En lång – långväga vänskap

margot garmelius
En lång – långväga vänskap
Text & Foto: Margot Garmelius

I snart 50 år har jag, Margot från Sverige och Margot från Nya Zeeland, varit vänner.
Vi började brevväxla 1964 då jag gick i sjätte klass och var inne på mitt andra år med engelska på skolschemat. Att skriva brev är ett bra sätt att träna språk, så jag ville gärna skriva till Margot från Gisborne.

De första åren var inte breven så många men vi höll i alla fall kontakten. Rätt snart började jag drömma om att en gång kunna resa till Nya Zeeland för att träffa min brevvän på andra sidan jordklotet. En dröm, som i mitten av 1960-talet ansågs vara alldeles för ouppnåelig, men jag höll fast vid den och fortsatte skriva till Margot långt där borta, där allt tycktes var så upp och nervänt. Sommarsolståndet mitt i julbestyren och vintersolstånd när vi firade midsommar.
Det kom att ta drygt nio år innan vi träffades första gången.

Jag visste inte så mycket om Nya Zeeland då, men förstod via breven från Margot att ungdomar där gillad Beatles precis som vi gjorde i Sverige. Margot klagade på att hon inte fick sätta upp idolbilder på väggarna i sitt rum. Samma tonårsproblem också tänkte jag.
Margot bodde som enda barn med sina föräldrar i Gisborne på Nordöns östkust och jag bodde med två bröder och föräldrar i en liten by i Västmanland.

Jag höll fast vid min dröm och startade min resa till Nya Zeeland i november 1973. Tillsammans med Lena, som jag träffade på gymnasiet, åkte jag båt från Southhampton i England till Wellington, huvudstaden på NZ, en resa som tog drygt fyra veckor. Resan gick via platser som Barbados, Curaçao, Panamakanalen och Tahiti. Det var en brittisk passagerarbåt ” The Northern Star” som gled över haven medan passagerarna roade sig ombord. Sola och bada, spela däcktennis, jogga, läsa böcker, skriva brev eller att delta i Maori Concert Group, var några av aktiviteterna ombord. Jag har fortfarande kontakt med vänner jag fick på den resan.

Väl framme i Wellington var det Lucia och snart jul. Att bli bjuden på picknick vid poolkanten med färska jordgubbar på Luciadagen var något vi gillade väldigt mycket.
Pengarna var nästan slut så att snabbt hitta ett jobb var nödvändigt. Arbetslöshet fanns inte på NZ då, så det var bara att bestämma vad vi ville jobba med och börja söka. Vi fick jobb inom THC (Tourist Hotel Corporation) som drev hotell på för turister intressanta platser på både Nord- och Sydön. Vi arbetade i tre månader på The Chateau Hotell, beläget mitt på Nordön dit man tog sig för att åka skidor på vintern och vandra på sommaren. Hotellet låg ensligt så att besöka Margot under några lediga dagar var omöjligt.

Det kom att ta ända till juli 1974 innan vi äntligen kunde träffas första gången. Lena och jag reste först till Gisborne och hälsade på hos Margots föräldrar. Hon själv läste till sjuksköterska i Hastings, som ligger några timmars bilresa söderut. Jag glömmer aldrig resan mellan Gisborne och Hastings. Vi fick lift med en man som var lärare och när jag berättade om Margot och mig och alla år vi brevväxlat och nu snart skulle ses för första gången, blev han helt begeistrad och skjutsade oss hela vägen till rätt adress. Första mötet var helt fantastiskt.

Tack vare att vi båda haft möjlighet att resa har vi kommit att träffas många gånger. Margot har hälsat på mig i Sverige två gånger och jag har varit tillbaka till NZ tio gånger och får jag bara behålla hälsan så reser jag dit snart igen.

Det senaste mötet var i december förra året. Margot med make Steve åkte ner till sitt sommarhus i Central Otago för att möta oss där. Min make Tomas och jag ville gärna se mer av Sydön denna gång, så det passade alldeles utmärkt att kunna träffas där. Steve och Margot har byggt det mesta av huset själva. Det ligger vackert i en dal med jordbruksbygd runt omkring. Bräkande får, kvittrande fåglar och råmande kor gav konsert på morgonen. Huset ligger två timmars bilresa från Dunedins flygplats och det är ungefär lika långt till Queenstown, staden som är mest känd för Bungy Jump och skidåkning.

Skype, Viber, Face time, Facebook och mail gör det enkelt att hålla kontakten idag, men jag är oerhört glad och tacksam för allt brevskrivande jag har ägnat mig åt genom åren. Min långa vänskap med Margot har berikat mitt liv. Jag råder alla att hålla kontakten med kära vänner även när livet är stressigt och vardagsbestyren tar över. Många släpper taget när man bildar familj och det tycker jag är synd.
Om några år kommer pensionen och Margot och Steve kommer möjligen att tidvis bo i England eftersom en dotter bor där. Då kommer vi att kunna träffas lite oftare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: