Båtresa till Nya Zeeland
Text & Foto: Margot Garmelius

Ja, på 70 talet kunde man resa med båt från Southapton till Nya Zeeland och vidare till Australien. Är ni som jag i övre medelåldern kan det ibland kännas som 70-talet var modern tid och egentligen inte alls länge sedan. Berättar jag för ungdomar idag att jag som ung åkte båt till Nya Zeeland och att det tog 4,5 vecka möts jag av förvåning och massor av frågor.

Som jag tidigare berättat i Down Under (nummer 3, 2013) har jag sedan 1964 haft en brevvän på NZ och jag hade sedan vi började brevväxla närt en dröm att åka dit.
Att åka båt kändes lockande och skulle ge en fantastisk möjlighet att se mycket på vägen och träna upp engelskan under tiden. Det visade sig att denna resa var bland de sista med reguljär båttrafik mellan Europa och NZ/Australien. Jordenrunt kryssningar finns ju idag men detta var en reguljär resa från a till b. Antingen på väg hemåt efter en tid i Europa eller på väg ut för att emigrera. Och så jag och min kompis Lena som skulle till NZ på en working holiday. Det flesta passagerare var äldre personer som emigrerat för många år sedan och som nu hade besök sitt gamla hemland kanske en sista gång. Cirka en fjärdedel av passagerarna var unga Nya Zeeländare eller Australiensare som varit i Europa. Innan dom skulle tillbaka till arbetslivet igen ville många ta chansen att som vi, se, uppleva, njuta och ha skoj en hel månad på en båt. Medan SS Northern Star lugnt och stilla gled över haven kunde vi ägna oss åt sol, bad och en massa aktiviteter. Många frågar mig om det inte blev långtråkigt. Nej – inte en chans! Det fanns mycket att göra ombord och dessutom gjorde vi flera stopp på resan.

Men vi kanske ska börja från början. En blåsig novemberdag fick vi skjuts till Göteborg där vi klev på en båt från rederiet Tor Line som då drev reguljär båttrafik till Felixstove utanför London. Resan tog 36 timmar och under vår resa hade vi full storm. Det blev en mycket tuff start på resan. Den här första etappen innehöll inte något annat än att ligga i sin koj och försöka ta sig upp för att kräkas. Fy vad det var jobbigt. Vi tänkte på vad som låg framför oss men hoppades att nästa båt skulle vara mycket större och stabilare så att vi inte skulle bli sjösjuka igen. På svaga ben och några kilo lättare steg vi i land med alla våra väskor för att ta tåget till Southampton.

Den 9 november 1973 var dagen vi skulle lämna Southampton och sätta kurs mot Bridgetown på Barbados. S.S Northern Star var inte den vackraste båt vi sett. Lite grågrön till färgen låg den där vid kajen och jag kommer aldrig att glömma den här dagen. Nu väntade en dryg vecka till sjöss utan att se land.
I ett brev till mina föräldrar beskrev jag avresan från Southampton så här: ”Känslan jag hade inom mig när vi sakta backade ut från kajen kan jag inte beskriva i ord. Något så underbart tror jag aldrig mer jag får uppleva” (Det är bra att spara gamla brev). Det var fantastiskt för oss två att äntligen vara på väg efter drygt ett års väntan. Upplevelsen när vi gled ut från kajen var så spektakulär. Musik, folk som både grät o skrek av både sorg och glädje, girlanger och band som hade spänts mellan passagerare och folk på kajen. Det var öronbedövande och mycket känslosamt. Många insåg säkert att det var ett sista avsked men för oss började äventyret.
Vi såg fram emot resan som skulle ta oss över Atlanten till Barbados, vidare till Curacao, genom Panamakanalen med stopp i Christobal och Bilbao (där kanalen börjar och slutar), sedan korsa den enorma Stilla Oceanen med stopp på Tahiti, Rarotonga, Auckland och sedan Wellington.

Hur livet ombord skulle te sig visste vi inte mycket om då men det visade sig att vi aldrig behövde ha tråkigt. Det fanns ett stort utbud av aktiviteter ombord. Bland annat kunde vi spela däcktennis, gympa på däck, jogga runt båten (5 varv = 1 engelsk mil), sola, bada i poolen, skriva brev, läsa eller som jag gjorde, delta i Maori Concert Group (detta berättar jag mer om senare). På kvällarna samlades vi unga i puben och sen var det fest varje kväll. Vem kunde ha tråkigt då? All mat ombord ingick i priset och det var minsann inte snålt. Ett paradis för den matglade. Dagen började med te på sängen (serverat av vår däckstewart) full engelsk frukost, förmiddagste/kaffe, en väl tilltagen lunch, eftermiddagste/kaffe och sedan trerätters middag. Ibland fick vi även vickning. Det fanns ju ingen möjlighet att kunna äta allt detta men som ni förstår behövde vi aldrig känna oss hungriga. Om det nu är någon som undrar så kostade resan 323 Engelska Pund, motsvarande ca 3,200 kronor (pundet låg då i ca 10 kr). En drink i baren kostade omkring 20 cent.

Allt talade för att vi skulle få en oförglömlig resa och det kom det också att bli. Vi fick många vänner under resan som jag fortfarande har nära kontakt med.
I nästa nummer av Down Under berättar jag mer om resan med båt till Nya Zeeland.

Fakta om båten
Northern Star Shaw Savill Line
Byggd 1962 by Vickers-Armstrongs, Southampton, England
Gross tons: 24731 Length: 650ft (198m) Speed: 20kn
Width: 83ft (25m) Depth: 26ft (8m) Power: 22000 shp
Passengers: 1437 Tourist
End of service:1975