Att köra bil på Nya Zeeland
Man kan välja många olika sätt att förflytta sig efter ankomsten till Nya Zeeland. Vi valde att hyra bil och att inte boka logi i förväg. Vi ville nämligen ha friheten att stanna på de platser vi tyckte om och fortsätta att resa om vädret eller andra omständigheter var ogynnsamma.

Knackig start
Efter ankomsten till Auckland hyrde vi en automatväxlad Ford Focus. Jag hade önskat en hyrbil med manuell växellåda, men någon sådan fanns tyvärr inte. Eftersom jag inte hade kört med automatlåda på länge, började bilkörningen med några rundor på flygplatsens parkering. Det gick lite knackigt, men efter ett par rundor styrdes ratten mot Aucklands centrum. Under hela flygresan förberedde jag mig mentalt på att köra på vänster sida. Detta påmindes man också om med en liten skylt på instrumentbrädan. Värre var det att hålla koll på körriktningsvisaren och spaken för till vindrutetorkarna, som alltså är på ”fel” sida. Det tog några dagar innan den nya rutinen satt där vid, i god tid, planerade körriktningsförändringar. Däremot hände det till och med sista dagen att jag automatiskt satte på vindrutetorkaren då jag hastigt skulle göra en sväng.

Officiella regler
På vilket sätt skiljer sig då bilkörning i Nya Zeeland från Sverige? För det första gäller självklart att man måste ha med sig ett giltigt körkort. Om detta inte är på engelska, skall man ha ett korrekt översatt dokument utställt av en officiell myndighet såsom ambassad eller konsulat. Man kör alltså på vänster sida av vägen, ger företräde åt alla fordon som inte svänger vid korsningar och får inte prata i mobiltelefon då man kör. Den högsta tillåtna hastigheten är 100 km/timme och detta gäller även generellt på motorvägar. Intressant är att cyklister har samma rätt som bilförare. Det innebär att man som bilist skall sakta ned farten och passera cyklisten med minst 1,5 meters marginal.

Bilkörning på Nordön
Generellt består vägnätet i Nya Zeeland av enfiliga vägar med omkörningsfiler med jämna mellanrum. En gul heldragen linje i mitten av vägen markerar att det är alltför riskabelt att göra omkörningar. Många vägar har bara enfiliga broar, som endast kan passeras av en bil i taget. Av skyltningen frangår dock mycket tydligt vem det är som har förkörsrätt.

Med allt detta i åtanke startade vi färden mot Nordöns nordligaste udde Cape Reinga. Redan någon mil utanför Auckland såg vi en skylt om vägtull, men vi passerade aldrig någon betalstation. Inte förrän några dagar senare, då vi hade internetkontakt, upptäckte vi ett mejl som uppmanade oss att betala fyra nyzeeländska dollar (cirka 21 kronor) inom ett visst antal dagar för att slippa böter. Det gjorde vi ögonblickligen. Ju längre norrut vi kom, desto glesare blev trafiken samtidigt som hjälpsamheten ökade. Vi hade stannat någonstans i ödemarken för att dricka lite termoskaffe då en mötande bilist stannade och frågade om vi behövde hjälp. Det var en snygg gest! Vägarna är smala, mycket kuperade och med snäva kurvor. Före snäva kurvor anges alltid på en skylt vilken hastighet som rekommenderas. Det var inte ovanligt att det stod 25, vilket innebär en hastighet av 25 km/timme. Den subjektiva känslan var att vägarna är smalare än svensk standard, men det är förmodligen bara inbillning och ett resultat av ovanan att köra på vänster sida. Överlag fungerar trafikrytm bra. Inga vansinnesomkörningar, inga blinkningar med helljuset och så gott som inga tutningar, utom i storstadsområden.

Från riskoja till slott
Efter 438 kilometers körning var det dags att hitta ett övernattningsställe. Det blev en campingstuga i Houhora Heads, beläget vid ett vattendrag i ett oerhört vackert landskap. Stugan var mycket liten och enkelt inredd – två våningssängar i stål och en stol. Det gick på 100 dollar. Dagen därpå fortsatte vi till Cape Reinga och sedan sörut igen. Vid halv åtta-tiden, efter 530 kilometers körning, var det dags att hitta någonstans att sova. Vi såg en skylt till Hillside Hotel och svängde av huvudvägen in på en smal och gropig grusväg. Efter tre kilometer och brant stigning kom vi fram till ett riktigt slott. En magnifik, men öde byggnad. Vi var de enda gästerna. Rummet som vi fick var gigantiskt stort, två dubbelsängar, matsalsavdelning, TV med soffgrupp, köksalkov och två badrum. Och allt detta för 119 dollar!

Bensinstrul
På väg till Cape Reinga försökte vi tanka på några ställen. De få bensinmackar som vi passerade var stängda och då vi skulle vända söderut igen frågade vi var vi kunde tanka. Det visade sig vara på en ort dit vår bensin inte skulle räcka. Vi fick uppmaningen att stanna vid någon affär och fråga om någon hade en reservdunk. När vi kom till den första byn stannade vi och frågade efter en reservdunk med bensin. Alla skakade på huvudet, så det var bara att fortsätta. Samma sak i nästa by efter flera mil. Bensinmätaren visade att det bara var lite bensin kvar i tanken och plötsligt gick den ned i noll. Vi ville inte råka ut för bensinstopp i en snäv kurva någonstans i obygden, så när vi kom till en stuga stannade jag, ringde på dörren och frågade om de hade en dunk med bensin. Jodå, och dagen var räddad. Vilken otrolig lyckokänsla man kan få för en så banal sak!

Kostnader
Efter sex dagars bilkörning på Nordön återlämnade vi bilen i Wellington. Totalt blev det nästan 1 900 km på vägarna i Nya Zeeland. Hyrbilen kostade 2 854 kronor och bensinen cirka två dollar (ungefär 11 kronor) per liter. Vi var fyra personer i bilen, kunde stanna var vi ville och hur länge vi ville, så för oss passade bilkörning i Nya Zeeland perfekt.

Taxt & Foto: Erwin Apitzsch

Faktaruta
NZ Transport Agency Transport Registry Centre
http://www.nzta.govt.nz (motor vehicle registrations)
info@nzta.govt.nz Fax: + 64 6 953 6406