Kalla nätter i Karijini National Park

Kalla nätter i Karijini National Park
Text & Foto: Gunnel Borg Welinder

Vaknar av att jag tycker mig höra ett ljud utanför tältduken. Jag öppnar ögonen. Det är kolsvart. Försäkrar mig om att jag verkligen har öppnat ögonen. Det har jag och det är fortfarande lika svart. Jag ligger stilla och lyssnar. Känner hur Hasse ligger intill och hör hans lugna andning. Det är kallt ovanför täcket och jag drar ner mössan lite längre. De digitala siffrorna på mobilen visar 05.30 och det är den kallaste stunden på dygnet, precis innan solen går upp. Om en liten stund börjar fåglarna sjunga och sen kommer solen. Men just nu är det kallt, svart och tyst – det är strax före gryningen i Karijini National Park i Western Australia (WA).

Vi är på resa med våra australiska vänner Max och Lea. De har kört från Melbourne via Nullabor Plains och plockat upp oss i Perth. Tanken är att vi skall upptäcka WA under tio veckor för att i slutet av september nå Darwin. De kör en Toyota 4WV8 med båt på taket och en camper på släp. Vi har fått varsin plats i baksätet och ett tält till låns. Bortsett från de iskalla nätterna i tältet och en luftrörskatarr så har allt gått mycket bra. Vi har precis avverkat kusten med Shark Bay och lite högre upp Ningaloo Reef.

Nu har vi kommit till Karijini. Vi fick tipset redan första dagen på vår resa när vi gjorde ett besök i en souvenirbutik i Freemantle. ”Om ni kör norrut måste ni absolut se Karijini, det går inte att jämföra med något annat, jag var själv där för några veckor sedan”. Killen i butiken såg på oss nästan med vädjan i blicken och plockade fram en kalender med fantastiska bilder. Vi tackade för tipset och nu är vi alltså här i Dales Gorge Camp efter 250 mil och fyra veckors campingliv.

Karijini National Park är ett populärt turistmål och vi kom hit redan vid 13-tiden för att försäkra oss om en bra plats. På campingen finns nämligen bara ett visst antal anvisade och numrerade platser. Man checkar in hos Park Rangers volontärer. Vi hade blivit förvarnade om att marken skulle vara bergig och stenhård och att vi skulle behöva leta efter stora stenar för att placera i tälthörnen istället för att slå i tältpinnar. Så blev det inte som tur var, men marken är hård och röd och det är mycket torrt.

Efter frukost beger vi oss till ravinen eller ”the gorge”. Vi gör en försiktig nedstigning via utstakade leder för att nå botten. Här rinner färskt vatten, det är som att befinna sig i ett sagoland. Längst in i Dales Gorge ligger Fern Pool, en vattensamling stor som en tennisplan. Vattnet rinner sedan vidare i en liten bäck till Circular Pool längre ner i ravinen. Med god balans och bra skor går det att ta sig till botten av ravinen mellan de två. Det är sedan en dryg promenad uppför stigen och tillbaka till lägret.

Mörkret faller hastigt på när man är ute i det fria och långt ifrån upplysta vägar. Vi äter en enkel middag med våra vänner i campern och tar med oss ficklampan för att hitta tillbaka till tältet. Men innan dess gör vi ett besök på den enda facilitet som finns här i parken. Ett torrdass med god luftning mellan golv och vägg. Man ser från håll om det är upptaget. Men det är ändå ganska skönt att slippa ta med sig en spade och gräva sig ett hål. Här kan man ändå sitta bra. Klockan är bara sju på kvällen men det är kolsvart och från de övriga camparna hörs inte ett ljud. Innan vi kryper till kojs klär vi på oss så mycket kläder som vi kan hitta och förbereder oss på ännu en kall natt. I morse var det tre plusgrader, vi hoppas att det inte går under nollan i natt.

Karijini National Park är ett område med flera raviner eller ”gorges”. Vi gör även ett besök till Weano Gorge som är djupare och större än Dales Gorge. Vägen mellan ravinerna är en ”dirt road” som är stenhård och skumpig. Vi sitter i baksätet och skakar som om vi körde på en tvättbräda. Att föra en konversation är omöjligt. Vi håller i oss i de handtag som finns till buds.

Framme vid parkeringen stöter vi på två tjejer och en kille från Tyskland. De undrar om vi eventuellt har en kompressor. Det visar sig att de fått punktering på sin hyrbil, en Wicked Camper, och skulle behöva fylla på tillräckligt med luft för att komma härifrån till asfalterade vägar. De är medvetna om att det i hyreskontraktet finns en klausul som förbjuder den här typen av körning på ”dirt roads” så de är lite oroliga för hur de skall kunna komma tillbaka.

Vår vän Max som varit med länge i ”off road-gamet” kommer till undsättning. En riktig Aussie med en 4W har så klart utrustning för att laga en punktering på plats. Han hjälper de tacksamma tyskarna och vi kan känna oss ganska nöjda med den här dagen. Imorgon ska vi bryta upp och fortsätta mot Port Hedland och kusten igen.