På besök i Wugularr Community Del 2

På besök i Wugularr Community. Del 2
Text & Foto: Lars Wallin

År 2001 arrangerade vi den första av en rad gruppresor under namnet ”The White Cockatoo didjeridu-tour”.

Solen sken från en klarblå himmel och temperaturen närmade sig 30 grader när jag på Mitchell Street i Darwin hörde någon ropa, ”tjenare Lars”. Det var Patrik Eriksson från Halmstad som ropade på mig. Vi gick bort till Roorks drift och beställde in varsin VB. Patrik berättade att han fått en jobbig start på resan, bagaget var på villovägar och bankkortet fungerade inte! Den lilla ersättning han fick för det försenade bagaget räddade inköp av det allra nödvändigaste och efter ett antal telefonsamtal så löste det sig även med bankkortet. Packningen kom som tur var till rätta innan vår avfärd.

Jag tog en taxi hem till Gulnare Street i Millner. Taxiresorna var förresten något som jag tyckte var lika fascinerande varje gång, på 15 minuter hann jag lyssna till chaufförernas livshistorier. Någon hade varit sjöman och hade seglat förbi Vänersborg på väg till Karlstad. En annan hade emigrerat från Tyskland, hans familj hade valt att återvända, men han själv stannade kvar. Den mest förvirrade var ändå han som satt och rökte joint när jag klev in i taxin, kanske borde jag inte klivit in i bilen men vi hamnade i en lång diskussion om aboriginer då det visade sig att han hade bott i Millingimbi.

Dagen efter skjutsade Denise oss till Art backs kontor. Vi promenerade till Mitchell Street och vår mötesplats vid Chilli’s Hostel där de flesta av resenärerna redan var på plats. Thorolf Andersson från Malmö, Patrik Eriksson från Halmstad, Östen Hansson från Stockholm och Johan Oscarsson från Östersund. Från Japan var det Eiji Suzuki och Kenji Mikami från Yokohama samt Hide Asaoka och Yasushi Aoyama från Tokyo. I Katherine väntade australiensarna Daniel Richardson och Chris Sprague som bilat hela vägen från Melbourne.

Efter registrering hämtade jag och Geoff varsin 4hjuls driven Toyota. Nu gällde det att koncentrera sig, vänstertrafiken är ju helt emot alla instinkter man är van vid hemma i Sverige. Det var första gången jag körde på vänster sida så jag körde bakom Geoffs bil för att försöka vänja mig vid att vara på ”fel” sida av vägen. Svenskgänget hoppade in i min bil och vi satte kurs söderut mot Katherine.

Vi besökte varuhuset Woolworths där Jag kikade på några gamla tidningsklipp som satt på en vägg. Jag läste om den svåra översvämning som hade drabbat den lilla staden några år tidigare. På bilden syntes en stor saltvattenskrokodil som hade simmat längs huvudgatan och in i mataffären. Efter att ha fyllt bilarna med diesel och packning körde vi iväg söderut längs Stuart Highway innan vi svängde av på Central Arnhem Road.

I Wugularr stannade vi vid Constructors Building, ett betonghus, där tillresta byggnadsarbetare och reparatörer brukar övernatta. Efter frukosten nästa morgon mötte vi våra aboriginska guider David Blanasi, Tom Kelly, Frank, Abraham och Norman Lane. Även Bob, en aborigin från Perth som tillfälligt bodde i vår byggnad följde med på vår tur ut i bushen. Vi körde ett par mil sydväst om byn, rakt ut i det så kallade ”the Outback”. Vi passerade en flod där passagerarna fick kliva ur och vada innan vi stannade till vid en liten sjö med ett vackert vattenfall. Vi passade på att inför filmkameran intervjua Tom Kelly och David Blanasi, som berättade att vi befann oss på ”Dhuwa” land och att de enligt aboriginsk lag hade till uppgift att ta hand ta hand om området. Vi fortsatte vår färd genom buskaget innan vi till slut parkerade bilarna för att leta efter lämpliga eukalyptusträd. Det dröjde inte många minuter innan Tom stannade till och skalade bort lite bark och knackade med knogen för att lyssna om det var ihåligt. Han hörde direkt hur stort hålet var och om det var någon idé att hugga ned trädet. Ibland räcker det med en blick för att veta om det är ett bra träd. Tom pekade sedan ut lämpliga träd till alla i gruppen som fick hugga ner sitt eget blivande instrument. Själv högg jag ned en eukalyptusgren av arten Yellow box. När jag tittade in i hålet såg det ut att vara gjort av en borrmaskin.

