Dykning på Nya Zeeland

Dykning på Nya Zeeland
Text & Foto: Claes Lindberg

Ända sedan vi besökte Australien och Tasmanien för drygt 10 år sedan har jag och min fru Ulla-Britt pratat om att resa till Nya Zeeland. Att få uppleva Nya Zeelands fantastiska natur har stått högt på önskelistan, men resplanerna har hela tiden fått stå tillbaka för andra destinationer. Det som gjorde att vi äntligen kom iväg under februari-mars 2012 var berättelserna som vår son Olof och hans fru Louise kom tillbaka med efter att ha kört runt Nord- och Sydön med husbil för några år sedan. Deras beskrivning av dramatiska berg och fjordar, frodiga regnskogar och trevliga människor gjorde ett starkt intryck. Olof, som är dykinstruktör och hängiven sportdykare, hade naturligtvis också passat på att dyka på några väl valda platser. Eftersom jag också gillar att dyka, tog jag därför med mig Olofs tips om bra dykplatser till Nya Zeeland.

Vår resplan var följande: avresa den 10 februari till Christchurch, hyrbil runt Sydön med övernattning på B&B eller motell under drygt två veckor, färja från Picton till Wellington den 27 februari, ny hyrbil runt Nordön under drygt två veckor och hemresa från Auckland den 15 mars. Genom att lägga resan under februari-mars hoppades vi undvika den värsta turistrushen men ändå ha kvar lite skön sensommarvärme i luft och vatten. Vi förbokade bara motellet i Christchurch första natten och ville sedan vara fria att köra så långa eller korta dagsetapper vi kände för och ta övernattningarna där det passade. Efter en resa Lund-Köpenhamn-London-Bangkok-Sidney-Christchurch, som från dörr till dörr tog 38 timmar, kunde vi checka in på vårt motell. Vi hade lyckats sova en del under flygresan, så vi kände oss oväntat fräscha när vi landade i Christchurch. Men efter en timmes promenad i centrum, där vi beskådade förödelsen och återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningen, och en bit mat på en thai-restaurang, stupade vi i säng tidigt på kvällen.

Första dykplatsen jag hade kryssat för i planeringen var Milford Sound på Sydöns västkust. Vattenmiljön i Milford Sound är väldigt speciell. Den långa och djupa fjorden är omgiven av höga och branta bergssidor. Stora regnmängder faller över den här delen av landet, och allt regnvatten som rinner ut i fjorden lägger sig som ett 2-6 meter djupt skikt av grumligt färskvatten över det klara saltvattnet under. Eftersom solljuset har svårt att tränga ner genom det grumliga vattnet kan man i den här saltvattenmiljön hitta koraller och andra marina djur, som man annars bara hittar på större djup, vanligtvis svåråtkomliga för sportdykare. Dykningen skulle bokas i Te Anau dagen innan och sedan var det drygt 10 mils bilkörning ut till Milford Sound. Tyvärr var vädret bedrövligt de här dagarna med regn och dimma, vilket det förmodligen ofta är i de här trakterna. Dessutom var Te Anau knökfullt med turister, och staden kändes allför mycket som en turistfälla för att vi skulle trivas riktigt bra. Det var bara att beklaga, men jag kände mig inte riktigt upplagd för den här dykningen, så vi fortsatte istället vår resa norrut.

Innan det var dags att ta färjan över till Nordön tillbringade vi några dagar vid Marlborough Sounds vid nordöstra spetsen av Sydön. En fantastisk natur med djupa fjordar med skimrande blågrönt vatten och en underbar utsikt längs vägarna. Vi hade här också tur med vädret, som var varmt, klart och soligt, nästan för första gången under resan. Alla nyzeeländare vi pratade med beklagade sig över det eländiga vädret. Den snart avslutade sommaren hade varit den regnigaste och kallaste i mannaminne. En dag stannade vi på väg ut mot French Pass vid en vik för att rasta. På en brygga stod några sportfiskare och jag gick dit för att prata med dem . Jag hade just hunnit hälsa på dem och förhöra mig om fiskelyckan, när en av dem hojtade till och hans spö böjde sig i en kraftig båge för en tung fisk. Fiskaren hade tydligen varit med förr, för han konstaterade snabbt att det måste vara en stor stingrocka som tagit hans bläckfiskagnade krok. I början gjorde den stora fisken som den ville, men efter en kvart lyckades fiskaren pressa den lite närmare land och klippte därefter av linan, då han insåg att det skulle vara meningslöst att försöka landa den stora fisken. När vi nu tittade ut över viken, kunde vi se ett tiotal mörka fläckar som rörde sig över den ljusa sandbottnen. Det var stingrockor som patrullerade fram och tillbaka och letade föda i viken. Vid några tillfällen passerade de rakt under bryggan där vi stod, och vi kunde konstatera att de var cirka 1,5 meter mellan ”vingspetsarna”.

På nordöstra delen av Nordön hade jag prickat in några dykplatser, som jag enligt Olof inte fick missa. Den första var Poor Knights Islands, dit dykutfärder går från den lilla byn Tutukaka väster om Whangarei. Vattnet kring öarna är marint reservat och Jacques Cousteau utnämnde reservatet till en av världens tio bästa dykplatser. Det marina livet gynnas av en subtropisk undervattenström, som gör vattnet varmare än omgivningen och gynnar en fantastisk artrikedom vad gäller både flora och fauna i havet. Tutukaka är en mycket liten by med ett fåtal invånare, och platsen gjorde ett lite ödsligt intryck när vi kom dit, i slutet av säsongen som det var. På kvällen anmälde vi oss till dykarrangören, Dive Tutukaka, jag för dykning och Ulla-Britt för snorkling, och personalen lovade att utfärden skulle bli av dagen därpå, trots att vi knappast såg några andra turister på platsen. När vi mötte upp vid dykcentret tidigt på morgonen dagen efter var det emellertid full fart och massor av folk på plats. Dykcentret gjorde ett mycket professionellt och seriöst intryck. Det var imponerande att se med vilken effektivitet man provade ut dykutrustning och dräkter (våtdräkter i 5-mm neopren) till ett trettiotal dykare vid fem olika stationer. Alla var mycket vänliga och allt gick snabbt utan att någon stressade.

Vädret den här dagen var som omväxling helt perfekt med sol och svag vind. Under den behagliga båtfärden ut till Poor Knights Islands bjöds det på kaffe/te och dykledaren informerade om säkerhetsföreskrifter och förhörde sig om deltagarnas dykerfarenhet. Jag höjde förvånad på ögonbrynen och undrade om jag hört rätt, när han frågade om någon inte hade dykt i kalla vatten förut. Tydligen räknades vatten som höll 18 plusgrader som kallt. När jag berättade att man i Sverige vintertid dyker i torrdräkt i en vattentemperatur på 4 ?C, tyckte han det lät väldigt exotiskt. Ute vid dykplatsen berättade guiden att det fanns olika historier om hur öarna fått sitt namn. En var att öarna, när man betraktar dem från land, liknar siluetten av en liggande död riddare med skölden över bröstkorgen och näsan i vädret. Vi kunde själva konstatera, när vi kom tillbaka till Tutukaka, att liknelsen var mycket träffande. En annan teori var att James Cook, när han första gången seglade förbi öarna, namngett dem efter en brittisk maträtt kallad poor knights pudding. De ljusa klipporna i basen likande pajdeg och de röda blommande buskarna på toppen liknade sylt. Vi gjorde två dyk ute vid öarna med en lunchpaus och en liten sightseeing tur med båten däremellan. Under vattnet kunde man se mängder av stora fiskar som uppehöll sig i en skog av flera meter hög tång (tare). Vi såg bland annat stora snappers, stone fish, massor av muränor, en stingrocka och en havsål. Dyken gick ner till 20-25 meter som djupast och med ett medeldjup på 12-13 meter. Våtdräkten med huva och handskar fungerade bra, men efter 40 minuter i vattnet blev man lite frusen och det var skönt att komma upp och värma sig i solskenet. Tillbaka i hamnen tog besättningen hand om alla dykprylarna för transport tillbaka till dykcentret och sköljning i färskvatten. Vi behövde inte hjälpa till med någonting utan kunde bara tacka för en fantastisk utfärd.

Nästa dykmål var det som jag kanske såg fram emot med störst förväntan, nämligen vraket efter Green Peace fartyget Rainbow Warrior. Fartyget sänktes i Aucklands hamn 1985 genom ett bombsabotage av franska agenter, eftersom man ville stoppa Green Peace’s protester mot de franska kärnvapensprängningarna i Still Havet. En besättningsman dödades och det blev en stor skandal när det framkom att det var Frankrike som låg bakom sprängningen. Ett par år senare bogserades Rainbow Warrior norrut till Bay of Isands och sänktes inomskärs som ett konstgjort rev och för att fungera som mål för sportdykare. Tyvärr hamnade inte vraket riktigt där det var tänkt, utan det ligger på en plats ganska utsatt för vind och vågor, varför det måste vara bra väder för att kunna dyka där. När vi anlände till Paihia, där dykutfärder till Rainbow Warrior utgår från, var väderleksutsikterna för nästa dag naturligtvis de vanliga denna sommar, det vill säga regn och blåst. Paihia Dive meddelade att vädret gjorde det omöjligt att dyka på Rainbow Warrior följande dag, men erbjöd istället dykning på ett annat vrak, nämligen HMNZS Canterbury, vilket jag accepterade.

Även Paihia Dive hade en väloljad organisation när det gällde att prova ut dräkter och utrustning åt oss. Men sen fick vi själva ta våra märkta väskor med utrustningen och lasta på en cykelkärra, som vi hjälptes åt att dra genom stan ner till hamnen, där dykbåten kom och hämtade oss. HMNZS Canterbury är en före detta fregatt i nyzeeländska marinen som man också sänkt avsiktligt för att få ett lämpligt dykobjekt. Fartyget har skalats av på kanoner och alla löst hängande kablar, som kan vara en risk att fastna i vid vrakdykning. Dessutom har man tagit upp hål i överbyggnaden, så att man kan göra enklare penetreringar utan att vara certifierad vrakdykare. Canterbury hade man lyckats sänka på en för väder och vind väl skyddad plats, och tur var det för den här dagen var det duggregn och en hård östlig vind. Vi gjorde ett dyk på Canterbury, även här i 5-mm våtdräkt och en vattentemperatur på 18-19 grader. I aktern fanns en stor helikopterhangar på cirka 30 meters djup, där man kunde simma in och titta och på långsidorna fanns lavetter för luftvärnskanoner man kunde vrida runt. Man kunde också simma in på kommandobryggan och få en känsla av hur det var att stå där och titta ut över fartyget. Dagens andra dyk gjordes som ett naturdyk vid en ö i närheten, där vi följde bergväggen ner till en mindre grotta. Liksom på Poor Knights Islands fanns det en tareskog som innehöll bland annat stora tryckarfiskar och flera andra arter jag inte kan namnen på. Tillbaka i hamnen fick vi åter agera dragare framför cykelkärran, och sen fick alla deltagarna hjälpas åt att skölja och hänga upp utrustningen. Inte samma service som i Tutukaka, men man är ju van att ta hand om sina grejor själv, så det var ingen som gnällde. Väderleksutsikterna såg bättre ut några dagar längre fram, så vi bestämde att stanna i omgivningarna och komma tillbaka till Paihia för att förhoppningsvis kunna dyka på Rainbow Warrior vid ett senare tillfälle.

Kawakawa i närheten av Paihia är förmodligen unikt genom att ha en offentlig toalett som stadens främsta sevärdhet. Den framstående österrikiske konstnären Hundertwasser var bosatt i Kawakawa i många år och fick i uppdrag att designa stadens offentliga toalett. Han gjorde det på sitt speciella sätt med pelare och färgglad keramik på både golv och väggar. Jag behövde ta toaletten i anspråk för det ändamål den var byggd för, men döm om min förvåning när jag klev ut ur båset fick se ett sällskap tyska eller österrikiska turister av båda könen stå och fotografera inne på herrarnas pissoar. De förblev helt ogenerade av min närvaro. Uppenbarligen betraktade de hela anläggningen mer som ett konstverk än som en toalett.

En annan sevärdhet jag gärna vill göra lite reklam för är lysmaskgrottan i Kawiti, strax söder om Kawakawa. Vi såg av en tillfällighet den oansenliga skylten vid vägen och svängde in, och det ångrar vi inte. En fantastisk stjärnhimmel av lysmaskar inne i den kolmörka grottan och utmärkt guidning av en maori-ättling till upptäckaren av grottan. Innan vi bestämde oss för att gå in frågade vi ett annat turistpar vad de tyckte om grottan. ”Much better than the Waitomo cave” svarade de. Den berömda lysmaskgrottan Waitomo på västra delen av Nordön, som man kan läsa om i alla resehandböcker, tyckte de var alltför exploaterad av turistindustrin.
När vi efter några dagar kom tillbaka till Paihia hade vädret tillfälligt bättrat sig, och det såg ut som vi skulle kunna genomföra dykning på Rainbow Warrior. Dykutfärden inleddes med en timmes transport med minibuss norrut till Matauri Bay, där vi fick hjälpa till att sjösätta en RIB-båt (gummibåt med hårt skrov). Båten tog oss sen ut till den första dykplatsen, som inte blev Rainbow Warrior eftersom vinden fortfarande var frisk, men dykledaren hoppades att det skulle lugna sig framåt dagen. Dyket genomfördes istället som ett naturdyk längs en skyddande bergvägg vid en närbelägen ö. Massor av fisk i olika former och som vanligt en fantastisk tareskog. Efter lunchpausen iland på en ö hade vinden mycket riktigt mojnat och det var dags att ge sig ut med båten till Rainbow Warrior. Vraket ligger på cirka 26 meters djup och är rensat från saker som kan falla ner eller som dykare kan fastna i, och det är möjligt att simma genom överbyggnaden på ett riskfritt sätt utan att vara specialutbildad vrakdykare. För att man skulle kunna bogsera fartyget till den nuvarande platsen hade man tätat skrovet genom att svetsa plåtar för hålet som bomben slet upp. Det var en speciell känsla att se och känna på svetsfogarna, och man kunde också fortfarande skönja de typiska Green Peace ränderna i regnbågens färger målade på sidan av skrovet. Som vrak är kanske inte Rainbow Warrior särskilt spektakulärt, utan det är snarare historien bakom sänkningen, som gör det till en dykupplevelse man minns. På en hög klippa i land vid Matauri Bay står ett minnesmärke i form av en jättelik propeller uppsatt.
Efter dyket på Rainbow Warrior hade vi bara en dag kvar på vår resa i Nya Zeeland, och den gick åt för att köra tillbaka till Auckland. Sen återstod bara att packa väskorna för flygresan hem.