Sydney – city explorer
Text & Foto: Mikael Wåhleman
Den gamla klockan som hänger i mitten av stationshuset visar kvart över tre. Det är lördag och ett lugnt sorl hänger över lokalen. Människor passerar med stora väskor på hjul, några barn sitter på golvet och leker. Trots att det är en fin vårdag med sol och uppemot 20 grader är det vanligt med jackor. Folk har ju andra referensramar för vad som är varmt i Sydney. Ett tåg glider ljudlöst in på perrongen, bara lokföraren stiger ur. Jag reser mig och går ut mot Pitt Street, ut mot knoppande träd, myllret av människor på gatan och doften av en vibrerande storstad. Kryssar mellan alla människor mot Paddys market. Det är det enda go-to ställe om man känner ett behov av att inhandla souvenirer. Men här finns så mycket mer. Varje handlare utnyttjar varje millimeter av sitt utrymme till varor. Här finns smycken, smink, kläder, prydnadssaker och även en frukt- och grönsaksmarknad. Trots att det är lördag finns det ändå plats att röra sig ganska fritt, våren börjar först på tisdag och högsäsongen är inte riktigt här ännu.
Ett par uppenbara turister med de rätta attributen (kamera runt halsen, solhatt och bekväma vita gympaskor) ser lite förvirrade ut där de står framför ett stånd som bågnar av alla saker man kan tänka sig, koalor, kängurur och olika varianter på former av den australiska kontinenten eller tryck av densamma. Vill man ha något lite extra bisarrt kan man köpa en riktig känguruarm där klorna fungerar som en ryggkliare. Det hoppar jag bestämt över och köper lite gosedjur och t-shirts till barnen. Det skulle ta timmar att vandra bland alla stånden, men jag vill utnyttja dagen till andra saker.
Tar mig ut, går in på Dixon Street, som är en liten gågata. Restaurangborden går långt ut i gatan och träden tar sin beskärda del. På vägarna lyser neonskyltarna med kinesiska tecken, för detta är ju Chinatown. En asiatisk ung tjej sitter på en liten pall och gör karikatyrteckningar på den som vill betala. Två kvarter senare leder en gångbro smidigt över den hetsiga sydneytrafiken till ett betydligt lugnare Darling Harbour.
Trafikljudet sänker sig till ett behagligt lågt bakgrundsbrus och restaurangerna breder ut sig på högersidan. Den andra sidan upptas för närvarande av höga staket som förhindrar människor att komma in på den stora byggplatsen. Darling Harbour genomgår just nu en stor transformation. Sedan den färdigställdes som rekreationsområde 1983 och sedermera fick en ansiktslyftning inför sommar-OS 2000 har den alltmer befäst sin position som ett av ställena turister naturligt flockas kring.
Vid pingisborden i cement har flera samlats för att spela, en förlupen boll får en ibis-fågel att rusa iväg halvt skräckslagen. Även de stationära motionscyklarna har attraherat två kvinnor som snarare verkar tycka att det var roligt att prova på lite än att faktiskt träna. Jag fortsätter ner mot hamndelen. Två killar susar förbi på varsin el-motoriserad enhjuling, huvuden vrids, det pekas och viskas åt denna nymodighet. Ett oemotståndligt sug efter kaffe gör att jag smiter in på Starbucks och beställer den största varianten av en cappuccino som går att få. Med beställningen i min hand går jag upp på övervåningen och sätter mig vid den stora glasfasaden för att betrakta folket som rör sig utanför. En guide från ett närbeläget hostel går förbi med ett helt knippe nyanlända backpackers med kameramobilerna i högsta hugg för att kunna ta den bästa selfien som genererar mest likes från de hemmavarande.