Jag bad Tom att provspela och han satte sig ned för att fixa till ett munstycke av bivax innan han satte igång att spela, Det lät helt otroligt vackert och inramningen var magisk. Jag beslöt mig för att spara instrumentet som det var med bark och allt. Efter några varma men både roliga och spännande timmar satte vi oss till slut ned i skuggan för att vila. Vi satte oss framför Blanasi som berättade om instrumentet. Han berättade bland annat att när någon har avlidit så kan didjeridun användas för att kalla tillbaka anden så att denne kan ta farväl av vänner och familj en sista gång. Han berättade om myten varför aboriginska kvinnor inte spelar och att det berodde på att de då lätt blir gravida.

När vi återfått krafterna påbörjade vi vandringen tillbaka mot bilarna. Alla bar på en eller flera stockar på sina axlar. Med ett stelt leende tittade vi först på varandra och sedan på de meterhöga eldslågorna som slog upp framför oss. En så kallad ”bushfire” drog förbi och himlen var täckt av rök, men våra aboriginska guider verkade dock inte bry sig något nämnvärt.
Vi andra var dock lite nervösa. Skulle lågorna sluka bilarna, eller kanske till och med sluka oss? Bilarna stod som tur var kvar på säkert avstånd från elden. Vi lastade stockarna på takräckena. Det var en härlig syn, vilken jaktlycka! Vi körde tillbaka till byn och hann både lasta av samt bada i floden innan puben öppnade. Där fick vi veta att det planerades en stor initieringsceremoni senare på kvällen.

Omskärelsen av en ung aboriginsk pojke, kanske 10 år gammal, var ändamålet för ceremonin. Geoff frågade Tom om vi kunde närvara och han svarade ja. Från att redan ha varit en av de mest spännande dagarna i mitt liv kom nu detta. Vi vandrade bort till området där byns invånare hade börjat samlas. Darryl Dikarrna Brown och Jack Nawalill från Maningrida hade anslutit för att delta i kvällens ceremoni.

Både barn och vuxna satt i en stor ring runt en sandklädd yta ungefär 10×10 meter stor där ceremonin skulle äga rum. Lite avsides satt pojken övervakad av sin far. Slagpinnarnas ljud ekade över hela byn och till tonerna av sångmännen och didjeridu så började dansarna att virvla runt i sanden. Både Tom och David tyckte att vi skulle filma så jag och Geoff satte oss bredvid Darryl och sångarna. Fick nypa mig i armen några gånger, här satt jag sida vid sida med aboriginer mitt under en pågående ceremoni. Det kändes som en tidsresa, kanske 2 000 år tillbaka eller varför inte 40 000 år. Mellan varje sång samlades aboriginerna och samtalade inför kommande sång. En flock kookaburrafåglar satte sig i trädet bakom oss. Vilken inramning med deras sång i bakgrunden!

Nästa dag använde vi både yxor och slipmaskin för att ta bort all bark. Även om termiterna har gjort ett bra jobb så behöver hålet ibland holkas ur ytterligare för att få till ett bättre ljud. Vi började med hammare och stämjärn för att bearbeta insidan, försiktigt och bit för bit följde vi den röda kanten i trädet. Tom hade gjort iordning ett järnspett som användes längre ner i röret. Det gäller dock att vara försiktig med både ut- och insidan. Blir väggen för tunn så blir instrumentet obrukbart. Hela dagen lät det som en byggarbetsplats på vår bakgård av slipmaskiner och hammarslag. Sakta men säkert började flera av instrumenten ta form och vi kunde snart med stor spänning börja provspela. Det var intressant att bevittna Tom Kelly som med van hand och på några få timmar tillverkade ett magnifikt instrument.

