Tongariro Alpine Crossing – Vandring i en hobbits fotspår
Text & Foto. Karin Erskine Lindberg

På Nya Zeelands norra ö finns en plats där hobbits, orcher och andra fantasifigurer kämpat på liv och död i filmatiseringen av JRR Tolkiens bok ”Sagan om Ringen”. Det är en karg och ogästvänlig plats där vulkanisk aktivitet lurar i underjorden och het ånga ryker och pyser ur klippskrevorna. Här slår vädret om på bara några minuter och sol byts mot dimma och isande snålblåst och tillbaka till sol igen i en nyckfull lek. Trots detta sägs det att den här platsen erbjuder en av de bästa dagsvandringarna man kan hitta i Nya Zeeland, ja kanske till och med i världen, och nyfiken som jag är åkte jag dit för att se efter om det stämde.

Tongariro Alpine Crossing
Vid foten av Mount Tongariro, som ligger i Nya Zeelands äldsta nationalpark Mount Tongariro National Park, börjar äventyret. Här startar Tongariro Alpine Crossing, en vandringsled på 19,4 kilometer som går genom ett aktivt vulkanområde med skiftande natur. Det är stundtals fysiskt krävande etapper men om du har tur med vädret blir du belönad med fantastiska vyer över landskapet som är både dramatiskt och vackert på samma gång.
Dagen då jag tar mig an denna vandringsutmaning skiner solen från en klar himmel. Luften är kall och frisk och den omliggande fjällnaturen är fortfarande fuktig av morgondagg. Jag är här i början på januari och delar stigen med ett 30-tal andra äventyrslystna. Vi har alla åkt hit med buss och hoppas att vi kommer ta att oss över berget och nå upphämtningsplatsen inom utsagd tid. Leden går från ena sidan av berget och ner på den andra och vandringen sägs ta åtta timmar, minst.

Jag möter ett äldre par i 70-års ålder som ger intryck av att vara inbitna vandrare då de bär ordentliga skodon, vindjackor och lätta ryggsäckar. De talar om att de gått leden flera gånger och de brukar gå på sådär 7 – 7 ½ timme. Jag berättar att det är mitt första besök här och de önskar mig lycka till och hoppas jag ska få bra sikt på toppen. De går iväg med hurtiga steg medan jag tar fram kameran och dokumenterar mina första steg på leden. Stigen går lätt uppåt och skaran av vandrare sprids sakta ut. De stannar och tar in vyerna, fotograferar och vilar fötterna som ibland snubblar till på en uppstickande sten.

Varierande landskap och väder
Efter någon timme i dalen börjar en rejäl stigning, den så kallade ”Devil’s Staircase”. Mina, till en början, raska steg avtar lite när mjölksyran efter en stund gör sig påmind och på en avsats stannar jag och vilar benen. Utsikten över dalen är fin och i smyg kikar jag efter det hurtiga pensionärsparet. Medan jag står där på avsatsen blåser det upp. Solen försvinner när molnen drar in och samtidigt börjar det duggregna. Jag tar fram regnjacka och drar på mig mössa och vantar, och redo för busväder fortsätter jag stigen uppför bergssidan.
Så småningom blir landskapet lite flackare och grusgången övergår i hårt packad sand. Här finns ingen tydlig stig att följa, utan jag går efter ledmarkeringar på trästolpar som sitter på jämna mellanrum framför mig. Spänningen stiger när leden lotsar mig rakt in i dimma så tät att markeringarna försvinner ur sikte. Insvept i dimman ser jag ingenting annat än några tiotal meter framför mig, men lika plötsligt som dimman kom lättar den och solen börjar lysa från en klar himmel.

Vulkaner och mineralsjöar
När dimman lättat ser jag att jag står i utkanten av en vulkankrater. Allt är torrt och stilla och ingen ånga eller minsta antydan till utbrott syns till, men visst är det lite hissnande att stå i en vulkankrater. Områdets vulkaner är mer eller mindre aktiva och ett år efter mitt besök 2012 fick Mt Tongariro ett mindre utbrott där sten och aska spriddes över vandringsleden. Ingen människa skadades men Ketatahi Hut fick skador på taket och leden stängdes i fyra dagar.

