Akersten – i Västergötland och på Nya Zeeland


Akersten – i Västergötland och på Nya Zeeland
Text & Foto: Beata Akersten

För vår del började pensionärslivet med en spännande tremånadersresa med start i oktober 2010. Chile, Peru och Argentina med fantastiska upplevelser, följt av Nya Zeeland med biltur på Nordön och Sydön. Vi hade planerat vår resa ihop med min man Per-Anders’ syster och svåger, Brittmarie och Axel, som är vana och entusiastiska resenärer.

Hösten 1957 flyttade den nyutnämnde kyrkoherden Torgny Akersten med familj in i Björsäters prästgård nära Mariestad. Sonen Per-Anders såg till att jag fick samma efternamn 11 år senare. Efternamnet hade Torgny tagit när han gick på Fjellstedtska skolan i Uppsala, för Johansson fanns det gott om. Själv funderade jag på namnet, var det månne från latinet eller var det norskt. Ack nej, bättre upp, det var från Västergötland, där kallar man en åker för ”aker” på många håll.
En gammal lantbrukare citeras ”tänk va akersten jag har plockat i min dag”. Förr i tiden, efter plöjning eller harvning låg det en massa stenar i jordytan. Dessa skulle plockas bort för att inte skada lien eller slåttermaskinen när det var dags för skörd. Själv har jag i modern tid också plockat småsten, akersten, för att inte skada nutidens påkostade maskiner av större format. Stenmurar och odlingsrösen påminner om denna flit.

Vi visste att familjerna Akersten var ensamma i Sverige om detta namn. MEN när Per-Anders’ storasyster Anna-Greta med make Evert gjorde en resa till Nya Zeeland, fann de till sin förvåning att ”Akersten Bay” fanns på Sydöns karta. Akersten – nej det handlade inte om någon okänd släkting, utan en i Nelson välkänd person, William Akersten. William föddes 1825 i London, där fadern arbetade med skeppshandel. Deras efternamns historia känner jag inte till, men det finns åtskilligt skrivet om den unge självlärde William, som bara hade tre års skolgång som bas. Han gjorde många resor ”down under ”och deltog i den första ”Hobart Regatta” 1838. William gifte sig och flyttade med sin unga familj till Melbourne, men värmen där fick dem att flytta till Nelson efter en kort tid. Rätt plats för denne energiske man. Förutom skeppshandel var han med i frivilligbrandkåren, var politiskt engagerad, fick förtroendeposter, köpte land, kolgruvor, blev bankrutt men kom igen. Dog i stroke 1905 efter ett liv fullt av äventyr med olika utmaningar. Själv har jag fått förfrågningar från USA på Facebook om vi är släkt.

Nu börjar vår egen resa mot spännande mål: Landade i Auckland, Nordön. Upp i luften igen, men bara 220 meter i Sky Tower, ner igen till Auckland War Memorial Museum för att få Nya Zeelands historia. Vidare till Rotorua, ett av Nordöns populäraste turistmål, med alla dess bubblande gyttjepölar och ångande dofter. Champagnepoolen dröjde vi oss gärna kvar vid. Till Wellington, huvudstaden, med besök i Botaniska trädgården med alla rosor och krukväxter.

Efter tio dagar på Nordön väntade Sydön och färjan till Picton. Vi börjar närma oss Nelson. Jojomän, vi hittade Akersten Street, skrytfotografering . Akersten Gate fanns också.
Akersten Bay ligger i Abel Tasman National Park, NZ:s minsta nationalpark med en yta på 225 km2. Här börjar äventyret. Vi tog färjan från Kaitieri och efter en tretimmarstur, i vacker natur och med lunchpaket, blev vi strandsatta vid Anchorage . Där vidtog en 11 kilometer lång promenad längs vandringsleden . Kuperat och många stopp för fotografering . Till slut nådde vi bukten med skylten ”Akersten Bay”. Naturligtvis måste det fotas vid informationsskylten och sedan ett dopp i bukten, svalt men ett måste.

Många fler platser hann vi med på Sydön. Passerade sörjande Greymouth, där många nyligen förolyckats i gruvolycka. Vackra Hokitika, där dekorativa Belted Galloway (svarta kor, vit maggördel) väckte vår nyfikenhet. En lugn promenad vid Fox Glacier och ett, på grund av många sandflugor, hastigt besök i Haast. Queenstown – dock utan bungyjump. Toppenboende i Te Anau innan vi tog vägen till Milford Sound, som kantades av lupiner och ginst, blockerades av långsamtgående kor, gav en skymt av ”mirror lakes”. Milford Sound – en oförglömlig upplevelse och under båtturen såg vi snöklädda berg, forsande smältvatten och lata sälar på klipporna i fjorden. Stopp i Dunedin och besök på sevärd järnvägsstation. Regn för första gången på vår resa, just då vi besökte de berömda Moeraki Boulders (svarta stenklot), gav oss onekligen en blöt strandpromenad. Sista stoppet på Sydön blev Christchurch, med spår av tidigare jordbävningar. Några månader efter det att vi lämnat staden var det åter dags. Katedralen i Christchurch, där vi gått de 134 trappstegen upp i tornet , blev denna gång svårt skadad. Våra tankar går i skrivande stund till det återigen jordbävningsdrabbade Christchurch och Wellington och även Kaikoura, som också drabbades nyligen. Därifrån har vi dock bara trevliga minnen, bland annat från en tidig båttur för att få se albatrosser och många andra fåglar .
Från sköna gröna Nya Zeeland med massor med bildbevis for vi till Australien för att fira jul med vår dotter med familj än en gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: