erenecollage
Erena Rhöse – en värmländsk maoriprinsessa
Text: Lars Wallin Foto: Josefine Lindvall, Jenny Qvick

Jag står vid perrongen på centralstationen i Göteborg och väntar. Tåget har anlänt för länge sedan och de flesta passagerarna har redan klivit av och försvunnit ut i folkvimlet. Kanske har hon missat tåget? Det är då jag får syn på henne, Erena Rangimarie Rere Omaki Rhöse, en hövdingadotter och äkta maoriprinsessa som sakta närmar sig. Det är första gången jag träffar Erena och det är svårt att inte beröras av denna livssprudlande kvinna. Vi slår oss ned på ett café och beställer in kaffe och smörgås innan jag får ta del av en makalös livshistoria. Erena skrattar och fnissar om vartannat när hon berättar om hur det kom sig att en maorisk hövdingadotter flyttade till det lilla samhället Deje i Värmland.

Året var 1979 när Erena tillsammans med några arbetskamrater satt på en hotellbar på Victoria Street i Auckland. De fick syn på en stilig man med ett par märkliga skor på sig, träskor. De slog vad om och gissade varifrån han kunde komma, kanske Holland eller möjligtvis Schweiz. Erena tog mod till sig och gick fram och frågade, en fråga som slutade med att hon bjöds på en drink. Några dagar senare när Erena i arbetet besökte en bar för att leta efter några unga flickor som hade avvikit från ett hem, stötte hon återigen på mannen med de märkliga skorna. Sjömannen som hette Bo Rhöse från värmländska Deje i Sverige ville återigen bjuda på en drink, Erena tackade ja till ett glas apelsinjuice eftersom hon fortfarande arbetade. Bo frågade om hon ville komma på en fest som han skulle besöka senare på kvällen. Erena förväntade sig en stor fest med mycket folk men det visade sig vara ombord på båten och endast Bo som sällskap. Erena hade med sig en manlig vän för säkerhets skull, en vän som kanske blev lite besviken på den uteblivna festen. Bo visade Erena runt på båten, kärlek uppstod och när det var dags för Bo och besättningen att lämna Auckland några dagar senare flög Erena efter honom från hamn till hamn på Nya Zeeland. Efter att Bo rest hem till Sverige höll de kontakt via telefon innan Bo återvände till Nya Zeeland och sin kärlek. Erena tog då med sig Bo till sin stam för att presentera honom. År 1980 väntade en lång semester där de tillsammans reste runt i Europa. En resa som fascinerade Erena stort, framför allt alla de olika språken och de vackra byggnaderna.

En vecka efter att de anlänt till Sverige gifte de sig. Några dagar efter bröllopet lämnade Bo sin Erena tillsammans med sina föräldrar i Deje innan han var tvungen att ge sig ut på sjön igen för att arbeta. Bröllopsresan hade de ju redan gjort, fast i omvänd ordning, före bröllopet. Erena kunde inte ett ord svenska och svärföräldrarna kunde inte ett ord engelska. Under de tre månader som Bo var borta hann Erena köpa ett eget hus! Samma hus som de fortfarande bor i. När Erena via telefon på sin brutna svenska berättade för Bo att hon köpt ”Et hos”, trodde Bo att hon köpt en ”horse”, häst. Det svenska språket lärde sig Erena genom sina svärföräldrar och på all tid hon spenderade på sjukhuset i Karlstad. Erena berättar att hon i början inte riktigt förstod sig på den svenska vintern. Sent i oktober satt hon på marken för att försöka plantera, svärmor ropade på henne och försökte förklara att detta inte var möjligt. Nedkylningen orsakade sjukdomar och sjukhusvistelse. I mitten av 80-talet började Erena träffa andra svenskar och arbetet med att sprida kunskap om hennes kultur inleddes. I den samiska kulturen fann hon ett folk och kultur som påminde om hennes eget. De tror på samma saker, berättar hon, och de förstår utan att man behöver förklara. Markfrågor och moder jord är något som engagerar Erena. Ju mer upplysta västerlänningar blir desto mer orädda blir de att förlora allting och man börjar förstå att mark betyder mer än bara mark.

Det är en av de största frågorna för oss urbefolkningar, vi har ett ansvar att ta hand om vår mor. Vi vet vem hon är, vi känner till exempel till vår släkting skogen. Erena berättar vidare om sitt möte med Påven. Det var i samband med en parapsykologikonferens i Italien. Erena blev inbjuden till samtal om moder jord med Påven, istället för den traditionella kyssen på hans hand fick Påven en kram (Han kramade tillbaka) samtidigt som vakterna försökte avbryta det hela. Signora, signora ropade de, berättar Erena och skrattar. Erena är idag verksam över hela världen som föreläsare och sångerska, men kanske främst som företrädare och taleskvinna för jordens minoritetsfolk, urbefolkningar och inte minst Moder Jord. Flickan från Aotearoa heter boken om Erena som gavs ut 2011. Aotearoa är maoriernas namn på Nya Zeeland. Boken inleds med att den då sexåriga

Erena är på väg att drunkna.
– Jag kommer så tydligt ihåg nära-döden-upplevelsen. Efter den betraktades jag nästan som ett spöke, som måste föras tillbaka till livet genom olika processer, bland annat genom att grävas ner i jorden. Det var hennes äldre släktingar som svarade för denna hennes introduktion i gamla traditioner.
– Det är kanske tack vare dem som jag ser världen som jag ser den. Jag känner stor tacksamhet till mina förfäder, försäkrar hon. Den maoriska kulturen är baserad på sju element. Jord och eld är de som dominerar den första boken, om Erenas barndom. I nästa tänker hon huvudsakligen skriva om vattnet, säger hon. Tanken är att trilogin ska täcka hela hennes liv fram till nu.

Erena, Mana Maori – En dokumentärfilm om Erena Rhöse av Eva Akre
& Dan Nilsson.
Filmarna Eva Akre och Dan Nilsson följde Erena Rhöse under ett händelserikt år: på resa till norra Sverige där hon träffar samiska vänner,
på spelningar med musikgruppen Earthbeat, framför datorn där hon letar efter ett hus i Nya Zeeland och till sist tillbaka till hemlandet för att möta
släkten och för att ta några steg på vägen mot att bygga en Marae, maoriernas viktigaste byggnad. En film som senare denna kväll visades på filmfestivalen
Native Vison i Göteborg.«