Tasmanien – Mer än en naturupplevelse
Text & Foto: Erwin Apitzsch

Efter några dagars vistelse i Adelaide var det dags att ta flyget till Melbourne (1.15 timmar) och därifrån med ett propellerplan till Launceston (1.15 timmar) på norra Tasmanien. Där landade vi på eftermiddagen den 22 december. Vi hade alltså kommit till en ny delstat i Australien och det innebar kontroll av bagaget. Delstaterna i Australien har nämligen stor självständighet, vilket bekräftades av en kollega som var tvungen att köra upp på nytt för att hans körkort skulle gälla, då han fick jobb i en annan delstat. Vi hyrde en manuellt växlad Kia och det kändes mycket ovant att sköta växeln med vänster hand. Nåväl, de 16 kilometrarna norrut till Launceston Backpackers gick bra och efter incheckningen tog vi en vända på stan, en riktig vildavästernstad med krogslagsmål och raggaråk, åt mat på en restaurang och intog därefter sängläge.

Dagen därpå gav vi oss iväg till The Cataract Gorge längs Tamar River, som startade bara 10 minuters promenad från vandrarhemmet. En jättefin vandringsled som erbjuder världens längsta linbana för en person och rogivande utsikt över ravinen och klipporna. Efter ett tag kom vi, helt oväntat, kom fram till ett grönområde med en simbassäng och restaurang. Vi passade på att sola en stund och fortsatte sedan till utsiktspunkten vid Sentinel, där vi vände och gick tillbaka. Om man vill njuta av utsikten utan att behöva gå, kan man boka en kryssningstur på Tamar River, men då kommer man inte så långt in i ravinen. Lunch intogs i parken innan vi satte oss i bilen för färden sydöst till Swansea. Efter 156 kilometer var vi framme vid Swansea Motor Inn. Vi tittade på rummet och bestämde oss genast för att stanna två nätter. Vi bodde på andra våningen med en underbar utsikt över havet.

På julaftonens morgon startade vi resan till Freycinet National Park (60 km), som har fått sitt namn efter den franske upptäcktsresanden Louis de Freycinet och grundades 1916. Vi stannade till vid Friendly Beaches och betalade 24 AUD för inträdet till nationalparken. En känguru och fin utsikt var behållningen. Några renhållningsarbetare berättade att vi skulle fortsätta 20 km till för att komma till Visitor´s Center. Vi körde till parkeringen Wineglass Bay Carpark för att starta den 11 kilometer långa sträckan Wineglass Bay Track-Peninsula Track- Hazards Beach-Hazards Beach Track. Terrängen var mycket växlande, stenigt, brant uppför och nedför, sand och vanligt skogsunderlag. Vid Wineglass Bay Lookout var det väldigt många människor, medan vi på Peninsula Track var nästa ensamma. Paus vid Hazards Beach, en kilometerlång härlig, men öde strand. Wineglas Bay har rankats som en av världens tio bästa stränder. Rundvandringen tog fyra timmar. Tillbaka på hotellet konstaterade vi att det inte var mycket som påminde om julafton och istället för julskinka och lutfisk, intog vi te och ostbricka på rummet.

Juldagen inleddes med strålande solsken och frukost på balkongen. Sedan startade vi resan söderut och kom till Orford 50 minuter senare (50 km). Parkerade bilen vid Millingtons Beach och passade på att solbada, vilket kändes som ett välkommet och efterlängtat avbrott från vintern och mörkret i Sverige. Stranden var jättefin och vi var i princip ensamma.
Efter några timmar fortsatte vi söderut, trodde vi, men vägen hade inga vita markeringar och övergick plötsligt i grus. Vi fortsatte på tvättbrädsunderlag i några kilometer innan vi bestämde oss för att vända. Det var klokt, för när vi kom tillbaka till Orford, efter 30 km i onödan, visade det sig att Highway 1 till Hobart svängde till höger vid infarten till Swansea. Kuperad och krokig väg fram till 16 km utanför Hobart, där vi kom upp på motorvägen, som ledde oss till Hobart Tower Motel (158 km) i utkanten av staden. Allt var mycket öde på Christmas Day, som är den viktigaste helgdagen. Vi letade länge efter en öppen restaurang och fann till slut en indisk restaurang, där vi intog middagsmålet.

