Skolgång långt hemifrån


Skolgång långt hemifrån
Text: Per-Anders Akersten, Foto: Beata och Per-Anders Akersten

Nej men det är väl alldeles för långt hemifrån! Så reagerade vi, som morföräldrar, när vi först hörde talas om att något av våra barnbarn i Australien kanske skulle börja på internatskola en bit hemifrån. Åka så långt varje dag, eller rent av bo långt hemifrån – nej kan de väl inte göra!
Jo men kanske, ändå, när man tänker efter. De är ju inga småbarn längre och de är ju faktiskt angelägna om att få en bra utbildning, samtidigt som de vill kunna ägna sig åt sina specialintressen. Visst kostar det föräldrarna en rejäl slant, men för många ses satsningen på barnens utbildning som en högprioriterad investering. Först ut var mellanbarnbarnet Maja, som efter sju år (från Kindergarten till Year 6) i Gunnedah South Public School, och tre år i den katolska skolan St Mary’s College, också i Gunnedah, fortsatte med sina studier i Tamworth, ungefär 80 km hemifrån, vid Calrossy Anglican School , enbart för flickor. Där finns både boende och tillresande elever och Maja har valt att bo på skolan upp till ett par nätter per vecka. Skolbussar går och efter en lång skoldag och dito bussresa är det helt underbart att komma hem , även om eftermiddagar normalt fylls av läxläsning och andra aktiviteter.

År 10-12 motsvarar vår svenska gymnasieskola men det finns en hel del skillnader. Calrossy är en skola för flickor men det finns även liknande skolor för pojkar. Klasserna är inte så stora och eleverna har goda möjligheter att välja inriktning och därmed vilka ämnen som de ska läsa. Skolorna utnyttjar sina gemensamma resurser bra, genom att för en del ämnen skjutsa flickorna till lektioner vid pojkarnas skola, och omvänt . Fysik och kemi, till exempel, kan då studeras i grupper som består av både pojkar och flickor.
För lillebror Jack blev det efter sju år i ”Gunnedah South” dags att välja. Nåja, föräldrarna hade nog en del att säga till om också. Det var inga problem att bli överens om en satsning på Farrer Memorial Agricultural High School. Den ligger något längre bort än Tamworth och boende på skolan är nog att föredra, jämfört med flera timmars resande varje dag. En tolvåring, borta hemifrån hela tiden, det kändes nog i hjärtat på övriga familjemedlemmar. Men när all antagningsprövning var gjord och Jack fått beskedet att han var välkommen till skolan, då vidtog ett omfattande arbete. En lång lista kom, med detaljerade uppgifter om vilka kläder som skulle införskaffas, vilken annan utrustning och personliga tillhörigheter som skulle medföras, på vilket sätt allting skulle märkas, med mycket mera. Det blev intensivt arbete med provande, inköp och märkning, där mormor verkligen fick hjälpa till.

Den stora dagen kom och Jack åkte tillsammans med pappa William till ”Farrer” . Där skulle han bo tillsammans med många andra pojkar (inga flickor alls) och under de första sex veckorna var alla dagar, inklusive helgerna, inrutade med obligatoriska aktiviteter – lektioner, läxläsning, utflykter, sportaktiviteter och annat. Att han inte skulle få komma hem på sex veckor, det var nog mest skrämmande för föräldrarna. Nåväl, det fanns ändå möjligheter att träffas. En uppsluppen simkarneval arrangerades och då var anhöriga mycket välkomna att hälsa på och uppleva miljön på skolan. Den dagen upprätthölls inte någon hård militärisk disciplin. Militäriskt var det inte annars heller men nog påminde logementen för ett tiotal pojkar om de logement som svenska värnpliktiga har erfarenhet av. Ordnad klädsel – skoluniform – var ändå ett måste och om man ville lämna skolområdet fick man se till att ha rätt tillstånd för det. Som morföräldrar fick vi, efter en hel del pappersexercis, tillstånd att ”låna” Jack en eftermiddag och samtidigt ”låna” Maja, som vi hämtade från Calrossy, för en stunds samvaro. Efter endast några få veckor på skolan kunde Jack guida oss på en givande rundtur.

Då fick vi klart för oss, att han verkligen hade den mognad som krävdes för att kunna få en mycket givande och utvecklande tid på internatskolan.
Det kändes på intet sätt oroande att ungefär samtidigt inse att storasyster Ellen också skulle studera på annan ort. För hennes del var det dags att påbörja sina studier i ”Civil Engineering” vid University of Newcastle, som låg betydligt längre bort än Tamworth. Hon var ju vuxen nu, vilket även påpekades av en lärare vid en sammankomst med föräldrar till nykomna studenter. Vid universitetet fanns många studentboenden inom campusområdet och under ”inskolningsperioden” skapades en mycket god gemenskap, både när det gäller att bo tillsammans och att studera tillsammans. Den första tiden har för henne varit händelserik och som gammal chalmerist vill morfar gärna hålla sig informerad .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: