Skidåkning i Australien? Javisst!
Text & Foto: Karin Lindberg
”Du, ska vi åka skidor i år?”
”Visst” svarade jag, ”du menar när vi åker till Sverige över jul?”
”Nä, jag menar här, i Australien, vi kan köra Kangaroo Hoppet.”
Jag stannade upp. Hade jag just hört skidor, Australien och kängurur nämnas i samma mening? Vad menade han? Förvirringen var total. Min sambo lät väldigt entusiastisk medan han pratade på om skidtävlingar och snö. Snö i Australien. Jag brottades med dessa nya geografiska uppgifter. Visst visste jag att det fanns berg på Australiens öst- och sydkust, men att dessa ibland var täckta av snö var en nyhet. Att det dessutom fanns ordentliga skidanläggningar, slalombackar och längdskidsspår hade jag igen aning om, och för att vara ärlig tyckte jag det var lite pinsamt att jag, som hade geografi som favoritämne i skolan plus älskar längdskidåkning, inte hade bättre koll på mitt nya land.
Men det är alltså sant. Australien får snö, så pass att man kan åka skidor där! Säsongen är oftast ganska kort, men har det varit ett kallt år med rikligt snöfall kan sportanläggningarna vara öppna från juni ända in i oktober. I New South Wales, Victoria, Australian Capital Territory (Canberra) och Tasmanien välkomnas den skidintresserade med slalombackar för både nybörjaren och den mer erfarne skidåkaren och det bjuds även på preparerade längdskidåkningsspår av varierande längd. Fantastiska nyheter för en nordbo som trott att livet på andra sidan jorden innebär att skidåkning är ett minne blott.
Kangaroo Hoppet
Den nya insikten gjorde mig väldigt nyfiken på de alpina delarna av Australien och tillsammans med min sambo anmälde jag mig till 2011 års längdskidåkningstävlingar i Falls Creek, Victoria. Han anmälde sig till Kangaroo Hoppet på 42 km och jag till kortare The Australian Birkebeiner på 21 km. Båda loppen plus lilla Joey Hoppet för barn, går av stapeln sista helgen i augusti varje år och skidåkare från hela världen kommer för att delta. Detta för att huvudloppet, Kangaroo Hoppet, ingår i den ansedda serien av längdskidåkningsmaraton kallad Worldloppet. 16 skidtävlingar, bland annat vårt eget Vasalopp, ingår där och för den sportintresserade kan jag berätta att Worldloppet Ski Foundation grundades i Sverige och Uppsala 1978. Varje år deltar runt 50 000 personer, motionärer som elitidrottare, i tävlingar världen över. På listan av deltagare i Falls Creek 2011, kunde jag se både Tjeckien, USA, Norge och Japan vara presenterade i både herr- som damklass och flera svenskar fanns med i både Kangaroo Hoppet och The Australian Birkebeiner.
Tävlingshelgen i Falls Creek
Vår resa gick således till Falls Creek i Victoria där jag och sambon skulle få känna på australiensisk snö och köra längdskidåkningstävling. Falls Creek, som ligger dryga 4 timmar från Melbourne och en dagsresa från Sydney, är Victorias största skidanläggning med 7 000 bäddar, 15 liftar, 92 nedfarter och en 60-70 km längdspår. Högsta liften går upp till 1 780 meter över havet och när vi kom dit visade det sig att vinterns milda väder gjort att arrangörerna av loppen fått lägga om banorna på grund av för lite snö. Detta resulterade i att vi fick ta liften upp till toppen då loppen gick på högre höjd.
Vid en första anblick av tävlingsområdet undrade jag om loppen verkligen skulle bli av med så mycket mark som låg i dagen. Men så fick ögonen syn på en vit slinga som snirklade sig runt bergssidan. Visst skulle det bli av. Skrapar och skyfflar man bara ordentligt så kan man absolut få till stånd en skidtävlingsbana. Till och med för ett världslopp.
Vi hade slipat och vaxat våra skidor in i minsta detalj så förberedelsen var optimal. Enda nackdelen var att ingen av oss hade stått på skidor senaste halvåre. Hur som helst så stod vi där på startlinjen. Solen sken och vädret var alldeles fantastiskt,. Det var ingen isande vind eller bitande kyla trots att vi var på hög höjd, bara sol och blå himmel och så en massa ivriga skidlöpare från när och fjärran.
Så gick startskottet! Kangaroo Hoppet–åkarna startade först, sen vi i Birkebeiner-loppet. Uppåt uppåt gick det den första biten. Banans sträckning gick i en stor cirkel runt toppen av berget och på grund av den smältande snömängden var loppet kortare än vanligt och vi fick köra två varv i samma spår. Första varvet måste jag erkänna att jag mest tittade på utsikten och njöt av att vara där. Det var ju så fascinerande att se snö här! Jag fick allt nypa mig i armen några gånger för att förstå att jag verkligen åkte skidor i Australien. Allt fler passerade mig där jag knatade på i min lilla bubbla av förtjusning, men så vaknade jag till, tävlingsinstinkten tog över och jag körde på i jakt på en bättre placering. Som svensk har man ju lite stolthet att försvara när det gäller vintersport, så här kunde man inte gå och dra skidorna efter sig!
In på andra varvet började spåren försvinna ut i en mosig snömassa och det blev lite halkigt, men jag hade ett så bra glid på skidorna att jag bara for igenom modden och den sista biten gick som i ett huj. I mål kom jag på 91:a plats av 126 startande damer. Det viktigaste var dock att slå min sambos bröder som också tävlade i Birkebeiner-loppet och det gjorde jag med god marginal. Kändes bra att kunna hålla den blågula fanan högt!
Nöjd
Denna fantastiska upplevelse av att åka skidor i augusti, i Australien, minns jag med glädje. Vilken grej. Jag är imponerad över australiensarnas entusiasm för längdskidåkning, då de trots en nästintill obefintlig snömängd gjorde allt de kunde för att genomföra skidtävlingarna.
Australiska Nyzeeländska Vänskapsföreningen 