Med båt till Nya Zeeland – Del 3
Text & Foto: Margot Garmelius

I nummer 3, 2017, av Down Under började min berättelse om en båtresa från Southampton till Wellington på Nya Zeeland. I nummer 4, 2017 fortsatte min berättelse som bland annat handlar om när vi passerade Panamakanalen.
Ett par nyzeeländska killar med kunskap om maorikultur och musik startade en Maori Consert Group ombord. Jag tyckte det skulle vara intressant så jag bestämde mig för att gå med. Vi lärde oss action songs, stick games och även att svinga the pois. Inför ett framförande för passagerarna ett par dagar innan vi anlände till Nya Zeeland tillverkade vi våra scenkläder själva. Med säckväv, crepepapper, svart färg och en hel del kreativitet blev det ganska bra. Vi tillverkade också våra egna pois. Det tog tid att lära sig svinga dessa, men efter att ha övat ihärdigt lyckades jag lära mig att få dessa, med enhandsfattning, att svinga runt. Jag fick tillsammans med två andra tjejer stå främst tack vare detta. Ingen hade sett en blond maori förut men jag fick många positiva kommentarer och inte minst senare när jag kunde imponera på maorier jag senare kom att träffa på hotellen där vi jobbade.

Ända sedan småskolans läsebok och även Villervalle i Söderhavet, en bok av Bengt Danielsson som kom 1957, hade jag drömt om att en gång få uppleva Söderhavet på riktigt. Söndagen den andra december, tidigt på morgonen gled båten försiktigt in i Papeetes hamn på Tahiti. Nu fick jag äntligen se och uppleva Söderhavet på riktigt. Bedårande vackert och en polynesisk dansgrupp välkomnade oss i hamnen. Bastkjolar, hula hula dans, leis, vackra blommor och härliga rytmer. Exotiskt!!

Vad gör man då i Papeete? Jo, man tar sig så snabbt som möjligt till en härlig strand. Ljummet vatten, långgrunt och ljuvlig sand. Här satt vi i vattnet i stället för att ligga och sola på stranden. Tyvärr var vårt besök där bara för en dag. Jag lovade mig själv att en gång åka tillbaka.

Ett par dagar senare kom vi till Cooköarna vars huvudö heter Rarotonga. Eftersom ön omgärdas av korallrev kunde vi inte komma in till hamn. Även här fick vi njuta av polynesiska rytmer. En dansgrupp på över 30 personer kom ombord och uppträdde för oss ute på däck. Rarotonga såg så inbjudande ut så jag lovade mig själv att en gång skulle jag åka dit. Ett löfte som jag infriade sjutton år senare, men då kom jag dit med flyg.
Någonstans längs vägen mellan Rarotonga och Auckland fick vi uppföra Maori Concert. Jag tror att förväntningarna var rätt lågt ställda bland övriga passagerare. Åtminstone bland våra yngre kompisar. Många hade underskattat de nyzeeländska killarnas musikaliska förmåga, kännedom om maorikultur och musik. Så även hela ensemblens förmåga att framföra detta med en musikalisk kvalitet som låg högt över vad alla kunde drömma om. Det blev dundersuccé! Kapetenen var så nöjd med vår insats att han bjöd på fria drinkar. Det blev mycket firande den natten som sedan blev ödesdiger eftersom vi lovat kaptenen att köra konserten en gång till för de äldre passagerarna som inte sett oss på kvällen. Dessvärre blev detta uppförande lika dåligt som uruppförandet var bra. På tok för mycket drinkar och för lite sömn.

Den 10 december anlände vi till Aucklands hamn. Det var med mycket blandade känslor eftersom vi haft så otroligt kul och träffat så många härliga människor som nu skulle lämna båten. Självklart var det helt underbart att sätta fötterna på nyzeeländsk mark för första gången. Vi blev mötta av släktingar till Lena som tog oss runt för att visa Auckland. Picknick lunch, bar-b-que och vi fick träffa många trevliga ungdomar. Den kvällen satt vi uppe och pratade länge och jag upptäckte att nymånen låg ner som en skål i stället för ett bakvänt C som vi var vana att se den. Dessutom rann vattnet i tvättfatet motsols. Vi var på södra halvklotet!
Båten låg kvar i Aucklands hamn över natten och vi fortsatte mot Wellington sent nästa kväll. Dagen före Lucia var vi framme i Wellington och tid att packa våra resväskor och ta farväl av alla våra vänner som skulle fortsatta mot Melbourne och Sydney. Det var känsloladdat att säga hejdå. Inte visste jag då att jag 44 år senare fortfarende skulle ha kontakt med flera av vännerna både från Nya Zeeland och Australien. Många brev och resor har det blivit genom åren.

Att vi bestämde att åka båt hela vägen var båda mycket nöjda med. Så nöjda att, när det blev dags att åka hem nästan två år senare, valde vi ett italienskt rederi som tog oss via Fiji, Tahiti, Acapulco, genom Panamakanalen över Atlanten vidare genom Gibraltar till Malaga, Malta, Sicilien och slutligen Neapel där vi lämnade båten med slutdestination Genova. Efter det åkte vi tåg genom Europa för att två och en halv månad senare anlända med tåg till vår hemstad. Att bli mötta av nära och kära där på stationen efter 22 månader var helt fantastiskt. Men det tog inte lång tid innan jag längtade bort igen. Reslusten har inte svalnat. Så länge jag kan vill jag återvända till den vackra ön down under. Jag skulle inte ha något emot att göra resan med båt på ålderns höst men då får det nog bli en jorden runt kryssning som tar tre månader.