Tongariro Alpine Crossing, Då och nu – En naturupplevelse över det vanliga

Tongariro Alpine Crossing, Då och nu – En naturupplevelse över det vanliga

Text & Foto: Margot Garmelius

Som jag skrev om i förra numret av Down Under hade jag och min kompis gått på Tongariro Alpine Crossing 1974 så det var alltså mycket speciellt för mig att nästan 40 år senare komma tillbaka och göra denna vandring igen. Nu tillsammans med min make och väldigt många andra. Att det nu var väldigt mycket folk, det var ju inte en fördel precis.

Hela vandringsleden är numera 19,4 km lång och den går i en mycket skiftande terräng. Uppskattningsvis tar det mellan 6 och 8 timmar att gå hela sträckan, helt beroende på den personliga konditionen. Man bör vara hyggligt vältränad då det är mycket vandring uppför i början av leden och det är lös lavasand att klättra i. Dessutom behövs både starka knän och lårmuskler då man vandrar nerför under några timmar.
Självklart tog maken och jag in på The Chateau Tongariro Hotel där jag tidigare arbetat. Transporten till starten och upphämtningen vid slutet av vandringen, på andra sidan vulkantopparna, beställde vi på hotellet då dom arrangerar transporterna för dom som bor på hotellet.
Tidigt nästa morgon blev vi hämtade utanför hotellet. Döm om min förvåning när chauffören presenterar sig som ”Scotty”, en av de killar som fanns bland personalen när jag jobbade där på 70-talet. Hans fru (på 70-talet hans flickvän) jobbade fortfarende på hotellet i receptionen.
Det var en fin sommarmorgon i december. Solen strålade från en klarblå himmel och vi såg fram emot en fantastisk vandring över bergen. Scotty släppte av oss vid parkeringen vid slutet av Mangatepopo som vägen upp mot vulkanerna heter.

Här börjar vandringen på 1 100 meters höjd och de första kilometrarna går över en boardwalk som löper över lavasand upp mot den första stigningen. Det tog oss en dryg timme att nå ”The Devils Staircase” som den första stigningen heter. Då hade vi tillryggalagt 4 km och redan kommit upp på drygt 1 400 meters höjd. ”Djävulstrappan” är tuff, både för att det är brant och man klättrar i lös lavasand. Vi var lite slitna men mycket nöjda att nå den första avsatsen på vandringen som heter South Crater. Därefter hade vi en behaglig vandring över en platt och hård mark som vi upplevde som ett månlandskap. Ingen växtlighet utan bara ett kargt och gråbrunt landskap.

Leden fortsatte sedan återigen med en rätt brant stigning för att ta oss upp till den högsta punkten på vandringen, Red Crater. Här uppe kunde vi inmundiga vår lunch samtidigt som vi kunde njuta av den spektakulära utsikten över Otureredalen, Emerald Lakes och Blue Lakes. Som namnen vittnar om är dessa sjöar mycket färggranna i turkos och blått. Allt beroende på mineralerna som vulkanerna släppt ut i vattnet. Den klarblå himlen och solen var vid det här laget helt borta. Här uppe låg molnen ganska lågt och det var kallt och blåsigt. Här fick vi användning för både tröjan och vindjackan som vi lämpligt nog hade packat ner.
Från Red Crater började vi sedan vår vandring nedåt och härifrån hade vi cirka 10 km kvar till målet. Den första delen, cirka 1,5 km gick över en högplatå fram till Blue Lake för att sedan, resten av vår vandring, gå stadigt utför. Vi gick från cirka 1 700 m höjd vid Red Crater, ner till 760 m vid ledens slut. Det är tuffare för knän och lårmuskler än något annat på vandringen.

Trötta och mycket nöjda kom vi ner i tid för den första bussens ”pick up” tillbaka till hotellet. Jag inser att det inte var hela denna tur vi gick 1974 utan det måste ha varit en helt annan sträckning. Eller också var jag så ung och vältränad att jag inte kommer ihåg hur tufft det var.

Faktaruta:
Tongariros nationalpark kan bli föremål för oförutsägbart väder och villkoren kan förändras snabbt. Det är viktigt att alla vandrare bär med sig viktig packning för sin tur över vulkanerna.
Ta med: Mat och rikligt med vätska, särskilt under sommarmånaderna. Vatten- och vindtät jacka samt ordentliga byxor som värmer om det är kallt och blåser. Kängor/stövlar/skor som är stadiga och ger ordentlig stadga då du ska vandra i mycket ojämn vulkanisk terräng med grus och sten. Under vår/höst (och soliga dagar) kan det också vara bra att ha med sig mössa, vantar, solkräm och solglasögon. Vädret på parkeringen i början av vandringen kan vara helt annorlunda jämfört med hur det kan vara uppe på vulkanerna eller längs leden. Variationen kan vara stor så man måste också vara beredd på att ändra sina planer och vända tillbaka. Speciellt när sikten blir dålig eller när det är starka vindar.