Annandag Jul begav vi oss ut på en upptäcktfärd av Hobart. Vi gick längs huvudgatan Elizabeth Street och idag var det liv och rörelse i stan jämfört med det öde intryck den gav igår. Några regndroppar följdes av ett kortvarigt regn. Vi tog en kopp kaffe på Customs House Hotels uteservering med infraröd värme. Fortsatte till Battery Point och Salamanca Market och vidare till Botanical Garden, innan vi gick på en rundvandring bland träd, som kan bli flera tusen år gamla. Via en skogsstig tog vi oss tillbaka till motellet. Efter några timmars vila och en motionsrunda, var det dags för middag på en italiensk restaurang i city.

Nästa dag startade vi vår resa till Port Arthur (92 km), en av Tasmaniens mest besökta platser. Denna näst intill rymningssäkra straffkoloni från 1833, för deporterade brittiska straffångar, fick snabbt ett rykte om sig att vara ett helvete på jorden. Hit skickades hundratals av de mest besvärliga fångarna. Totalt kom 13 000 fångar att avtjäna sina straff här, vissa med diskutabla brott i sina register. I värsta fall räckte det med att stjäla en småsak för att bli utvisad och slängd ombord på ett skepp för att tillbringa månader ombord innan Australien nåddes. Port Arthur var mellan 1840-50 självförsörjande och fångarna tillverkade båtar, skepp, kläder, skor, tegelstenar, möbler, det odlades även grönsaker och trädgårdar anlades. Därefter avtog fångtransporterna och mindre arbetskraft kom in. År 1877 stängdes verksamheten och man bytte namnet till Carnarvon, för att associeras mindre med de grymheter det stått för. År 1927 återtogs dock namnet Port Arthur och nu har platsen blivit en vallfärdsort för australiensarna genom sin historia och länk till förfäder. De deporterade fångarna som frigavs bosatte sig på ön och de flesta människor på Tasmanien har således fångar som förfäder. Tillsammansmed tusentals andra människor besökte vi Port Arthur Historic Site, som omfattade en guidad tur på 40 minuter och en båtresa på 20 minuter. Ganska blåsigt och växlande molnighet. Avslutade besöket med en jättefin vy över området från Scorpion Outlook.

Den sjätte dagen var det dags att vända norrut igen. Mulen morgon och sedan hade vi regn till dess vi anlände i St Helens (265 km) på östkusten. Smala, kurviga och branta vägar, ibland utan vita linjer, innebar full koncentraton hela vägen. St Helens är en riktig sommarturistort. Då regnet hade upphört startade vi en 90 minuters promenad längs stranden söderut. Vi hittade ostron och dristade oss till att smaka den. Den andra dagen i St Helens tog vi bilen till Binalong Bay och vandrade till Skeleton Point.

Den sista dagen på Tasmanien körde vi tillbala till Launceston på en väg med två bergspassager med smal väg, brant och extremt kurvig. Mycket varierande väder, allt från sol till regn och kraftigt dis med sikt bara ett tiotal meter. Tur att trafiken inte var så intensiv. Det blev några uppehåll och solande under resan innan vi var framme vid flygplatsen. Totalt körde vi 1 090 kilometer, lämnade tillbaka bilen och checkade in på flyget till Melbourne där vi skulle fira nyårsafton.

Faktaruta
• Delstat i Australien (68 000 kvm)
• Hette ursprungligen Van Diemens land
• Bytte namn till Tasmanien 1856 (upptäckt av Abel Tasman)
• Tillhörde först New South Wales, egen 1825 (Australien bildades 1901)
• Ligger 240 km söder om fastlandet
• Avståndet norr-söder är 400 km, väster-öster 350 km
• Ca 520 000 invånare
• Huvudstad Hobart (210 000 invånare), Australiens näst äldsta stad efter Sydney
• Tasmanien har över 2 000 km vandringsleder och arton nationalparker
• Genomsnittstemperaturen på sommaren är 21° och på vintern 12°
• Launceston (90 000 invånare) är den näst största staden
• Avstånd: Launceston-Hobart (198 km)