På ett melonfält i Bundaberg
Text & Foto: Josephine Garmelius

Solen bränner mot min nacke och det är minst 35 grader i skuggan. Min rygg smärtar vid varje rörelse och svetten rinner, vilket resulterar i att solkrämen tränger in i ögonen och börjar svida. Jag blundar och har världens störta leende på läpparna. Jag befinner mig mitt ute på ett melonfält i Bundaberg i Australien.
Jag bestämde mig tidigt i livet att efter skolan skulle jag åka till Australien. Det var så självklart att besöka detta fascinerande land och den 3 september 2009 lämnade jag och min bästa vän Sverige för att landa i Brisbane. Vi hade kämpat på diverse jobb hemma för att spara till resan men vi ville också prova det australiensiska arbetslivet och anlände därför med ett Working Holiday viuma. CV:t översattes till engelska och vi fick ansöka om ett skattenummer via internet. Under tiden vi väntade lärde vi känna Brisbane. Vi sökte otroligt många jobb och träffade människor från världens alla hörn på det hostel som vi snart började kalla – vårt hem. Att få jobb visade sig vara svårare än vi trodde. En dag träffade vi en kille på vårt hostel. Han var från England och hade precis återvänt från Bundaberg och fruktplockning. Han berättade att Bundaberg var en liten stad norr om Brisbane dit Back Packers tog sig för att plocka frukt och grönsaker för att finansiera sitt fortsatta resande. Han beskrev stämningen där som ”en stor familj” och fast det var tungt arbete lät det riktigt roligt. Min kompis och jag är inte rädda för hårt arbete och vi ville tjäna pengar. Hur många gånger i livet kommer vi att plocka frukt i Australien? Inte svårt att veta svaret på den frågan. Snabbt bokades tåg från Brisbane till Bundaberg. Från den nyfunna tryggheten i stan till det okända och tuffa livet på landet.

Workers and Divers hette det hostel vi nu skulle komma att bo på i två månader. Det bestod av en huvudbyggnad med kök, vardagsrum och sovrum. I det huset fanns också en reception där de försökte hjälpa oss med allt som tänkas kan men huvudsakligen att hitta arbete. Mitt emot huvudbyggnaden låg också ett kedjehus med fyra ingångar till små lägenheter där det rymdes åtta personer och i ett av dem hamnade jag och min kompis. Livet i Bundaberg visade sig vara väldigt enkelt. Man får snabbt en vardagsrutin som man bara accepterar. Varje eftermiddag runt fem ropar receptionisten ut i högtalaren ”Jobblistan är nu uppe”! Då lämnar alla sina rum och springer ut till en stor tavla där man letar upp sitt namn. Där står farmens namn, vilken frukt/grönsak de odlar, vilken tid man skall åka på morgonen och vad man ska ha med sig. På kvällen lagade vi mat med rumskompisar, tittade på tv eller satt ute på verandan och pratade med grannarna.

Det finns väldigt många farmer i och omkring Bundaberg. Många livnär sig på export av frukt och grönsaker. Jag fick testa ganska många farmer och har speciella minnen från alla av dem. Mitt första jobb var att plocka bort toppen på chilifrukter. Det var nödvändigt för att chilin skulle användas som ingrediens i färdiga rätter. Jag stod i en jättestor industribyggnad mellan klockan 22:00 och 06:00 på morgonen. Efter det kunde jag knappt röra min högra tumme.

Efter det hamnade jag på en farm där man odlade ekologisk majs. Majsplantor är väldigt höga och har väldigt vassa blad, så vi var tvungna att ha heltäckande kläder på oss. Det var insekter överallt och väl långt inne på fältet såg man vare sig ut eller in, man såg bara majs. Att få äta ekologisk majs direkt från plantan till lunch var plåster på såren.
Därefter hamnade jag på farmen där jag arbetade längst. En farm som odlade cantaloupe meloner. När man plockar meloner går man efter en traktor som har två utfällda armar med ett rullband där man lägger melonerna. Melonerna rullar vidare mot ett slags trappa för att sedan hamna i en stor låda. När lådan är full kommer en lastbil och tömmer och så fyller man på igen. Det låter väldigt enkelt men är fruktansvärt jobbigt att konstant gå med böjd rygg. Eftersom jag har så små händer kunde jag bara få upp en melon i taget, vilket innebar att jag fick vara dubbelt så snabb. Dessutom gassar solen under hela arbetsdagen som ibland kunde vara tio timmar lång. Om det inte var nog så hade mannen som körde traktorn en tendens att somna vid ratten. Det skedde aldrig en olycka men det där traktorhjulet kom skrämmande nära mig några gånger för mycket.

Mitt sista uppdrag var på en farm som odlade sötpotatis. Bonden var ökänd för att vara väldigt hård och inte rädd för att sparka dem som inte höll måttet. Vi skulle paketera sötpotatis men även plantera dem. När man planterar sötpotatis sitter man på varsin stol bakom en traktor. Man skall då ta plantor som man har framför dig och sätta ner dem i hål i jorden, gärna så rakt som möjligt. En dag regnade det så fruktansvärt mycket att det var omöjligt att se hålen. Det blev snabbt kylig,t speciellt iklädd shorts och linne. Bonden själv gick omkring barfota i lugn takt, skrattade och sade ”vi åker inte hem förrän jag är kall och blöt”.

Så varför är det så många ungdomar som reser till Australien och kan tänka sig jobba på farmerna? Kan det vara för att man får visum för två år (annars max 1 år) genom att jobba på en farm eller inom industrin i minst 88 dagar. Det är också lätt att spara eftersom det inte finns så mycket att spendera sina pengar på. Jag tror också att man gör det för erfarenheten. Jag kommer aldrig att glömma mina månader i Bundaberg.