Text & Foto: Karin Lindberg
Så här när dagarna blir långa och kvällarna ljusa hemma i Sverige går vi mot precis det motsatta här Down Under. Över hela landet går solen upp senare och ner tidigare och skillnaden mellan sommar och vintertid är större ju längre söderut du kommer. Temperaturen sjunker också. Inte alls lika lågt som på de svenska breddgraderna, men i Melbourne och Hobart får man allt pälsa på sig, för att inte nämna Canberra som kan få minusgrader.
Även i Australiens mitt kyler det och det bjuds på temperaturer under 10 grader. Maj till september är därför den bästa perioden att besöka ökenområden som tex Simpsonöknen (the Simpson Desert) då temperaturen under sommarhalvåret, oktober till april, kan nå upp till 40 -50 grader på dagen. En annan fördel med att göra sin resa vintertid är att flugorna inte är så besvärliga då…
2010 hade min man Alister börjat planera en riktig roadtrip. Han ville köra från Brisbane genom Simpson Desert till Alice Springs och tillbaka. Jag som aldrig varit i närheten av en öken tyckte det här lät som tidernas äventyr och hjälpte glatt till med förberedelserna när jag anlände i februari. Då jag inte hade jobb vid den här tiden, åkte jag kors och tvärs Brisbane kring och hämtade olika reservdelar till bilen, körde till olika verkstäder för att få dem ditsatta och utförde alla möjliga reserelaterade ärenden medan Alister jobbade. I juli var vi så förberedda vi kunde vara inför vår långresa. Att ge sig ut i öknen är ingen vanlig semestertripp och bilen, såklart 4wd, var nu höjd, hade fått vinsch, långdistansradio och differentiallås för att möta den tuffa utmaningen av off-road-driving på högsta nivå. I bagaget hade vi även ett sandankare och en satellitradio att använda om vi skulle köra fast och behöva hjälp. Förnödenheter att räcka oss två veckor, 120 liter vatten plus 100 liter diesel fanns i lasten. Vi var redo.
Så började vi köra. Till Birdsville, vilket är porten till the Simpson Desert, hade vi runt 1500 mil och vi passerade genom Darling Downs med sina vajande gula gräsfält innan de steniga vidderna kring Birdsville tog vid. Det tog oss tre dagar att ta oss dit och på vägen kvistade vi även ut till Cameron Corner där Queensland möter South Australia. Väl framme i Birdsville slog vi upp vårt tält på campingen och gick en runda i byn. Vi tittade in på Birdsville Hotel, men hamnade senare på bageriet där vi kvällen till ära fick lyssna på en ”Bush Poet” som slängde riktiga rövarhistorier omkring sig!
Från Birdsville styrde vi så kosan ut mot Simpson Desert fulla av förväntan inför mötet med öknen. Framför oss väntade en tripp på nära 500km vilken skulle gå över många sanddyner och då vi körde öst mot väst skulle vi börja med den allra största, den 40 meter höga ”Big Red”. Vi rullade ut ur byn, men efter en 30 km möttes vi av en vägblockering. Road closed. Det visade sig att vägen var översvämmad. Ja du läste rätt. Översvämmad! Birdsville får normal sett väldigt lite regn men just 2010 fick hela Australien väldigt mycket regn och då Birdsville och Simpson Desert ligger i vad som kallas Channel Country, rann en ansenlig mängd vatten hit. Så pass att det blev översvämning.
Vi fick köra runt poolen och då grusvägen började bli sandig var dags att stanna och sänka lufttrycket i däcken. Utan problem tog vi oss uppför Big Red och fick se en magnifik utsikt från dess topp. Nu, nu började det! Öknen låg framför oss… Den bredde ut sig som en mjuk matta av sand, gräs och lågväxande buskar och den sträckte sig så långt man kunde se i alla väderstreck… Det var en otrolig syn inte likt någonting jag tidigare sett. ”Vägen”, eller mer sanningsenligt, de två hjulspåren vi skulle följa – ”The French Line”, löpte som ett beigt band rakt väster ut och så började vi vår guppiga resa att korsa Simpson Desert.
På ett ställe, ganska tidigt in i öknen måste vi korsa Eyre Creek. Ja det finns en å här! Allt regnvatten som flöt igenom öknen det här året gjorde att vattenståndet var mycket högre än normalt och vi behövde köra en omväg till en bättre lämpad plats för vår passage. När vi kom fram till den anvisade plasten var där redan ett gäng bilar. Några som korsat och några som var på väg över. Någon på andra sidan guidade oss genom anvisningar via bilradion och vi kom torrskodda över till andra sidan. Vattnet rann sakta men spänningen steg ändå när vattnet mitt ute i ån nådde över hjulhusen.
Uppför och nerför, uppför och nerför. I fyra dagar tuffade vi fram genom Simpson Desert i 30 – 40 km/h medan det säregna landskapet sakta passerade utanför fönstret. I vissa dalar såg vi träd och blommande buskar och även mycket fåglar; undulater och olika sorters papegojor satt på vägen eller flög förbi i stora flockar. Allt var väldigt fascinerande, men mest tagen blev jag av att få se vilda dromedarer! (Australien har världens största bestånd av vilda dromedarer). Plötsligt bara stod de där och jag som körde vid tidpunkten blev alldeles till mig, tittade mer på dromedarerna framför oss än på spåren, missade att det svängde och vi hamnade ofrivilligt lite off track… Tur vi hade satellitnavigering och lätt hittade tillbaka. Det såg ju så väldigt lika ut vare sig vi var på eller av vägen!
Varje kväll satte vi upp tältet och lagade mat över öppen eld eller på vår lilla gasspis. Torra buskar fanns det gott om, men veden brann som fnöske och vi fick vara snabba med tillagningen. Det var väldigt mysigt att sitta där vid elden och äta medan det sprakade i träet och stjärna efter stjärna tändes i skymningen. Stjärnhimlen vi fick se var helt otrolig och går inte att beskriva med ord, men himlen har aldrig känts större och mer oändlig än där långt ute i vildmarken. Ibland kunde vi höra Boobook-ugglans läte ”boo bok, boo bok” lite avlägset, men annars var det tyst, tyst… Temperaturen sjönk under 10 grader ibland, så fleecetröjan, jackan och mössan användes flitigt och det var skönt att vi hade rejäla sovsäckar.
Längs med rutten finns lämningar av de tidiga äventyrarna som jobbade som lantmätare här ute och tre landsregioner möts i Simpson Desert; Queensland, Northern Territory och South Australia. Poeppel Corner är en av dessa gränspunkter och här finns en liten gjuten pelare som markerar var gränserna möts. Som alltid fanns det en gästbok där vi plitade ner varsin hälsning.
Dag fyra nådde vi utkanten av Simpson Desert och rullade in i oasen Dalhousie Springs. Där fick vi ett oss efterlängtat dopp i den varma källa som sprungit upp här då det under Simpson Desert och nästan hela Queensland i öst, nämligen finns en stor underjordisk sjö kallad the Great Artisian Basin. Vattnet som naturligt kommer upp till ytan ligger på +37 grader och inbjuder till avkopplande bad. Lite ”bush-spa” passade utmärk efter flera dagars skumpig körning och camping utan dusch och det var ett väldigt härligt pris att få njuta av vid ”målgången”. Vår resa var inte över här, men Simpson Desert hade vi klarat av!
Att korsa öknen gick hur smidigt som helst och Alister var aningens besviken över att vi varken behövt använda ankaret eller vinschen, men jag tror ändå Mister Äventyr var glad att vi tagit oss igenom utan missöden. Vi hade ju sett andra som det inte gick så bra för och var inte avundsjuka. En dag mötte vi ett sällskap med fyra bilar som kom från motsatt håll och en av bilarna hade vält när de kört nerför den branta delen av en sanddyn. Sanddynerna är nämligen formade efter en västlig vind och således flacka på västsidan och branta på den östliga sidan. Man måste vara noga med att hålla hjulen rakt i sanden och den här bilen var också lastad lite högt vilket hjälpte till när den tippade i den mjuka sluttningen. Ingen skadade sig, men lite bök hade sällskapet att få bilen på rätsida igen. Som sagt, att köra genom öknen är ingen vanlig semesterresa och man måste vara förbered på det mesta. Vad som dock garanterat utlovas är en upplevelse utöver det vanliga.
Australiska Nyzeeländska Vänskapsföreningen 