i alla fall ingen risk för värmeslag. Med tanke på hur fort vägen framför oss blev översvämmad, var vi glada över att vi nu nått slutet på vår färd på Gibb River Road. Var visserligen 400 kilometer kvar men det fanns inga raviner kvar på vår lista, och det gick rätt snabbt att köra. Framåt eftermiddagen var vi framme i Wyndham.

En natt i riktig säng i Wyndham
Kanske ser Wyndham mer inbjudande ut i solsken, men i det grå regnrusket såg den lilla hålan rätt tragisk ut. Nästan komiskt att dess slogan är ”See it to believe it”. Det kändes inte så lockande att försöka sätta upp det dyngsura tältet utan vi åkte till Gulf Breeze Guesthouse som vi läst om i guideboken. Huset såg ut att ha varit vackert en gång i tiden med stor veranda runtomkring, men nu såg det skamfilat och nästan övergivet ut. Precis när vi var på väg att vända kom en liten tant ut och undrade vad vi sökte. Ett rum? Hon höll händerna för ansiktet, nästan som om hon grät, och sedan fick vi välja bland tre identiska rum. 45 dollar skulle det kosta mumlade hon, 5 dollar mindre än vad det stod i den fem år gamla guideboken. men så gav hon oss plötsligt rabatt och sänkte ner till $37. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite sorgsen och hoppades att turisterna en dag skulle återvända till Wyndham och den lilla tantens guesthouse. Efter en middag på den lokala ”tucker”-bussen inne i Wyndhams centrum (fem affärer på en liten rad) somnade vi gott i vårt rum – härligt med riktiga sängar efter dagarna i tält.
På morgonen hittade vi ett mysigt kafé i centrum. Det gömde sig dock i ett plåtskjul med galler för fönster och dörrar. Här fanns en uppsjö av bakverk och pajer och inte minst nybryggt kaffe – perfekt för frukost. Vi hittade även en liten affär vid hamnen som sålde second-hand-grejer, vykort och mineraler. Kvinnan bakom disken fick höra att jag var från Sverige och tyckte då att jag borde vara van vid det regniga vädret. Enligt henne hade det inte regnat där i juni sedan början av 1900-talet.
Efter att ha fotograferat Wyndhams sevärdheter – en enorm krokodil, några aboriginstatyter och en gammal kyrkogård – lämnade vi sedan det sorgliga stället åt sitt öde och fortsatte de tio milen mot Kununurra. På vägen stannade vi vid The Grotto, där man följde cementtrappor ner för branta klippor till en naturlig pool. Trots skyfallet den senaste dagen var dess vattenfall mer likt en strilande liten vattenstråle.

Köldknäpp i Kununurra
Kununurra var betydligt större än Wyndham. Det visade sig dock vara svårt att hitta boende eftersom regnet hade gjort att en hel drös med turister fått avstyra sina Gibb River Road-resor och nu istället var strandade i Kununurra. De flesta hade ju dessutom, precis som vi, lagt ner tältandet. På turistbyrån satt lappar om att flera raviner och småvägar nu var avstängda. Till slut fick vi tag på ett familjerum på ett vandrarhem och kunde sedan utforska några av Kununurras sevärdheter. Vi besökte Top Rockz Gallery – ett galleri med märkliga randiga stenar och passade på att provsmaka några lokala delikatesser: frukter från boabträdet på en fruktfarm, och rom på Ord River Rum Hoochery Distillery. Inne i stan hade de lokala klädaffärerna börjat göra reklam för jackor, koftor och filtar med stora plakat. Jag tyckte att temperaturen hade blivit rätt behaglig efter flera heta veckor, medan resten av människorna i Kununurra verkade springa runt och köpa ytterplagg i den 18-gradiga ”kylan”. Till kvällsmat blev det kinamat – ett tydligt tecken på att dagarna i outbacken nu var över.

Efter ett kort stopp vid den konstgjorda dammen Lake Argyle lämnade vi sedan Western Australia. Vi förlorade en och en halvtimme i tidsskillnad när vi åkte in i Northern Territory, men vann det i dagsljus eftersom solen var uppe längre. Det var dock fortfarande igenmulet när vi kom fram till Katherine och tog en båttur i Katherine Gorge. Det blev sista ravinen på resan, nog tur eftersom vi var rätt ”gorged out”. Efter ett litet stopp vid Adelaide River för ”chips & barra” återvände vi till Darwin för att minnas fjorton trevliga dagar på vägarna och skaka det röda dammet ur packningen.

………….
För den som funderar på att åka till Kimberleys är sajten http://www.kimberleyaustralia.com/ en riktigt bra början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: