Praktiska tips för en lyckad husbilssemester i Nya Zeeland

Praktiska tips för en lyckad husbilssemester i Nya Zeeland
Text & Foto: Monica Gustafsson

Efter två semestrar i husbil i Nya Zeeland – tre veckor i november 2006 och fyra veckor i november 2010 – vill vi gärna dela med oss av våra erfarenheter, både bra och dåliga. Vi tycker att vi lärde oss en del på första resan, och mycket fungerade bättre andra gången. Husbilslivet var helt nytt för oss, men som de göteborgare vi är, brukar vi tillbringa våra semestrar i segelbåt, och har alltså en viss vana vid något primitiva förhållanden och små ytor.
• Tid på året
Eftersom vi inte i första hand är ute efter värme och bad, så är november i vårt tycke den perfekta månaden att åka. Det är försommar, ofta fint väder och inte så varmt. Turistsäsongen har inte kommit igång på allvar än, vilket gör att man för det mesta slipper trängas på vägar och campingplatser.

• Ankomst/avresa Nya Zeeland
Vi landade i Auckland, och reste hem från Christchurch båda gångerna. Första resan bokade vi hotellrum första och sista natten, dels för att det verkade bekvämt, dels för att slippa köra bil direkt vid ankomsten. Men det blev mest lite krångligt: Först taxi med bagage och allt, från flygplatsen till centrum, sen taxi tillbaks till flygplatsen nästa dag för att hämta ut husbilen. Och samma sak fast omvänt i Christchurch. De flesta hyrbilsföretagen finns vid flygplatserna, ofta med gratis skyttelbuss till/från hyrbilsföretagets kontor.

Andra resan förbokade vi istället en plats på Ambury Park Campground i Auckland, några kilometer från flygplatsen. Den korta sträckan gick utmärkt att köra även med den jetlag vi skaffat oss efter 35 timmars resa. En kort promenad i den rofyllda parken, ner till vattenbrynet var allt vi orkade, sen kraschade vi i husbilens dubbelsäng, lyckliga över att vara framme, och sov i 12 timmar.

Även inför hemresan bokade vi en plats, på North & South Holiday Park i närheten av flygplatsen i Christchurch, för att snabbt kunna vara på plats och lämna in husbilen på morgonen den dag vi skulle resa hem.

• Väskor
Första gången hade vi våra vanliga stora bagar på hjul, praktiska och rymliga – på vanliga resor. En husbilssemester är något annat, upptäckte vi. Väskorna var på grund av sitt hjulunderrede helt omöjliga att få in i något stuvutrymme i bilen. Första resan var vi tre personer, och hade en husbil med en sovplats ovanför bilens förarhytt. Där kunde vi langa upp väskorna dagtid, men de blockerade hela golvutrymmet i bilen när vi hade bäddat.

Inför andra resan skaffade vi därför stora mjuka bagar utan hjul, Haglöfs har en bra modell som finns i flera storlekar. När man hade packat upp det nödvändigaste, gick det att knöla ihop bagen så pass att den gick att få in i utrymmet under sofforna, en väska under varje soffa. Perfekt!

• Sovutrustning
Oftast ingår sängkläder i husbilshyran, men båda gångerna fanns det från början bara ett täcke, eftersom det är dubbelsäng i bilen. Vi skulle aldrig kunna sova om vi måste slåss om täcket på nätterna, så vi fick säga till om ett extra täcke/påslakan, och det gick bra att få utan extra kostnad.

Något annat vi upptäckte var att det kan vara fruktansvärt kallt på nätterna. Andra resan tog vi därför med oss var sin sovsäck också, och den var guld värd ibland, framför allt på Sydön. En natt strax söder om Arthurs Pass behövdes både rejält underställ, sovsäck och täcke. Härligt friskt och skönt! Det finns ofta en värmare i bilen, men vår lät så mycket att vi för det mesta undvek att använda den.

• Försäkringar
Se till att ha alla försäkringar som går att få, inklusive självriskeliminering. Betänk att du ska köra ett stort brett åbäke till bil, på ”fel” sida av vägen, sittande längst ifrån vägkanten. Dessutom på Nya Zeeländska vägar som alltid är smala, och ofta slingriga.

Jag fick på vår första resa erfara att just den kombinationen kan vara vansklig, när jag i en vänsterkurva strök vänster sida av bilen utefter ett avbärarräcke så att det blev ett stort skrapmärke utefter hela sidan… Som tur var hade vi tecknat den högsta möjliga försäkringsnivån (då kallad ”no worries”), så vi behövde inte betala något extra.

• Körtider
Det tar alltid längre tid att köra en sträcka i Nya Zeeland än man har tänkt sig, speciellt om man kör husbil. Det går inte att räkna mil, och jämföra med hur lång tid det skulle ta att köra i Sverige. Vägarna är oftast av hyfsad standard, men smala, och ofta slingrar de sig upp och ner över bergskammar. Hastighetsgränserna verkar snarast vara ett uttryck för Nya Zeeländarnas berömda äventyrlighet – 100 km/tim överallt utanför tätort, även på smala vindlande grusvägar. I hårnålskurvorna, som är mycket vanliga, har man hjälpsamt satt upp skyltar med rekommenderad hastighet, och den är ofta mellan 25 och 35 km/tim. Inom tätort är hastighetsgränsen 50 km/tim. Det finns många hemsidor på nätet med beräknade körtider. Jämför ett antal sådana, och lita möjligen på den som anger längst körtid.

Kör man husbil bör man dessutom köra åt sidan ofta för att släppa förbi bilarna bakom, det kan vara svårt att köra om på de smala vägarna. Sen måste man lägga till tid för att stanna och beundra utsikten, och fotografera, nästan varannan kilometer ibland. Det är näst intill kriminellt att skynda sig igenom detta vackra land.

• Campingplatser
Det finns gott om bra campingplatser över hela landet. Första resan tänkte vi mest hålla oss till en av de större kedjorna, ”Top 10”, som finns på många ställen, och köpte därför ett medlemskort som skulle ge oss viss rabatt. Det fungerade ganska bra, förutom att vi blev lite styrda i vår körplanering av var dessa campingplatser fanns. Standarden är överlag bra, men vi upptäckte att det gäller för de flesta campingar.

Det finns förutom de vanliga campingplatserna (ofta kallade ”holiday parks”) också enklare ställen, som drivs av Department Of Conservation (DOC), Nya Zeelands motsvarighet till Naturvårdsverket. Detta är mycket enkla uppställningsplatser, med vatten och möjligen toalett som enda facilitet. Priset är också därefter, och man sköter själv betalningen, genom att ta ett kuvert ur en väderskyddad låda, fylla i en blankett och lägga den tillsammans med betalning (motsvarande cirka 60 SEK) i en låst ”honesty box”. DOC-campingar finns ofta på vackra platser i nationalparkerna, där man inte vill ha stora holiday parks.

Innan andra resan hittade vi på Kartcentrum HEMA Maps ”Camping New Zealand”, spiralbunden i A4-format, som snabbt blev en favorit. Det är en förteckning över mer än 1 100 campingplatser, både stora och små, inklusive DOC-campingar, lätta att hitta via kartor. För alla campingar finns en symbollista med ”site facilities”, en kortare vägbeskrivning och GPS-koordinater. Ofta har författarna också med egna kommentarer och rekommendationer. Detta gjorde oss mycket friare i vår planering, det gick alltid att hitta en camping i närheten av den plats vi ville åka till.

Undvik vildcamping. Även om det för det mesta är tillåtet, ogillas det av lokalbefolkningen. Och även i ett tryggt land som Nya Zeeland utsätter man sig för en viss risk genom att sova i sin husbil på en parkering eller utefter vägen.

• Färjan
Om man tänker sig att ta med bilen på färjan över Cook Strait mellan Nord- och Sydön, så bör man boka plats i god tid, det går bra att göra via Internet. Det finns två stora färjebolag, Interislander och Bluebridge. Överfarten tar lite drygt tre timmar, och färjorna har restauranger och caféer.

• Maten
Första resan ville vi vara lite bekväma, och köpa halv- och helfabrikat från affärernas frysdiskar. Det var ett misstag. Nya Zeelands matkultur – åtminstone färdigmaten – har fortfarande alltför mycket kvar av engelska influenser (tänk smaklösa friterade klumpar av odefinierbart innehåll).

Vi insåg snart vårt misstag, så vi bytte taktik. Det är hur lätt som helst att få tag på fantastiska råvaror – kött, fisk, grönsaker och frukt håller mycket hög klass. Att fräsa ihop lite strimlat kött, strimlade grönsaker och kanske tärnad kumara (sötpotatis), och hälla på lite god Pinot Noir från Central Otago som rödvinssky, är nästan lika enkelt som att koka pasta till fryslådans otäcka innehåll. Och om man dricker vin till maten ska det naturligtvis vara inhemskt, både vitt och rött vin håller hög klass.

• Guldkorn
Vi måste ju också dela med oss av några av de ställen som fått oss att återvända, och som kommer att få oss att återvända fler gånger:

Coromandel – En fin halvö på ostsidan av Nordön, semesterparadis för Aucklanders. Missa inte Cathedral Cove!

Te Urewera – Största urskogen på Nordön, täcker större delen av området mellan Rotorua och Wairoa. I södra änden finns en stor sjö, Waikaremoana, och många vandringsleder.

Marlborough Sounds – Längst i nordost på Sydön. Långsträckta havsvikar och skogbeklädda berg. Vill man fotvandra finns Queen Charlotte Track, en av ”the great walks” i Nya Zeeland. Vi hittade lugnet i Kenepuru Head, enkelt att ta sig till med bil.

Abel Tasman National Park – Väster om Marlborough Sounds, norra Sydön. Nya Zeelands minsta nationalpark, tyvärr knökfull med turister från mitten av december till slutet av januari, men annars ett mycket vackert ställe. Stränder med guldgul sand, avbrutna av bergsryggar med tempererad regnskog. Här finns också vandringsleder, som Abel Tasman Coastal Track, och massor med operatörer som erbjuder vattentaxi och charterbåtsturer.

West Coast – Sydöns västkust, speciellt området kring Paparoa National Park. Det är en lika mäktig upplevelse varje gång man kommer körande inifrån landet, och ser havet, bränningarna och de höga bergen som stupar ner mot små smala sandstränder.

Fiordland – En båttur på Doubtful Sound är oförglömlig!

Banks Penninsula – Halvön utanför Christchurch, alltför lätt att missa. Ta gärna den vackra omvägen via Summit Road som går längs den gamla vulkanens rygg, och sedan slingrar sig ner mot byn Akaroa, en gammal fransk koloni, där man kan hitta underbara franskinspirerade restauranger.

• Inte lika kul
Sandflugor. Kan låta harmlöst, men ger bett som kliar mer infernaliskt än något annat. Speciellt Sydön är utsatt, glöm inte att smörja in dig med någon bra ”insect repellant”, från början/mitten av november och framåt. Det finns giftfria oljor som är lika effektiva som de giftiga insektsmedlen.

En hjälpsam apotekare i Motueka kom fram till mig, log och sa ”Ah, the Sandfly Dance – can I help you?” när han såg hur jag stod och gned fötterna emot anklarna när jag letade i hyllorna. Jag fick med mig en hydrokortisonkräm 1%, och det som blev min räddning: en bedövningskräm som hette ”Paraderm Plus”. De bett jag fick på fötterna kliade av och till i över en månad efter att vi kommit hem. Tur att de trevliga minnena var så många fler!