Jorden runt på 40 dagar

Jorden runt på 40 dagar
Text & Foto: Birgitta Eriksson

”Hur vill du fira din 70-årsdag?” frågade min man mig i början av oktober 2012. Mitt svar kom snabbt: ”På The Ghan”; tåget som går från syd till nord i Australien. En önskan jag haft sedan vi åkte med Indian Pacific från Perth till Adelaide fem år tidigare. The Ghans avgångar från Adelaide styrde sedan vår planering.
Denna gång valde vi att resa västerut via London och San Francisco till andra sidan jorden. Och hem via Singapore och London. På så sätt kunde vi lösa jordenruntbiljetter.
San Francisco har länge lockat. Vi kom dit den 11 januari och hade två dagar och tre nätter på oss att upptäcka några av stadens kännemärken. Först ut var en tur med spårvagn. Sedan avverkade vi Fishermans Wharf och andra delar till fots. Tittade på sjölejonen som sov eller bråkade vid Pier 39. Alcatraz nöjde vi oss att se på avstånd, men förvånades över att det låg så nära. Cyklade över Golden Gatebron. Gick kurviga Lombard Street. Före den långa flygningen över Stilla havet gick vi upp till Coit Tower med dess fina målningar.
Transportsträckan via Los Angeles och Melbourne till Auckland i Nya Zeeland tog cirka 16 timmar. Eftersom vi passerade en datumgräns försvann en dag ur vår almanacka.

Norr till söder
Nästa morgon startade rundturen på Nya Zeeland i fyrhjulsdriven hyrbil, försedda med kartor och färdbeskrivning. Från Auckland körde vi norrut. Första stoppet var i Muriwai Beach med sin svarta sandstrand och klipporna med massor av havssulor. Fortsatta färden norrut gick mer eller mindre längs kusten. Stannade bland annat och beundrade Tane Mahuta, som lär vara det äldsta kauriträdet med sina 1000 eller 2000 år enligt olika källor. Det är 51,5 m högt och13,8 m i omkrets. Mycket imponerande.
Dag två tog vi oss till Russel i hjärtat av Bay of Island, en gång Nya Zeelands huvudstad. Här stannade vi två nätter och tog vårt första bad i havet. Norra delen av Nordön präglas mycket av närheten till havet. Var och varannan bil har en båtkärra på släp.
På väg till Coromandelhalvön övernattade vi nära Auckland. Därifrån samsades vi med morgontrafiken och gjorde två stopp före Coromandel. Ett i Rapaura Water Gardens och ett i Cathedral Cove – för ett kärt återseende och ett snabbt bad.
Nästa etappmål var Rotorua – känd för sina varma källor och centra med Maorikultur. På vägen dit stannade vi i guldstaden Waihi. På huvudgatan finns fina järnstatyer som illustrerar stadens historia. Guldgruvans dagbrott verkade lugnt, men vi såg att man jobbade med en stor borr på en av avsatserna. I Rotorua hann vi också ta ett bad – i The Blue lake – och vandra runt i Redwoodskogen.
Vidare färd genom omväxlande natur med stora majs- och kiwiodlingar skyddade av långa och höga häckar. Men också genom mer äventyrliga områden som Tongariro National Park där vulkanen nyligen haft utbrott (slutet av 2012). Det pyste fortfarande. Vi övernattade i nationalparkens närhet och kunde njuta av vacker utsikt mot Mount Ruapehu.
Längs floden Whanganui körde vi en gravel road med minnen från katolska missionärers besök i namnen, till exempel London och Jerusalem. I Jerusalem finns en kyrka med en fin blandning av kristendom och maorikultur.
Färjeturen över Cook Strait till Picton på Sydön var fantastisk. Strålande sol och spännande vyer. Ibland undrade man hur folk kan ta sig ner till stranden på de omgivande hel- och halvöarna.

Kära återseenden
Andra dagen på Sydön nådde vi Hanmer Springs där vi sett fram mot bad i varma bassänger. Men först en tur upp till den utsiktsplats vi besökte för nio år sedan. Ett något svalare bad tog vi ett par dagar senare i den klarblå sjön mellan kalkstensklippor i guldgrävarområdet St. Bathans.
De små vägarna är spännande att köra. På den 3 mil långa vägen genom Danseys Pass stannade vi vid en lavendelodling och vid Danseys Pass Coach Inn. Även det ett kärt återseende i dubbel bemärkelse. Hunden Josefin som tiggt vid vårt bord för nio år sedan gjorde oss sällskap även denna gång, dock inte lika pigg.
De flesta vägarna tillåter 100 km i timmen, men för att klara det behöver man nog vara rallyförare. Det finns mängder av enkelspåriga broar och kurvor är mer regel än undantag. Möten är minst sagt nervpirrande på de smala grusvägarna. Som när vi mötte två fårtransporter med släp. Som tur var hade vi förvarnats av en farmare.