Med mycket kaffe skvalpande i magen rundar jag Imax bion, går upp för trapporna till ännu en gångväg över trafiken och tar mig åter in mot höghusen. Kämpar mig uppför den branta Druitt Street och ser snart den imponerande Queen Victoria Building som, trots de omgivande skyskrapornas höjd, ändå drar blicken till sig genom sin arkitektur. Sedan öppnandet 1898 har den inhyst många olika affärer, caféer och till och med en konserthall. Idag är den ett köpcenter med över 200 butiker i den dyrare klassen, men även om plånboken inte passar utbudet här är det väl värt att ägna sig åt fönstershoppande i det många specialbutikerna. Jag lunkar sakta igenom våning efter våning, tittar i skyltfönster, tar in atmosfären och njuter av arkitekturen. På översta våningen ligger Yama, ett fik med japansk prägel. Sittandes vid ett av borden, som är placerade utanför själva fiket, är utsikten perfekt för att titta på alla människor som rör sig på de olika våningarna.
Är på väg neråt i byggnaden, från de lite lugnare övre våningarna till de understa som fungerar som transportsträcka för stressade storstadsbor som här har möjligheten att gå under hus och vägar. Jag följer det smala stråket och känner dofter av kaffe, tvålar och parfymer.
Plötsligt öppnas utrymmet upp och jag befinner mig i foodcourten på Central Plaza. Längs med sidorna finns restaurang efter restaurang med smaker från hela världen, naturligtvis med en viss övervikt för det asiatiska köket. Sushi, malaysiska nudelsoppor, indiska naanbröd och färskpressad juicedrink. Det är svårt att inte hitta något man är sugen på och det till en mycket rimlig peng.
En stor djup tallrik med nudelsoppa står på mitt lilla bord. Här kan man inte fuska med någon gaffel. Pinnar och en sked är det som står till buds. Det smakar fruktansvärt gott. Magen fylls i lugn takt, det är omöjligt att stressa i sig detta, det är väldigt varmt till en början och sedan är bitarna svåra att plocka upp för mig som inte har vanan inne.
Egentligen hade jag helst velat ha en hammock att vila på efter måltiden. Mätt är bara förnamnet. Men jag vill se mer så jag tar mig uppför trapporna till Pitt Street. I just detta kvarter är gatan en gågata. Fullt med folk, en ensam man med gitarr står mitt i gatan med sin förstärkare och spelar. Hans melodiska toner får många att slå av på takten och stanna upp, storstadsstressen pausas för en stund och man är i nuet. Gitarrens toner försvinner bakom mig medan jag rör mig mot Hyde Park. Där står två medelålders män och spelar schack med halvmeterhöga pjäser. De suger båda två på varsin cigarett, kanske hjälper det tankearbetet. På bänkarna runt omkring dem sitter flera män för sig själva och betraktar partiet. Stadslivet runt omkring bekommer dem inte. Några få regndroppar letar sig ner till marken men mer än så vill inte molnen ge. Medan det stora gångstråket med sina höga träd på sidorna tar vid på min högersida, korsar jag snabbt parken på kortsidan och rör mig mot ett större grönområde, The Domain. Att det är populärt bland joggare råder det inget tvivel om. Det första som möter mig är en yngre tjej som står och stretchar efter en löprunda. Jag går längre in, träden blir fler och fler, trafikljuden lägre och lägre.
Snart står jag vid ingången till Sydneys botaniska trädgård. Den har inte riktigt kommit igång än, våren är fortfarande ung. Färgen på landskapet framför mig är genomgående grön och endast några färgglada klickar av blommor lyser upp de nu ganska smala gångstigarna. När jag gått igenom trädgården öppnas det upp igen, stora öppna gräsytor. Familjer har picknick, barnen springer omkring och jagar fåglar, några ligger och solar. Nu kommer vattnet tillbaka men skiljs från parken av en meterhög stenmur. Jag går längs kanten och en välbekant syn når mina ögon. Ståendes vid Mrs Macquarie Point, längst ut i The Domain ser jag bilden som klätt alla fotoalbum från dem som någon gång besökt denna stad. I förgrunden vattnet och The Domains alla träd som sedan övergå till Sydneys vackra skyline och avslutas med operahuset och Harbour Bridge.
Kamerastativen står tätare här än någon annanstans i denna stad, och imorgon kommer även jag att stå här och föreviga min närvaro down under.
Australiska Nyzeeländska Vänskapsföreningen 