Efter en dags hårt arbete tog vi bilarna bort till floden för ett kvällsdopp. När vi kom tillbaks så hördes återigen ljudet av slagpinnar. Lägereldarna var tända och ännu mer folk än vid gårdagens ceremoni hade samlats för att delta i dansen. Vi satt stumma av fascination över vad som pågick framför oss. Det värmde att se alla barnen som med stora ögon tittade på och samtidigt lärde sig sin kultur.
Efter frukosten kommande morgon åkte vi i väg till en uttorkad flodfåra för att leta efter ockrastenar som vi sedan skulle mala till färg. Tom visade hur man gnider stenen mot marken så att det blir grus, därefter häller man på lite vatten och en skvätt trälim

Vi grundmålade instrumenten med röd ockrafärg. För de stora ytorna använde vi penslar men för konsten använde vi på traditionellt vis grässtrån. Norman visade hur man försiktigt skalar bort ytan och lösgör fibrerna på grässtrået som sedan används som en pensel.
Vi fick hjälp med att måla konturerna till exempelvis fiskar och vattenliljor. Därefter drog vi streck så att det bildades ett rutmönster, den konststil som kallas ”Rrark” och som är typisk för området. Tack vare professionella instruktioner fick vi alla otroligt vackra instrument att ta med hem.
Senare samma dag gav Tom Kelly mig ett så kallat ”skinname”, vilket innebar att jag blev upptagen i det mycket komplicerade aboriginska systemet (?). Vi hade alla sett fram emot fortsättningen på ceremonin men detta var en kväll utan restriktioner i puben, något som tyvärr märktes. Stämningen påminde om en sen lördagskväll under 1970-talets Folkets Park i Hunnebostrand och ceremonin ställdes in.

Bob, aboriginen från Perth som även han varit på puben spelade australisk countrymusik med Slim Dusty på högsta volym hela natten. I takt med att allt fler öppnade sina dörrar på morgonen så började vi sjunga med i låtarna som vi hört hela natten, samtidigt som vi skrattade av trötthet. Vid middagstid var det dags för avfärd. Vi sade farväl till våra guider och vänner innan vi besökte David Blansi och hans fru Daisy. Det här var sista gången som jag såg honom, tre veckor senare försvann han spårlöst för evigt från sitt hem.

Vi reste österut längs Central Arnhem Road innan vi svängde in på något som mest liknade en skogsstig. Vi körde sakta igenom landskapet som hade varit helt omöjligt utan 4-hjuls drift. På ett litet krön parkerade vi bilarna och framför oss såg vi en vacker flod. Vi vandrade längs flodkanten och möttes snart av ett otroligt vackert vattenfall. Längre fram kunde vi se en sjö där man skymtade en vacker sandstrand. Geoff hade varit här förut så han visste att det var djupt och att det fannsinte några saltvattenskrokodiler här. Vi klättrade upp på klipporna och kastade oss ut i vattnet. Det kändes som att befinna sig i ett paradis.

En av resenärerna vid namn Yoko visade sig inte ha kraft nog att simma tillbaka mot den ström som uppstod vid vattenfallet. Jag såg paniken i hans ögon när han, istället för att simma framå,t åkte bakåt. Jag dök i och gestikulerade att han skulle ta tag i min axel. Han såg lättad ut och höll sig fast vid min axel när jag bogserade in honom till land. När vi kommit upp och han hade pustat ut sade han på bruten engelska ”Lifeguard, Baywatch, Thank you”.

Efter badet körde vi runt berget för att ta oss till stranden vi sett. Vi lastade av bilarna och vandrade in bland träden där vi först möttes av en liten bäck som vi vadade igenom. Det var utan tvekan värt all möda när vi sedan kunde kliva ut på den sagolikt vackra och öde sandstranden. Jag tittade ut över sjön och såg en vitbröstad örn svepa förbi vattenytan. Vi gjorde iordning vår lägerplats och tände en eld. Några av oss hoppade i sjön och simmade över till klipporna på andra sidan, där det enligt ryktena skulle finnas en klippmålning på en av avsatserna. Vi visste att det fanns sötvattenskrokodiler i vattnet, men de är för små för att äta människor. Måste dock erkänna att det pirrade när det kom luftbubblor intill kroppen när vi simmade.

Efter badet lagade vi mat över den öppna elden samtidigt som vi njöt av den vackra solnedgången. När mörkret hade fallit så lös vi med ficklampor ut över sjön och kunde räkna till elva krokodiler. Vi lät lägerelden slockna och kröp ned i våra sovsäckar. I mörkret låg vi sedan och kikade upp mot den stjärnklara himmelen där vi kunde se The Milky Highway och The Southern Cross. Det var otroligt vackert att få somna in under stjärnorna och man kände sig som ett med universum. Det här var sista kvällen tillsammans i den australiska vildmarken.