Jag klättar uppför kraterns branta ringvall och måste använda händerna ibland för att hålla balansen. Grus rullar och far under mina fötter och på toppen, uppe på åsen, går det lika brant ner åt andra hållet. Jag stannar till och ser mig omkring och i det klara vädret kan jag se toppen av Mount Tongariro och strax nedanför de grönblå Emerald Lakes, färgade av urlakade bergsmineraler. Ju närmare jag kommer sjöarna desto starkare bli lukten av dåliga ägg. Det är underjordisk gas som smyger sig upp ur sprickor och håligheter och vinden sprider den illaluktande odören över det närmsta landskapet.

För att komma ända ner till sjöarna hasar och rutschar jag och de andra vandrarna i rullgruset. Fötterna slinter hit och dit i bästa serietidningsstil och både en och annan drar på smilbanden. Väl nere kan jag tippa några deciliter grus ur skorna medan jag blickar ut över Emerald lakes. De är ännu mer färgstarka och fascinerande på nära håll och lyser i fin kontrast mot det omgivande landskapet, som skiftar i orangebrunt till olika grå nyanser och mörkaste svart.

Jag knyter på mig skorna, lyfter blicken och ser ut över den närliggande Central Crater. Kratern liknar en stor slätt och stigen slingrar sig över den som ett ljust snöre. Långt bort ser jag ännu en brant resa sig och jag laddar mentalt för vad som komma skall. Halva vägen är nådd och halva är kvar.
Att gå i en vulkankrater är mäktigt. Jag går tyst över slätten och tar in skillnaderna i landskapet: tilltrampat grus som knastrar under mina fötter, höga vulkaner som sträcker sig mot en blå himmel ovanför mig och runt omkring kan man på flera platser se resterna av förstelnade lavaflöden.

När jag klättrat uppför branten på andra sidan möter mig en ny vacker syn, ännu en sjö. Klarblå och nästintill cirkelformad glittrar den som en liten juvel i solskenet. Det är Blue Lake, en helig sjö för maoristammarna i området. Stigen går längs dess steniga strand innan den viker av och påbörjar sista etappen nerför berget. Jag tittar tillbaka bort över Central Crater och Mount Tongariro. Vyn som möter mig är minst sagt dramatisk. Vilken kuliss. Mount Ngauruhoe tornar upp sig i bakgrunden med sina 2 287 m och längst fram visar Mount Tongariro sin trasiga och söndersprängda sida. Het ånga formar rökpelare som stiger här och där och de kontrasterar starkt mot de tunga, robusta bergen. Det är en krigsscen redan innan filmeffekterna lagts på och det råder ingen tvekan om varför Peter Jackson ville filma ”Sagan om Ringen” här.

Det går utför
Sista biten av Tongariro Alpine Crossing går i sicksack nerför bergssidan. Det är den tuffaste sträckan på hela leden då den konstanta lutningen är påfrestande för knän och fotsulor. En bit ner ses snart gräs och låga buskar och det är skönt för ögat att få se grön växtlighet igen då den står i stor kontrast till det gråstenslandskapet vi just passerat igenom.

Vulkanerna fortsätter att påminna oss om dess existens och det ryker och pyser ånga ur en stor klippskreva inte långt från stigen. Det är ingen tvekan om vem som bestämmer här i nationalparken och berget är noga med att påpeka fakta. Sakta men säkert kommer den låga skogen emot oss och när jag når skogsbrynet tittar solen fram. Vinden har mojnat för längesen och solen värmer. Jacka och mössa åker av samtidigt som fötterna brinner i skorna. Det är väldigt lockande att stoppa de ömma och varma fötterna i bäcken intill stigen, men vetskapen om att någonstans där nere i dalen väntar en buss med ett mjukt säte får mig att vandra vidare.

Vägen är målet
När jag når uppsamlingsplatsen möts jag av ett gäng trötta men upprymda vandrare. Ett glatt sorl välkomnar mig ut ur skogen och plötsligt hejar någon på mig och undrar hur det gått. Det är det hurtiga pensionärsparet som sitter och vilar i gräset. De ler glatt och vi byter några ord om dagens strapats som gett mig en liten hint om hur det var för Frodo att vandra i Mordor. Jag är väldigt glad över min prestation och jag håller helhjärtat med tidigare vandrare om att det här är en fantastisk vandring helt klart värd att gås en gång i livet. Minst.