På besök i Wugularr community
År 2001 arrangerade vi den första av en rad gruppresor under namnet ”The White Cockatoo didjeridu-tour”.
Text & Foto: Lars Wallin
Sommaren år 2000 var den aboriginska gruppen The White Cockatoo Performing Group på sin första Sverigeturné. Jag hade hjälpt till med att boka ett antal konserter och workshops och reste med på turnén som deras lokala guide. Samtalen som vi hade under turnén om att bjuda in en grupp turister till Wugularr/Beswick i Norra Territoriet var nu på väg att bli verklighet. Fyra japaner, fyra svenskar samt två australiensare hade anmält sig till premiärresan via våra hemsidor.
Sent på kvällen den 30 juni lyfte min flight från Tokyo i Japan där jag mellanlandat på min väg mot Australien. Det blev ytterligare mellanlandningar i både Sydney och Adelaide innan jag till slut anlände till Darwin. Till min stora glädje var min vän Geoff på plats trots den sena timmen. I nattmörkret körde vi iväg mot Gulnare Street i förorten Millner. Vi smög oss in för att inte väcka de som låg och sov, jag plockade så tyst jag kunde fram sovsäcken och rullade ut den på soffan, det tog inte många minuter innan jag sov djupt. Det var med ett leende på läpparna som jag vaknade på morgonen, jag låg kvar en stund och lyssnade på fågelsången utanför fönstret och log för mig själv åt det faktum att fåglarna lärt sig härma mobiltelefonernas ringsignaler. Jag hörde att det skramlade i köket så jag gick upp för att hälsa på vår värd Denise Officer med familj. Klockan var inte mer än 10.00 på morgonen, himlen var klarblå, så efter frukosten fick det bli ett svalkande dopp i poolen. Kombinationen av den tryckande värmen samt att jetlagen senare på dagen satte in med full kraft gjorde att det kändes som om jag drabbats av en influensa, alla krafter rann ur mig. Försökte äta lite men det gick inte. Vi promenerade bort till Denise arbetsplats, Art Back Office där jag sjönk ner i en fåtölj och försökte få i mig lite vätska.. Efter någon timma kom Jody Cockatoo, tidigare sångerska i den världskända gruppen Yothu Yindi in på kontoret. Denise presenterade henne och frågade om jag kände till Yothu Yindi? Yothu Yindi var ett av mina absoluta favoritband.
Kommande morgon hyrde vi en 4-hjulsdriven bil och den drygt 50 mil långa planeringsresan söderut mot Wugularr kunde inledas. Jag njöt av det vackra landskapet vi passerade. Cirka 30 minuters bilresa söder om Katherine svängde vi av österut på Central Arnhem Road. Denna väg som inledningsvis är asfalterad övergår efter några kilometer till en skumpig grusväg som mer påminner om en tvättbräda än en landsväg. Vi stannade till för fotografering vid skylten som förkunnar att vi nu var på väg in i Aboriginskt landområde och att man behöver tillstånd för att få resa vidare. Nästa vägskylt vi stannade till vid var den där det står att vi är på väg mot Beswick/Wugularr Community didjeridu-mästaren David Blanasis hemby. Det var många känslor och tankar som for igenom huvudet när vi for fram längs vägen. Jag tänkte på alla de böcker som jag läst om Aboriginer, speciellt då på de rader som Dirk Schellberg skrev i sin bok ”Didgeridoo” om sitt besök i just Wugularr. Han hade liftat från Katherine och först stannat till i en by som beskrevs som väldigt ruffig, det var bilvrak och skräp överallt. Han skrev om berusade aboriginer som hela tiden muckade gräl med honom och som frågade vad han hade i deras by att göra. Även Geoff som tidigare arbetat som ansvarig för byns lokala art-center i byn under en period på 1990–talet hade varnat mig för att det ibland kunde gå vilt till.
Vi såg ett arbetsfordon på vägen och stannade, chauffören var David Lane, en av de aboriginer som agerat dansare när White Cockatoo besökte Sverige. Han var ute och plogade grus, något som onekligen behövdes. Vi passerade Barunga Community innan vi några mil senare körde över floden och in mot Wugularr. Vi parkerade framför huvudbyggnaden som hyste både art-center, posthantering och kontor där vi gick in för att hälsa på Mike Popple som var administratör för byn. Detta var mitt första besök i en aboriginsk by och jag var väldigt nyfiken på vad jag såg. Jag noterade att flera av husen var byggda på styltor, här fanns både skola med lekplats samt en sjukstuga. Mitt första intryck var att det vilade ett behagligt lugn över byn. Vi fick låna ett grannhus till Blanasi att övernatta i. De flesta husen såg ganska lika ut, vårt hus som även det var byggt på styltor hade en veranda vid entrén som var gallerförsedd, ungefär som en del vindsförråd brukar vara, det fanns även ett stort hänglås för gallerdörren. Inne i huset som bestod av ett kök och två sovrum samt toalett var det sparsamt möblerat möbler. I köket stod ett bord och några stolar, i sovrummen fanns det en säng varje rum.