Värsta vägen var Nevis Crossing genom en vidsträckt guldgrävardal. Först såg det ganska enkelt ut, men sen… Ingen bebyggelse, ingen mobiltäckning – mängder av flodfåror att ta sig igenom. Vägen var ofta som ett stenröse. De enda vi mötte var får. Gissa om vi var glada när kom till bebyggelse efter nästan 4 timmar. Den vidunderliga utsikten vågade vi knappt titta på.
Efter två dagars återhämtning i Queenstown fortsatte vi till västkusten. Gjorde ett stopp vid Puzzle World med sina synvillor och labyrinter.
På västsidan finns många spännande skogar och klippor längs kusten, men också sämre väder och sandflugor. Men visst är det fascinerande att se hur regnskog med rödblommande pohutukavaträd och glaciärer möts. Franz Josef-glaciären hade smält undan en hel del sedan sist och syntes knappt i regnvädret.
Vägen över sydalperna ner mot östkusten ger också mängder av minnesvärda bilder, inte minst genom Arthurs pass. Slutstationen i Nya Zeeland var Christchurch. En stor del av staden var nu byggarbetsplats efter de senaste jordbävningana, 2011 och 2012.
Från Christchurch till Sydney är det inte så långt. Detta var vårt tredje besök i denna vackra stad. Operahuset och Sydney Harbour Bridge kan man aldrig se sig mätt på. Många steg blev det också i bland annat botaniska trädgården, Hyde Park och Darling Harbour. När vi lämnade Sydney inleddes firandet av det kinesiska nyåret – ormens år.

Buss och tåg
Från Sydney till Adelaide valde vi Greyhound-buss. En kul upplevelse att under ett dygn färdas genom sydöstra Australien via bland annat Canberra med ett antal stopp och chaufförbyten. Enorma vinodlingar, men också andra odlingar efter vägen. För att hindra spridning av skadedjur och smitta är det förbjudet att föra frukt och grönsaker över distriktsgränser.
Efter ett knappt dygn i Adelaide var det så den 10 februari och dags att gå ombord på The Ghan för de 2979 kilometerna till Darwin genom centrala och norra Australien. Vi hade satsat på platinakupé och fick ypperlig service från början till slut. Min man avslöjade att jag fyllde år. Det resulterade i en rolig överraskning när vi kom tillbaka till vår kupé efter middagen. Kupén var pyntad med ballonger och girlanger och på sängen låg praliner utströdda.
Landskapet man åker förbi är ganska enahanda – men vilsamt. Två stopp ingår – i Alice Springs och i Catherine. I Alice Springs gick vi i den ständigt torra floden Todd River (den lär vattenfyllas vart 20:e år) och i Catherine åkte vi båt på Catherine River, mellan höga klippor.
Ju närmare Darwin vi kom desto grönare blev det – och regnigare. Vi förvarnades om att det bara regnade så här års i Darwin – men inte. Fuktigt varmt var det däremot. Mycket tid ägnades därför åt att hitta svala ställen. 19 februari 1942 bombades Darwin av japanerna och man ser många minnesmärken kring den händelsen.

Crocodile Dundee-land
Vistelsen i Darwin inbegrep också en tvådagarstur till Kakadu National Park. Parken ägs till 50 procent av aboriginer och 50 procent av staten. Det lär vara världens näst största nationalpark. Vi tittade på en mängd klippmålningar som aboriginerna gjort, både gamla och sådana som återskapats med hjälp av en mans minne av gamla berättelser. Under en båttur på Yellow Water River, en av Kakadus mest kända våtmarker såg vi bland annat andfåglar, rovfåglar, skrak och jesusfågel. Den här tiden på året brukar det vara mycket översvämningar, men inte denna vinter. Med svetten rinnande tog vi oss upp på en klippa där några scener ur första filmen om Crocodile Dundee togs. Där han pekar ut vidderna för Sue Charlton.
Tyvärr kunde vi inte köra över till det av aboriginer styrda Arnhem Land eftersom det var för mycket vatten för att bussen skulle kunna köra över gränsfloden. Vi kunde bara vinka till några som stod på andra sidan.
Men mest spanade vi efter krokodiler och hade tur trots det låga vattenståndet. Skymtade på avstånd krokodilmamma med ungar och ett antal andra som lurade i vattnet. Andra dagen gjorde vi en spektakulär tur på Adelaide River och fick se hur krokodiler reste sig upp efter köttstycken. Även fåglar visade sin skicklighet att fånga mat i flykten.

Den 17 februari flög vi vidare till Singapore för två dagar och nätters återseende och andhämtning. Lite hann vi se, bland annat Marina Bay Sands Hotel, mängder av kinesiska nyårsfiranden, Ikeareklam på tunnelbanan och ön Sentosa med en jättelik Mer lion och en lång mosaikfontän.
Hemma igen till snö och kyla den 20 februari.