Vi tog med oss en del av den tobak som vi hade köpt i Katherine och vandrade bort till Blanasi som satt vid brasan utanför sitt hus. Han väntade på oss och blev mycket glad över att få se sin gamla vän Geoff igen, han hälsade även mig varmt välkommen till hans hem. Vi bestämde att vi nästa dag skulle resa in till Katherine för att där besöka en järnaffär och köpa alla de verktyg som vi kunde tänkas behöva när vi skulle ut i bushen och tillverka instrument. Efter vårt besök promenerade vi bort till Tom Kellys hus. Även han satt utanför huset med sin hustru och njöt av värmen från elden. Både han och Blanasi var så otroligt vänliga och snälla mot mig och de gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen.
Wugularr har drygt trehundra invånare och husen ligger ganska utspridda. I den lilla skolan har eleverna tillgång till datorer så man kan verkligen säga att det är två världar som möts, drömtid och nutid. Många är arbetslösa och lever på bidrag från staten, så kallat ”Sit down money”. Att se klungor med kvinnor som spelar kort är en vanlig vardagsbild i byn. Givetvis finns det undantag och en del arbetar som hantverkare, parkvakter eller guider. Det är också vanligt att man ute i byarna kan få se män och kvinnor skapa de högt uppskattade konstverken och instrumenten. Jag och Geoff köpte några nygjorda didjeridu-instrument av Tom och Norman Lane. Till min stora glädje fick jag en fantastisk didjeridu tillverkad av Tom Kelly. Kl. 16.00 varje eftermiddag öppnar ”The Club”, den lokala puben. Det är ett litet inhägnat område där det finns en gallerförsedd bar med ett kylskåp fyllt till bredden av Victoria Bitter, förövrigt den enda dryck som serverades.
För att få bukt med alkoholproblemen har man bestämt att The Club ska öppna klockan 16.00 och stänga 18.00 samt att man endast får köpa sex stycken burkar öl per person, burkar som öppnas av bartendern så att de inte ska kunna sparas. Den iskalla ölen smakade ljuvligt i värmen som var ca +30C. Vi stod och pratade med Norman, Frank, Mickey, Abraham, Gary och Ryan, de aboriginer som förutom Tom och David skulle hjälpa oss under veckan. Efter att baren hade stängt så drog vi oss tillbaka till vårt hus där vi fick besök av Blanasis son Brett. Han berättade jakthistorier, visade sina ärrtatueringar och berättade att han gärna ville vara med som guide under den kommande veckan. När mörkret hade lagt sig promenerade bort till Mike Popples där vi blev bjudna på kvällsmat.
Rejält trött och med huvudet surrande av intryck gick jag vid midnatt till sängs. Jag vaknade tidigt nästa morgon av kookaburra fåglarnas underbara sång. Jag gick ut i köket och satte på en kanna vatten till morgonkaffet. Medan jag väntade på att vattnet skulle koka gick jag ut och kikade på verandan, sakta började byn vakna till liv, jag kunde höra kvinnor och barn prata ”Miali” med varandra i huset bredvid. Efter vår frukost tog vi bilen till Blanasi, han satt som vanligt intill brasan. Hela hans familj kom ut ur huset för att hälsa på oss, det var frun Daisy, sönerna Johnny, Marcus och Brett som tillsammans visade några nygjorda tavlor och instrument.
Det var en speciell känsla att hälsa på Marcus. Vid mitt första besök i Australien 1989 köpte jag en didjeridu i Sydney, på instrumentet hängde en lapp med tillverkarens namn, Marcus Blanasi. Nu stod han här framför mig. Tillsammans med Tom och Blanasi begav oss iväg på den drygt 13 mil långa resan till Katherine. De skrattade och berättade minnen från olika resor och turnéer de gjort tillsammans med Geoff.
I Katherine besökte vi järnaffären för inköp av yxor, sågar, sandpapper, järnspett, penslar och allt möjligt som vi kunde tänkas behöva. På vägen tillbaka mot stannade vi till vid Jump Hill, ett område några mil väster om Wugularr. David och Tom visade oss in på en liten väg som man först inte kunde se från huvudvägen. Vi körde sakta framåt innan vi stannade och klev ut ur bilen, de ville visa oss var vi kunde hitta rikligt med eukalyptusträd och ockrastenar.
Det här var första gången som jag var ute och gick i den Australiska bushen, jag hade kängor på mig och spanade intensivt efter ormar. David gick obekymrat omkring i badtofflor när han pekade ut några grottor i berget där det för inte så länge sedan hade bott människor. David berättade även om en grotta längre norrut där hans föräldrars handavtryck fortfarande fanns kvar på klippväggen. De berättade även om sina första möten med vita människor, något som för de båda två hade ägt rum vid 10 års ålder. Blanasi visade hur man först tar bort lite bark på trädet, knackar och lyssnar om termiterna har gjort sitt jobb. Det var otroligt spännande att få vandra runt ute i bushen med dessa legender. Geoff berättade om hur Blanasi en gång när de båda var ute och vandrat plötsligt plockat upp en giftorm, pratat med den och sedan släppt den fri igen.
Blanasi hade också berättat om hur han mött en ”Mimi Spirit”, en lång och smal jordande som är drygt tre meter lång och som hade tagit honom i nacken och sedan kastat iväg honom. Tillbaka i byn vandrade Blanasi hem till sin familj medan Tom och vi andra gick till The Club för en eftermiddagsöl. Alla förberedelser var nu klara och kommande morgon bar det av till Darwin för att hämta turisterna. Fortsättning i nästa nummer av Down Under
Australiska Nyzeeländska Vänskapsföreningen 